Några skorplavar på sten på Fulufjället
Är det något det finns gott om på Fulufjället, så är det sten och stenskravel. Stenskravlen är hopplösa att skynda sig över, särskilt om stenarna är blöta! Något som knappast går att undvika att lägga märke till på Fulufjället är stenarnas dekor av lavar. Den grönspräckliga kartlaven Rhizocarpon geographicum i synnerhet!
Här beundrar min mamma kartlaven som färgar stenarna gröna. Kartlaven har en särställning bland de stenlevande lavarna på Fulufjället. 
För skojs skull placerade jag den neongröna påsklämman på en av alla kartlavsstenar och konstaterade att klämman matchade fint till kartlaven! 
På den här bilden tycker jag mig se hur kartlavarna avtecknar sig likt länder i en geografibok – därav namnet kartlav Rhizocarpon geographicum! En annan av de stenlevande skorplavarna (skorplavar kallas alla lavar som växer så tätt intill underlaget att de knappt går att pilla loss) som vi lade märke till, var rostskivlaven Lecidea lithophila. Rostskivlaven var betydligt sällsyntare än kartlaven, men ändå minst lika utstickande med sin vackert roströda färg med svarta apotecier (fruktkroppar).
Rostskivlav med inslag av kartlav och enstaka navellavar i svart Umbilicaria sp. 
Det mesta som syns på den här bilden är rostskivlav. Rostskivlav kan nämligen variera i färg från lysande rostrött till anonymt grått. Apotecierna är dock alltid svarta. Den tredje och sista skorplaven som jag vill berätta om, är vindlaven Ophioparma ventosa. Den utmärkte sig rejält med sina blodröda apotecier och sin placeringen högt uppe på ett block. Den utsatta placeringen på blocket är inte av en slump, som det sällan är när det gäller arter, utan vindlaven växer just alltid på stenar, berg och block som är kalblåsta under vintern. Därav namnet vindlav.
Här bedrivs lavstudier av min mor, med vindlav i förgrunden. 
Vindlavens apotecier dvs fruktkroppar, är vackert blodröda. Urnlav – Kräsen som få
När jag inför min resa till Fulufjället kollade vilka arter som hade rapporterats in på Artportalen i området, såg jag att urnlav Tholurna dissimilis var en av dem. Jag bestämde mig då att sommaren 2021 skulle bli den då jag äntligen skulle få se urnlav. Ända sedan jag skaffade mig min lavbok i början på 00-talet, har det varit min dröm att få se den. Enligt mig är urnlav i samma liga som de legendariska lavarna långskägg och varglav, baserat på sitt säregna utseende och speciella livsbetingelser.
Urnlav hittas på toppväxande, döende grangrenar, som helst har fågelgödslats. Granen i fråga ska inte vara vilken dussingran som helst, utan vara en senvuxen, uråldrig kämpe som växer strax ovanför trädgränsen i fjällen. Redan under vår första dag på Fulufjället började jag och min mamma Eva finkamma lovande granar, och de dröjde inte länge innan vi fick napp! Vilken glädjefest det blev! Jag blev så glad av synen av den gråa lilla lavkudden med de spretande utskotten, och mamma blev glad över att jag blev glad.
Urnlavsgranen och jag. Foto: Eva Lundell 
Denna fantastiska skapelse är bara någon centimeter stor och de små utskotten är bara ett par millimeter! Uppepå varje fingerlikt utskott sitter “urnan”, apotecien, som är svampkomponentens fruktkroppar hos laven. 
Urnlaven “sotar” dvs släpper ifrån sig mogna sporer då man nuddar den. Urnlaven är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan och är en så kallad kappnålslav, även om den avviker i utseendet gentemot anda arter av knappnålslavar. Det vetenskapliga artepitetet dissimilis betyder just olik.
Några arter och vyer från Fulufjällets nationalpark
För en dryg vecka sedan kom jag hem från en semestervecka på Fulufjället i Dalarna tillsammans med min mor Eva Lundell. För att vara en fjällsemester har resan varit av lyxkaraktär. Lugnt tempo, ingen tung packning och vi har bott i stuga med bekvämligheter som fullutrustat kök, sopsorteringskärl och utedass. Vädret har varit perfekt för vandring med mestadels svalt och mulet väder med betydligt fler solglimtar än regnskurar. Fokus på våra dagsetapper var att upptäcka naturen och frossa i arter och vyer som vi inte ser till vardags.
