Godnatt lilla storsovarbi
Jag har en liten kvällsrutin. När nattens kyla och fukt kommer krypande, spanar jag in en specifik blomkalk av stor blåklocka Campanula persicifolia som växter runt knuten. Där hänger allt som oftast ett storsovarbi Chelostoma rapunculi med käkarna hårt låsta om blåklockans pistill som om det gällde livet. Och det gör det för ett litet bi, gäller livet alltså. Blåklockan ger skydd mot regn och predatorer. En riktigt bra klocka verkar också vara värd att återkomma till, och ger mig glädjen att natta mitt “eget” storsovarbi.
Två blomkalkar av stor blåklocka. En av den är bebodd om natten. 
Genom att försiktigt lyfta på klockan får jag ta del av värld som är okänd för många. Däri har storsovarbiet slagit sig till ro för natten. 
Med sina käkar håller storsovarbiet sig på plats. Den kraftigt krumböjda bakkroppsspetsen är ett av många kännetecken som skvallrar om att det är en hane. Storsovarbi är en av tre arter i släktet som kallas blomsovarbi Chelostoma. Dessa arter (smörblommebi, småsovarbi och storsovarbi) är svarta, långsmala, jämnbreda och har sparsamt med behåring förutom honornas vithåriga pollenborste på magen. Hanarna har böjd bakropsspets med artspecifika utskott som är till hjälp i artbestämningen.
Om du vill fördjupa dig i hur man känner igen olika blomsovarbin är en sökning på Artfakta på sin plats. Där finns fina bilder, artbeskrivningar och digitala nycklar. Med lite träning går det känna igen alla tre arter av blomsovarbin Chelostoma i fält.