Fjällvickerblåvinge på Mittåkläppen
På min vandring upp för Mittåkläppen i nordvästra Härjedalen i slutet av juli var det inte bara blomster som förgyllde min tillvaro. Till min glädje satt det fjällvickerblåvingar Agriades orbitulus och tryckte i vegetationen. De var ovilliga att flyga i det kyliga vädret, vilket gav mig tillfälle att studera dem i lugn och ro.
En hane av fjällvickerblåvinge Hanen av fjällvickerblåvinge är gnistrande blå på ovansidan och honans ovansida är brun. Den färguppdelningen delar de med många av Sveriges ca 20 blåvingearter. Fjällvickerblåvingens vingundersida däremot är mer unik för arten och är lika hos hane och hona; grå med stora ljusgrå fläckar. (Det är bara högnordisk blåvinge som har en liknande färgteckning och den arten finns bara i nordligaste delen av Sveriges fjällkedja.) I Sverige hittar vi fjällvickerblåvinge på sydvända fjällsluttningar i nordvästra Härjedalen och en bit in i södra Jämtland.
En hona av fjällvickerblåvinge, på blad av fjällvedel. På Mittåkläppen såg jag några bestånd av den gula och ståtliga ärtväxten isvedel Astragalus frigidus. Ett gammalt namn på den arten är fjällvicker, vilket har gett namn åt fjällvickerblåvingen. Isvedel, tillsammans med fjällvedel Astragalus alpinus, är nämligen värdväxt åt fjällvickerblåvingen. Med det menas att honan av fällvickerblåvinge lägger ägg på dessa växter och att larverna sedan lever av och utvecklas på dem.
Här, på Mittåkläppens sydsluttning, kurade det fjällvickerblåvingar i snålblåsten. Florafrossa på Mittåkläppen
Nog hade jag hört talas om Mittåkläppen förut. Fjället med den rika floran i nordvästra Härjedalen. Men det var först efter att ha läst Barbro Risbergs botaniska reportage i tidningen Vilda växter som jag kände att detta fjäll kallade även på mig. Nu har jag varit där och jag blev inte inte besviken!
Här kommer ett smakprov av floran på Mittåkläppen. Min tur på fjället ägde rum den 22 juli.
Mittåkläppens våglika profil tornar upp sig i början av vandringen. 
Så snart man lämnar trädgränsen så breder den frodiga vegetationen ut sig, här i form av en fuktäng med mängder av orkidéerna brudsporre (rosa blommor) och fjällyxne (vita blommor). 
Här är fjällyxnen Pseudorchis straminea i närbild. Hade det gått att förmedla dofter digitalt så hade du känt en kraftig vaniljdoft. Den betydligt sällsyntare och starkt hotade dubbelgångaren vityxne Pseudorchis albida saknar denna egenskap. 
En annan orkidé som förekommer på Mittåkläppens sluttningar är grönkulla Dactylorhiza viride. Alla jag såg var såhär vackert rödanlupna, sitt namn till trots. 
Jag kan inte se mig mätt på gullbräcka Saxifraga aizoide! Vid en liten bäck växte den i båda färgvarianterna. 
När sluttningarna blev allt mer hedartade ökade blomsterprakten om möjligt ännu mer. 
De utblommade fältsipporna Dryas octopetala gav verkligen karaktär till fjällets sluttningar. 
På Mittåkläppens topp kunde man hitta en och annan fjällsippa som fortfarande blommande. Utsikten kan fjällsippan inte klaga på! 
Två ensamma svarthö Bartsia alpina, också de med vidunderlig utsikt. 
Uppe på toppen njöt även jag av utsikten. Det var sikt åt alla väderstreck, ett panorama i 360 grader. 
Det blev en hel del botaniserande vid klippavsatserna, där det fanns gott om håriga fjällfibblor Hieracium sect. alpina. Jag kan inte urskilja de olika arterna av fjällfibbla. Det finns ca 200 stycken arter! Fjällfibblorna är några av de arter som är lika vackra outslagna som utslagna. 
Bland blad av nätvide Salix reticulata, fjällsippa och kråbärsris Empetrum nigrum stack det upp en förkrympt version av ormbunksväxten månlåsbräken Botrychium lunaria. 
Avslutningsvis vill jag visa fjällbinkan Erigeron uniflorus som är en personlig favorit. Tack till dig som har läst och titta såhär längt!