Här är syns Eva, min mamma, rasta ett slag under vår vandring upp för Fulufjällets brant. 
Här lämnar vi trädgränsen och kommer upp på kalfjället och den platå som vi skulle hålla oss på större delen av tiden. 
Fulufjället erbjuder milsvid vandring mellan sjöar, myrar och stenskravel, allt uppepå en sandstensplatå. I förgrunden syns ripvide Salix glauca med sina silverhåriga, smala blad. Mellan lokarna breder ängsullen Eriophorum angustifolium ut sig. Foto: Eva Lundell 
Ängsull Eriophorum angustifolium på nära håll. Foto: Eva Lundell 
Där det var klafsigt och blött, var det oftast spångat. Vid fuktstråken blommade välbekanta blommor som mjölkört Chamerion angustifolium och gullris Solidago virgaurea mellan de krumma fjällbjörkarna. 
Stoppen blev många under våra vandringar. Här får de marktäckande lavarna min uppmärksamhet. Foto: Eva Lundell 
Här och var bland stenskravlet på Fulufjället kunde vi se sandsten med böljeslagsmärken. Du har säkert sett de små vågorna av sand som uppstår av vågskvalpet på grunda sandstränder. Böljeslagsmärken är fossila sådana vågor som har bevarats i sandsten. Foto: Eva Lundell 
Ljungpiparna Pluvialis apricaria ackompanjerade de ödsliga vidderna med sina entoniga pip. Just denna individ hade ett oroligt beteende runt oss. Antagligen kom vi för nära ungarna. Foto: Eva Lundell 
En bister uppsyn av en perfekt kamouflerad höna av dalripa Lagopus lagopus lagopus gjorde oss också sällskap. Foto: Eva Lundell 
Vackra vyer med blånande berg, hade vi gott om. Foto: Eva Lundell 
Förutom att ljungen Calluna vulgaris blommade, var det ont om blommande fjällväxter såhär i början av augusti. Här syns lappljungens fröställningar Phyllodoce caerulea inbäddad i renlav, vackra på sitt eget lilla vis. Foto: Eva Lundell 
Istället för njuta av blommor, fick vi njuta (visuellt) av allehanda bär. Här är ripbär Arctous alpinus, en fjällväxt som växer på Fulufjällets rishedar tillsammans med kråkbär. Ripbärets blad är vackert nätnerviga. 
Här avtecknar sig kråkbär Empetrum nigrum mot en kartlavsprydd sten Rhizocarpon geographicum. Kråkbär, tillsammans med ljung och dvärgbjörk, var de mest dominerande markväxterna. 
Bitvis övergick risheden till gräshed med stagg Nardus stricta och kruståtel Avenella flexuosa. På bilden ses massblomning av kruståtel som i solen skimrade i rött och silver. Foto: Eva Lundell 
Svampfynden var få, men en och annan gulkremla Russula claroflava fick vi se. Denna gulkremla hukar under en dvärgbjörk. Foto: Eva Lundell 
Vittring pågår! Så här ser delar av den ravin ut uppifrån där Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall, störtar ner. 
Naturligtvis besökte vi även Njupeskär nerifrån. Njupeskär är en av nationalparkens huvudattraktioner. Mindre känt bland geneme besökare är kanske den unika mossflora som trivs i forsdimman. Foto: Eva Lundell 
På denna myr, vid Fulufjällets fot, gjorde jag ett fint mossfynd. Foto: Eva Lundell 
Mossfyndet var långskaftad komossa Splachnum sphaericum, en mossa som växer på spillning från växtätare. 
Avslutningsvis sa vi “hej” till lavskrikorna Perisoreus infaustus vid naturum , portalen till Fulufjällets nationalpark. De sägs att korv ska vara favoritmaten, men rågbröd verkade också falla i smaken! Foto: Eva Lundell