Jag har nämnt i tidigare inlägg att jag jobbar med fjärils- och humleinventering, utan att närmare gå in på vad det innebär. För er som är nyfikna tänkte jag nu att jag skulle förklara bakgrunden till inventeringen och beskriva en vanlig arbetsdag.

Det är av Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, jag är anställd. SLU har ett nationellt miljöövervakningsprogram som kallas NILS (Nationell Inventering av Landskapet I Sverige). Programmets syfte är att samla, analysera och presentera data om hur landskapet i Sverige ser ut och förändras över tid. Övervakningen bygger på att data samlas in i så kallade NILS-rutor. NILS-rutor är permanenta provrutor som är utspridda i hela vårt avlånga land. Rutorna är 5 x 5 km i södra Sverige i norr 15 x 15 km.

I NILS-rutorna finns det ängs- och betesmarker registrerade. I ett slumpmässigt urval av dessa ängs- och betesmarker inventeras förekomsten av fjärilar och humlor vart femte år. Det är viktigt att ha koll på dessa insekter. Arter som minskar respektive ökar säger något om landskapets förändringar och den biologiska mångfalden i stort. Särskilt fjärilar reagerar snabbt på miljöförändringar och olika arter är olika känsliga för processer som igenväxning, eutrofiering och ett allt mer rationellt och storskaligt jordbruk.

Jag har ansvar för att inventera 9 NILS-rutor med sammanlagt 20 ängs- och betesmarksobjekt, i Uppland och på Gotland. Varje objekt besöker jag fyra gånger under säsongen, tre gånger av besöken inventerar jag fjärilar och en gång inventerar jag humlor. Metoden är utformad så att den skall kunna upprepas av vem som helst och resultatet går sedan att jämföra med andra objekt där samma inventeringsmetod har använts. Ett ängs- och betesmarksobjekt kan se ut som på bilden nedan. Den röda linjen avgränsar objektet och de blå, räta linjerna är de transekter som jag skall följa och inventera utifrån.

När jag inventerar fjärilar går jag i stadig takt (50 m/min) längs transekterna och registrerar alla fjärilar jag ser i en halvcirkel med fem meters radie framför mig. När jag inventerar humlor går jag långsammare (25 m/min) och radien på halvcirkeln som jag söker av är bara två meter.

En vanlig arbetsdag inleder jag tidigt på morgonen med att kolla väderprognosen. Det är SMHI som sätter agendan för dagen; är det är sol och temperaturer över 17 grader i någon NILS-ruta, är det till den jag åker för att inventera fjärilar. Är det mulet blir det istället humleinventering. Regn, kraftig blåst eller temperaturer under 17 grader innebär alltid att inventeringen ställs in och jag får en ledig dag.

När jag har bestämt var jag ska inventera, sätter jag mig i tjänstebilen och kör dit. Det blir onekligen en del bilkörning i jobbet, men det gör mig inget. Väl framme vid ett objekt är det dags att hänga på sig utrustningen: en handdator, en syftkompass, två gps:er, karta och håven såklart. Sedan söker jag upp den första transektens startpunkt med hjälp av gps:en och börjar inventera. Varje fjäril eller humla som finns på transekten knappas in på handdatorn och får sin position registrerad. Ibland måste jag fånga in insekten för att kunna artbestämma den. Är det någon av de större pärlemorfjärilarna får man vara beredd på en språngmarsch- de är så himla snabba!

Vädret är ett gissel. När solen går i moln måste jag pausa fjärilsinventeringen eftersom de då slutar flyga. Det händer heller inte allt för sällan att SMHIs prognos slår fel och att man efter en och en halv timmes bilkörning till ett objekt tvingas konstatera att det inte är inventeringsväder.

Jag är väldigt glad över mitt sommarjobb. Att få betalt för att artbestämma, som är mitt största intresse, är en ynnest. Att få vara ute på arbetstid likaså (dessutom bara när det är fint väder!). När arbetsdagen är slut, dröjer jag mig ofta kvar på objektet och håvar lite sländor eller gräshoppor. I vilka andra jobb kan du göra det? I början tyckte jag det var jobbigt att konfronteras med alla oberäkneliga betesdjur, men jag måste säga att det går bättre för varje år och jag kan idag säga att jag är fri från min koskräck. Sommaren med det här jobbet har blivit som ett enda långt äventyr med dagliga naturupplevelser, och än är det inte över.