Jordklöver
Idag behövde jag inte gå långt för att hitta en art jag inte har sett på länge. Några hundra meter från min systers hus (jag är på besök hos familjen på Västkusten) växer det mängder av jordklöver Trifolium campestre. Den är inte ovanlig, men jag har inte haft turen att stöta på den så ofta. Även om namnet jordklöver snabbt dök upp i huvudet, kände jag tvivel, och började fundera över gullklöver Trifolium aureum som alternativ. Men med Krok- Almquists nyckelflora “Kroken” i ryggsäcken behövde jag inte leva i ovisshet någon längre stund!
För att artbestämma en gulblommig klöver, ska du studera det mellersta småbladet. Om det är skaftat, vilket det är i det här fallet, är det jordklöver. Är det oskaftat, är det gullklöver. En annan gul klöver som möjligen kan vara förväxlingsart är trådklöver T. dubium, men den är mycket spädare och har framför allt ett slätt kronsegel (kronsegel kallas det översta kronbladet hos ärtväxterna). Jordklöver har räfflat kronsegel.
Det kan också vara på sin plats att nämna humlelusern Medicago lupulina i det här sammanhanget. Även humlelusern är en gulblommig, spenslig ärtväxt, men tillhör ett annat släkte; Medicago. Den tänkte jag visa upp i ett annat blogginlägg.
Ostronört och strandvallmo – två strandrariteter
Att gå på artjakt är något av det roligaste jag vet! Dagens exkursion gick till Tjurpannan, ett naturreservat utanför Grebbestad i Bohuslän, tillsammans med min vän Anna Karin. Vi hade ett enda mål i sikte; att hitta rariteterna ostronört Mertensia maritima och strandvallmo Glaucium flavum.
Vägledda av guiden Botaniska utflykter i Bohuslän, besökte vi den sten-grusstrand där de skulle växa. Letandet gav snart utdelning i form av en mäktig planta ostronört. Den var inburad för att skyddas från de betande fåren, men även utan bur hade vi nog lätt kunna hitta den. Växten täckte nära en kvadratmeter av stranden och de krypande skotten hade en utmärkande blågrågrön färg.
Den verkliga skönhetsupplevelsen fick man när man kröp nära. Ostronörten har köttiga blad och små, söta, klockformade blommor som först är rosa och sedan blir blå. Växten, som bara förekommer på ett tjugotal lokaler i Västsverige, är fridlyst och klassad som akut hotad (CR) på rödlistan i Sverige. När en art blir så pass sällsynt, är det mycket som kan hota dess fortlevnad. Allt från oljespill, klimatförändringar och intensifierat jordbruk nämns som reella hot på ArtDatabankens faktablad för ostronört.
Jag hade ännu inte smällt tillfredsställelsen av att ha hittat ostronört, när Anna Karin ropade:
– Detta är vår lyckodag! Utropet var befogat. Hon hade hittat blommande strandvallmo och därmed fulländat dagen.
Strandvallmon är omisskännlig med sina stora gula blommor. Bladen är blågråa, mångflikiga och typiskt vallmohåriga. Liksom ostronörten, är strandvallmon sällsynt och fridlyst. Den är med på svenska rödlistan som nära hotad (NT) och hotas bland annat av blomplockning. Mer om artens hotbild och status kan du läsa i ArtDatabankens artfakta.
Skelört
Skelört Chelidonium majus är en växt som jag har barndomsminnen till. Den växte vid källartrappan till vårat hus och jag minns särskilt väl den orange växtsaften som jag hade stor respekt för. Intuitivt visste jag att växten var giftig.
Skelört, har som alla vallmoväxter, fyra sköra kronblad och många ståndare. Stjälk och knoppar är håriga, och den orange växtsaften är som sagt ett bra kännetecken. Namnet skelört, kommer från att man förr trodde att växten kunde bota skelögdhet. Det är inget som är värt att prova. Enligt giftinformationscentralen ger skelörten sveda i mun och svalg samt magproblem vid förtäring!
Guldtrollslända
Den här trollsländan praktiskt taget flög in i min håv när jag gick en fjärilstransekt i jobbet. Platsen var en översvämningsäng vid Gysinge, Nedre Dalälven. Jag hade bara mobilkameran tillgänglig, och dåligt med tid hade jag eftersom jag var i tjänst, men en bild blev det, och utifrån den och boken Trollsländor i Sverige – en fälthandbok kunde jag artbestämma den till guldtrollslända Cordulia aenea. På Facebooksidan “trollsländor” blev jag upplyst om att ingen av guldtrollsländans förväxlingsarter flyger såhär tidigt på säsongen, med en länk till Natursidans utmärkta guide till de tidigaste trollsländorna.
