Det är nog få som har undgått att 2019 var tistelfjärilens år. Googlar man på orden “tistelfjäril” och “invation” dyker det upp många artiklar på ämnet från tidningar som normalt inte har arter och natur på sin agenda. Som biolog har man fått känna sig lite märkvärdig när man mer än en gång har fått kommentera den stora mängden av stora brunfläckiga fjärilar med ett nonchalant “ja de kommer ju ända ifrån Medelhavet”. Riktigt sant är det ju inte att just vår tistelfjäril i försommarens kaprifolhäck har flugit så långt, men det är definitivt nästan säkert en avkomma från en tistelfjäril som några månader tidigare började sin resa från Nordafrika eller Mellanöstern. Och det är fascinerande nog.

Det jag gillar med bilden på tistelfjärilen ovan, som förresten min mor har tagit, är att den visar hur en tistelfjäril faktiskt ser ut efter en flygtur på hundratals mil; blek och sliten. Denna tistelfjäril representerar kämparna i livet. De som fortfarande flyger trots att vingarna kan ha reducerats med en tredjedel av hårda vindar. Det är långt ifrån den nykläckta, fotoshoppade tistelfjärilen som får pryda framsidan av kalendrar och bokomslag. Men den är vacker ändå, för att den berättar en historia. Med det säger jag gott nytt år!