Mnemosynefjäril
Jag har aldrig haft något så exklusivt som en mnemosynefjäril i min håv förut! Mnemosynefjäril Parnassius mnemosyne är den stora, vita, exklusiva fjärilen med det svårstavade namnet. I Sverige hittas den bara i begränsade kustområden i Blekinge, Uppland och Medelpad. I början på förra sekelskiftet fanns den i ytterligare sju landskap, men i takt med att buskrika ängar och betesmarker har försvunnit i och med ett rationaliserat jord- och skogsbruk, har mnemosynefjärilen dött ut i område efter område. Idag klassas fjärilen som starkt hotad (EN) på svenska rödlistan och en fridlysning har ansetts nödvändig för att skydda den sista spillran av populationen.
Dagens lyckade mnemosynefjärilsexkursion gick till Alnö utanför Sundsvall tillsammans med Yvonne. Med exakta lokalangivelser och ett varmt och soligt väder kände vi att vi hade oddsen på vår sida. Redan strax efter att vi hade passerat över bron till ön såg vi den första stora vita flygaren, och bara några minuter efter att vi parkerat vid en frodig äng, såg vi flera stycken! En sliten individ, med hack i vingen efter ett fågelangrepp, blev snabbt infångad med håv. Så snart den hade lugnat sig, kröp den villigt upp på min hand och lät sig fotograferas innan den oskadd tog till flykten. Behöver jag säga att lyckan var total?
Mnemosynefjäril är stor och vit med svarta fläckar på framvingarna och med tydliga vingribbor. Detta var ett slitet exemplar med fågelhack i högra bakvingen, men de genomskinliga vingspetsarna är inte ett resultat av slitage utan är ett av mnemosynefjärilens signum. Nu när jag sitter här hemma i soffan och smälter dagens upplevelse, tänker jag på alla de gånger jag har jagat efter rapsfjärilar och vitvingefjärilar vid Medelpads kust i tron det har varit mnemosynefjäril. Nu kan jag inte förstå hur jag kunnat ta så fel vid första anblicken. Tillskillnad från rapsfjärilar och vitvingefjärilar som intensivt fladdrar strax över gräs och örter, så segelflyger mnemosynefjärilen ofta flera meter över marken. Det fick vi bevittna idag. Mnemosynefjärilen är ju dessutom större i storlek. Mycket större!
Luktgräsfjäril
Jag nämnde luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus i förra blogginlägget om dårgräsfjäril, men som en av södra Sveriges vanligaste fjärilar tycker jag den förtjänar ett eget blogginlägg!
Luktgräsfjärilen är vackert chokladbrun (nykläckta hanar kan vara sammetssvarta) med fem ögonfläckar på bakvingens undersida, två ögonfläckar på framvingens undersida och ofta små ögonfläckar även på vingarnas ovansida. I den utmärkta boken Svenska fjärilar- en fälthandbok, beskrivs flygstilen som lugn och studsande, vilket gör att fjärilen kan identifieras på långt håll.
Luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus Luktgräsfjärilen är som sagt väldigt vanlig, och påträffas i högväxta ängar i jordbrukslandskapet som är omgivna av vindskyddande träd eller buskar. Arten och dess livsmiljö har gynnats starkt av nedfallet av luftburet kväve och av att marker har tagits ur hävd.
Hos luktgräsfjärilen förekommer protandri, det vill säga att hanarna kläcks innan honorna (omkring en vecka). Det är bara honorna som besöker blommor för att suga nektar (ofta tistlar) och därför lever de längre än hanarna. Hanarna lever ett kort men intensivt liv då de rastlöst söker efter oparade honor i de högsta grässtråna och örterna. Vid uppvaktning av en hona försöker hanen föra in sina doftfjällsbeklädda framvingar mellan honans, så hon blir varse feromonerna och därmed blir mer parningsvillig. Parade honor undviker fortsatt uppvaktning genom att söka sig ner i gräset. Äggen läggs på olika gräsarter.
Efter regn är det luktgräsfjärilen som är bland de första fjärilarna att flyga igen, och de flyger även vid mulet väder om det är tillräckligt varmt.
Dårgräsfjäril
Att kryssa arter är ett sätt att samla på minnen. Ju mer jag har suktat efter en art, desto större blir upplevelsen när jag hittar den, och sedan också minnet av den stunden. Av sommarens fem fjärilskryss (svartfläckig blåvinge, kattunvisslare, apollofjäril, hagtornsfjäril och dårgräsfjäril) är det dårgräsfjärilen som har gjort störst avtryck i min hippocampus. Dårgräsfjäril Lopinga achine har jag velat se sedan 2006 då jag införskaffade mig min första fjärilsbok och spanade in den vackra fjärilen med det lustiga namnet. Elva år senare, i naturreservatet Lindhammarsmyr på Gotland, fick jag mitt efterlängtade möte!
Dårgräsfjäril med sina vackra svarta medaljonger längs ovansidans vingkanter. Dårgräsfjäril är i både storlek och färgteckning flyktigt lik den vanliga luktgräsfjärilen Aphantopus hyperantus. Men studerar man de båda arterna närmare, ser man snart att dårgräsfjärilen har mycket större ögonfläckar på vingundersidorna än vad luktgräsfjärilen har, och på ovansidan har dårgräsfjärilen stora, svarta medaljonger, vilket luktgräsfjärilen saknar.
