• Lavar

    Några skorplavar på sten på Fulufjället

    Är det något det finns gott om på Fulufjället, så är det sten och stenskravel. Stenskravlen är hopplösa att skynda sig över, särskilt om stenarna är blöta! Något som knappast går att undvika att lägga märke till på Fulufjället är stenarnas dekor av lavar. Den grönspräckliga kartlaven Rhizocarpon geographicum i synnerhet!

    Här beundrar min mamma kartlaven som färgar stenarna gröna. Kartlaven har en särställning bland de stenlevande lavarna på Fulufjället.
    För skojs skull placerade jag den neongröna påsklämman på en av alla kartlavsstenar och konstaterade att klämman matchade fint till kartlaven!
    På den här bilden tycker jag mig se hur kartlavarna avtecknar sig likt länder i en geografibok – därav namnet kartlav Rhizocarpon geographicum!

    En annan av de stenlevande skorplavarna (skorplavar kallas alla lavar som växer så tätt intill underlaget att de knappt går att pilla loss) som vi lade märke till, var rostskivlaven Lecidea lithophila. Rostskivlaven var betydligt sällsyntare än kartlaven, men ändå minst lika utstickande med sin vackert roströda färg med svarta apotecier (fruktkroppar).

    Rostskivlav med inslag av kartlav och enstaka navellavar i svart Umbilicaria sp.
    Det mesta som syns på den här bilden är rostskivlav. Rostskivlav kan nämligen variera i färg från lysande rostrött till anonymt grått. Apotecierna är dock alltid svarta.

    Den tredje och sista skorplaven som jag vill berätta om, är vindlaven Ophioparma ventosa. Den utmärkte sig rejält med sina blodröda apotecier och sin placeringen högt uppe på ett block. Den utsatta placeringen på blocket är inte av en slump, som det sällan är när det gäller arter, utan vindlaven växer just alltid på stenar, berg och block som är kalblåsta under vintern. Därav namnet vindlav.

    Här bedrivs lavstudier av min mor, med vindlav i förgrunden.
    Vindlavens apotecier dvs fruktkroppar, är vackert blodröda.