Det är något magiskt över jungfrusländor, hur de kan fladdra likt fjärilar ovan vattenytan i gammelskogsåar. I veckan stötte jag på en hona av blå jungfruslända Calopteryx virgo. Den satt på en grankvist i kanten till ett hygge. Omgivningen var inte så romantisk, men det var ändå som att tiden stannade upp när jag fick se den vackra grönguldiga varelsen.

Blå jungfruslända är knuten till vatten med lite fart i, helst med sten- och grusbotten och omgivande träd som ger skugga. Vad denna granna hona gjorde på hygget, långt i från något vatten, vet jag inte. Att det är en hona kan man se på de brunfärgade vingarna. Hanens vingar är blå.

I Sverige finns ytterligare en art jungfruslända, nämligen blåbandad jungfruslända Calopteryx splendens. Den är något sällsyntare och föredrar sakta framflytande åar. Det är hanens blåbandade vingar som har gett arten dess namn. Vad jag vet har jag inte sett den arten än. Det beror nog på att jag större delen av mitt art-verksamma liv har befunnit mig norr om dess utbredningsområde, som sträcker sig upp till Hälsingland.