Ängssvampar bakom husknuten
I somras ställde jag in en efterlängtad fjällvandring för att istället gå på en husvisning. Det visade sig vara rätt beslut. Nu är vi nyinflyttade i vårt alldeles egna faluröda hus på landet med adressen Bolstan 113 utanför Tierp.
Ni som har följt min blogg vet att jag är särskilt förtjust i ängssvampar. Såhär på hösten kan jag åka flera mil för att komma till fina marker med dessa färgglada lyckopiller. Då förstår ni säkert min exaltering när jag såg en ängssvamp bakom vårat hus! Det var den omisskännliga sprödvaxskivlingen. Alldeles gul och så spröd att den genast föll sönder i handen på mig.
Nu några veckor senare är jag uppe i hela 7 ängsvampstomtkryss och jag hoppas på fler. Jag kan rapportera att den gula ängsfingersvampen Clavulinopsis corniculata växer lite varstans i de magrare delarna av gräsmattan. Den är inte mer än en centimeter hög, så man får se upp var man sätter fötterna! Med blodvaxskivlingen Hygrocybe coccinea är det enklare. Den meddelar sin ankomst med stoppskyltsröda hattar. Fruktkropparna av vit vaxskivling Cuphophyllus virgineus är bokstavligen bleka i jämförelse, men de ger mig samma glädje som blodvaxskivlingarna. Det senaste tillskottet i fungan är ett litet gäng hagfingersvampar Clavulinopsis helvola, en ensam toppvaxskivling Hygrocybe conica samt en jordtunga!
Så små och så söta! Ängsfingersvampens gula fingrar når inte högre än gräshakmossan. 
Stopp! Här växer jag! Blodvaxskivlingens färg missar man inte i gräsmattan. 
Vit vaxskivling är en blek uppenbarelse. Skivorna är långt nedlöpande på foten. 
Hagfingersvampen är inte stor, och fingrarna växer en och en. 
När flyttkaoset har lagt sig ska jag mikroskopiera denna jordtunga och förhoppningsvis klura ut vilken art det rör sig om. Ett axplock av ängssvampar från Bondskärets naturreservat
Det är ingen hemlighet att jag älskar ängssvampar. Och denna hösten fick jag möjlighet att under några helger gå all in för att hitta så många arter som mjöligt på en sällsynt vacker plats; Bondskärets naturreservat i Norduppland. Under mina turer använde jag bara kameran för att dokumentera arter för egen del, utan tanke på att bilderna skulle vara visningsbara och pedagogiska för någon annan än mig själv. Men några bilder duger ändå att läggas upp. Och mitt stoltaste fynd praktvaxskivlingen Hygrocybe splendidissima måste jag ju bara få visa!
Först ut är en fingersvamp med det passande namnet ängsfingersvamp Clavulinopsis corniculata. Jämför med omkringväxande blad så förstår du hur liten den är! 
Denna skönhet är också en fingersvamp. Denna heter aprikosfingersvamp Clavulinopsis luteoalba. 
Sprödvaxskivling Hygrocybe ceracea är så skör att den går sönder bara man tittar på den. Ett bra kännetecken bland andra arter av gula vaxskivlingar. 
Vit vaxskivling Cuphophyllus virgineus är en av de färglösare vaxskivlingarna. Denna är dessutom luktlös vilket skiljer den från sin ryssläderdoftande rödlistade dubbelgångare lädervaxskivling Cuphophyllus russocoriaceus. 
Söt som få är den lilla kantarellvaxskivlingen Hygrocybe cantharellus. Tittar man noga på hatten är den alldeles fjällig. 
Ängsvaxskivling Cuphophyllus pratensis är ätlig och är en större art än de föregående jag har visat. Storleken, den beige färgen samt de långt nedlöpande lamellerna är säkra kännetecken. 
Även om denna jordtunga inte ser särskilt hårig ut på bilden, så gör den skäl för sitt namn när man tittar på den genom lupp. Namnet är hårig jordtunga Trichoglossum hirsutum. 
Och som utlovat, sist men inte minst; praktvaxskivling Hygrocybe spledissima. En honungsdoftande färgexplosion! Ja, den doftar faktiskt honung när man värmer den i handen eller tar in och torkar den lite. Efter detta frosseri av vackra ängssvampar är det på sin plats med en definition. Alla svampar som växer på en äng är nämligen inte ängssvampar, utan till ängssvamparna räknas bara omkring 150 fördefinierade exklusiva arter som alla har det gemensamt att det är knutna till ogödslade och därmed magra ängs- och betesmarker. Och som du säkert redan vet, är dessa marker idag sällsynta i landskapet.