I håven kunde jag beundra de stora ögonfläckarna. Dårgräsfjäril förekommer i Sverige endast i Östergötland och på Gotland. I Östergötland flyger fjärilen i betespräglade, gläntrika blandskogar medan den på Gotland förekommer i ljusa ängstallskogar med buskskikt av brakved, rönn och oxel. Gemensamt för de båda habitaten är att det finns gott om värdväxten lundstarr Carex montana där honorna kan lägga sina ägg.
Fjärilen hotas idag av igenväxning, igenplantering och avverkning och är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan. I Nordeuropa är dårgräsfjäril en av de mest hotade dagfjärilsarterna, men som ett led i att vända den negativa utvecklingen, har det i Sverige upprättats ett åtgärdsprogram för arten. Fjärilen är fridlyst i hela EU.
Biologisk mångfald på ett bananskal
Av ett misstag glömde vi en klase bananer på bilhuven. Några dagar senare hade vi en hel farm av fjärilar, flugor och getingar på vår ruttnande frukt. Nu har vi inte hjärta att avsluta utfodringen, så regelbundet lägger vi dit en banan eller ett ruttnande äpple. I gengäld får vi en färgsprakande insektsföreställning!
Påfågelöga Inachis io.
Amiralfjäril Vanessa atalanta.
Sorgmantel Nymphalis antiopa.
Vinbärsfuks Polygonia c-album.
Tosteblåvinge
Tosteblåvinge Celastrina argiolus är den blåvinge som kläcks tidigast på våren. Här vilar den på en backskärvfröblomma Thlaspi caerulescens.
Grönsnabbvinge
När grönsnabbvingen sitter och vilar gnider den ofta vingarna mot varandra. Snabbvingarna är en grupp små till medelstora fjärilar som gemensamt har ett litet svansutskott på bakvingarna. Grönsnabbvingen, som det här inlägget handlar om, är den art av snabbvingarna jag är bäst bekant med. Den är den första av våra dagfjärilar som kläcks ur puppa under våren. Andra tidiga vårfjärilar som citronfjäril och nässelfjäril övervintrar som vuxna.
Grönsnabbvingen är mycket allmän, men är för många en anonym fjäril eftersom den smälter in i omgivningen med sin bruna ovansida och smaragdgröna undersida. Den flyger i solexponerade öppningar i skogslandskapet som torvmossar, skogsbilvägar och kraftledningsgator samt kust- och alvarhed. Hannarna samlas ofta i solexponerade gläntor där de upprättar små revir och inväntar honorna.
Efter parning placerar honan äggen ett och ett på eller intill blomknoppar på t ex blåbär, odon, lingon och tranbär. Äggutvecklingen tar en vecka, larverna lever på blommor och frukter ca en månad innan förpuppningen. Och som ni vet, efter en lång vinter kläcks en liten snabbvinge igen.
Vitfläckig guldvinge
Får jag lov att presentera en av mina favoritdagfjärilar: Vitfläckig guldvinge Lycaena virgaureae.
På bakvingens undersida syns de karaktäristiska vita fläckarna. 
Honan är vackert rödorange med brun teckning. Hanen saknar de bruna fläckarna och är istället lysande vägverksorange. Skogsgräsfjäril
Skogsgräsfjäril Erebia ligea är en av våra vanligaste dagfjärilar och är lätt att känna igen. Vingarna är svartbruna med vitfläckade vingfransar och längs kanterna löper ett tegelrött band med svarta ögonfläckar. På bakvingarnas undersida syns en vit strimma, vilket skiljer skogsgräsfjärilen från liknande arter.
Skogsgräsfjärilen flyger i skogstrakter och skyr det helt öppna odlingslandskapet.
öslmösb
Vitgräsfjäril – äntligen i min håv
I flera dagar den här fjärilen gäckat mig. Stor och mörk har den fladdrat i en väldig fart runt tomten utan att jag har fått tag på den. Men i dag så!
Det visade sig vara en vitgräsfjäril Lasiommata maera. Arten är snarlik berggräsfjärilen Lasiommata petropolitana och de skiljs lättast genom att studera framvingarnas ovansidor där berggräsfjärilen utmärker sig med mörka tvärstrimmor. Med lite fantasi ser det ut som trappsteg, och trappsteg är ju bra att ha när man bestiger berg- ett minneknep som fungerar för mig!
Tyvärr vet jag inga bra karaktärer som syns på den här bilden. Är det någon som vet hur man skiljer vitgräsfjäril från berggräsfjäril på undersidan av vingarna?
Svavelgul höfjäril
Svavelgul höfjäril Colias palaeno har den osannolika färgkombinationen av svavelgula vingar, röda vingfransar och knallgröna ögon. I boken Svenska Fjärilar- En fälthandbok kan man läsa att fjärilen är en snabb och målmedveten flygare, vilket också är min erfarenhet när jag gång på gång misslyckas håva in den.
Hanen liknar en citronfjäril i flykten eftersom vingarnas ovansida är citrongula. Honan har en vit ovansida och liknar en vanlig kålfjäril när den flyger förbi. Båda könen är vackert svavelgula på vingundersidorna och på bakvingens undersida syns en vit fläck.
Svavelgul höfjäril kan ses i skogsmarker med närhet till näringsfattiga myrar och mossmarker där värdväxten odon växer.