Guldtrollslända är en vanlig art som förekommer i hela Sverige, utom fjällkedjan, vid alla slags stillastående sötvatten. Längs stränderna håller hanarna revir som de patrullerar och försvarar gentemot andra hanar, medan honorna lever ett mer undanskymt liv på avstånd i från vattnet. Parningen sker till en början i luften innan paret slår sig ned i en buske eller ett träd. Honan lägger sedan äggen i strandkanten genom att doppa ner bakkroppen i vattnet. Äggen faller ned till botten, och efter ett par veckor kläcks trollsländelarverna, som lever rovsdjurliv i två till tre år under ytan, tills det är dags att krypa upp på land och genomgå förvandlingen till en fullbildad trollslända, vilket sker på våren eller försommaren.
Häckvicker
I bland är naturen pedagogisk. Som idag när jag hittade häckvicker Vicia sepium växandes i en hagtornshäck. Häckvicker är lite av en doldis trots att den är vanlig. Den avbildas sällan och omnämns inte i några visor. Men jag tycker den är näpen och förtjänar lite uppmärksamhet.
Kännetecken för häckvicker, är att den har fåblommiga violetta klasar som är oskaftade. Bladen består av 4-8 småblad som är bredast nära basen. Häckvickern växer i skogsbryn, vägrenar och annan gräsmark, och så i häckar förstås!
Sömntorn
Rosenbusken på bilden kröns av en rosa trasselsudd. Vad har hänt? Jo, i våras besöktes rosenbusken av en liten stekel som la ägg i bladknopparna. Ingreppet stimulerade en onormal celldelning hos rosenbusken, vilket har resulterat i denna märkliga gall. Gallbildningen heter sömntorn och stekeln heter sömntornsstekel Diplolepis rosae. Förr i tiden plockades sömntorn och lades under huvudkudden i tron att de kunde förbättra sömnen- därav namnet sömntorn!
Inuti ett sömntorn ligger sömntornsstekelns vita larver i en eller flera förvedade larvkammare. Förutom sömntornsstekelns larver, har hela nio andra stekelarter påträffats i gallen! En del utnyttjar bara det livsrum och skydd som sömntornet ger, medans andra lever som parasiter på själva sömntornssteklarna.
Nu på hösten är sömntornsstekelns larver fullvuxna. De övervintrar i sömntornet, och det är först till våren som förpuppning och kläckning sker och fullt utvecklade steklar kan gnaga sig ut till friheten.
Grön blombock
Grön blombock, en ganska vanlig art i norra barrskogsregionen, är en personlig favorit bland långhorningarna. Den är ju så snygg och så omisskännlig med sin gröna täta behåring! Antennsegmenten är gula i basen och svarta i spetsen, vilket ger de långa antennerna ett randig intryck.
Som larv lever grön blombock ett undanskymt treårigt liv i grov död tall-, gran- och björkved. I början av juni sker förpuppningen och i slutet av samma månad kryper skalbaggarna ut och börjar födosöka på främst vita blommor. Den gröna blombocken på bilden betade fredligt i en strätta Angelica sylvestris.
Blåsuga
I skogsbryn och hagmarker tornar nu blåsugan Ajuga pyramidalis upp sig likt blåa pyramider. Om man knäböjer för arten, syns de söta små blommorna som sitter i kransar under de mjukhåriga stödbladen. Stödbladen är alltid längre än blommorna, vilket så inte är fallet hos förväxlingsarten revsuga Ajuga reptans.
Blåsugans frön har ett fettrikt bihang som myror gärna äter. Myrorna pallar fröna och bidrar på så vis till blåsugans spridning. Denna smarta spridningsstrategi kallas för myrmekokori.
Smultronvisslare
Idag var jag och min kära mor på jakt efter Mnemosynefjäril i området mellan Torsboda och Tynderö i Timrå kommun. Den stora vita fjärilen lyste med sin frånvaro samtidigt som en liten, grå och oansenlig fjäril gjorde oss glada – smultronvisslaren Pyrgus malvae! Smultronvisslaren svirrade snabbt längs med marken framför mina fötter på Torsboda brudsporreäng. Efter några tag med håven var den infångad, och snart satt den beskedligt på min mammas hand och lät sig studeras. Den medhavda boken Svenska Fjärilar- En fälthandbok gjorde oss uppmärksamma på smultronvisslarens extra pärlband med små vita fläckar nära framvingens ytterkant. Detta pärlband skiljer smultronvisslaren från andra visslar-arter.
Smultronvisslaren påträffas främst på solexponerade ytor med kortvuxen markvegetation. Flygtiden sträcker sig från mitten av maj till slutet av juni. Värdväxt är smultron, blodrot och andra rosväxter där honan lägger sina ägg. Äggutvecklingen tar nio dagar och larverna lever av värdväxten i drygt två månader. Förpuppningen sker i ett hoprullat blad på marken.
Kabbleka
Stora, fetglänsande, gula blommor har kabblekan Caltha palustris. Bladen är saftigt gröna, njurformade med naggade kanter. Den resliga växten vill ha ständigt fuktiga fötter, och hittas därför i kärr, diken och intill bäckar, blommande såhär i maj.
Att Kabblekan är svagt giftig var inget man tog hänsyn till förr. Då lades blomknopparna in med salt och ättika och serverades som kapris!