• Insekter

    Snäckmurarbi

    Under helgens bi-exkursion till Sunnerstabacken i Uppsala stötte jag på snäckmurarbiet Osmia bicolor. Honan var lätt att känna igen med sin lysande röda bakkropp, i kontrast till resten av kroppen som är kolsvart. Hanen fotograferade jag i tron att det var en annan art, men efter nyckling och en avstämning med expertisen i Facebookgruppen “Vi som gillar bin och humlor” förstod jag att jag också hade fått hanen av snäckmurarbi på bild!

    Snäckmurarbihonan med sin röda bakkropp ser lite ut som en stenhumla.

    Honan av snäckmurarbi bygger bo åt sina larver i tomma snäckskal, därav det svenska namnet. Man kan inte bli annat än öm i hjärtat när man läser om vilken omsorg hon lägger ner på detta arbete. I snäckan placerar snäckmurarbihonan en boll av nektar och tuggad pollen som hon lägger ett ägg på. Sedan murar in ägget med pollenbollen (som är ett matförråd till larven) med en tuggad lövmassa så det bildas en cell. Beroende på snäckans storlek får hon plats med fyra till fem celler. Sedan murar hon igen snäckan med samma tuggade lövmassa, jord och sand, och vänder på snäckan så att ingången ligger mot marken, allt för att hindra inkräktare. Varsamt kamouflerar hon sedan snäckan med vad hon hittar på marken t ex barr, löv och gräs, och fäster det på snäckan med saliv. Så gulligt!

    Snäckmurarbihanen använder också tomma snäckskal, men till att söka skydd i när det är dåligt väder.

    Hanen av snäckmurarbi är en blek uppenbarelse om man jämför med honan.