Lysticka
Fina lysticka, plötsligt växer du bara där framför mig på en klen, döende rönnstam. Lite blek och oformlig men ändå med stor auktoritet. För du bär på en hemlighet som få skogsvandrare känner till. Tänk att det skulle dröja ett helt liv innan jag hittade min egen lysticka Hapalopilus rutilans! Mötet med denna art blev inte så himlastormande som jag hade föreställt mig det, utan det var snarare som ett glatt konstaterade; jaha, här sitter du.
Lystickan tycker jag att man känner igen på sin brist på tydliga karaktärer. Färgen är svårdefinierbart brunbeige och konsistensen är varken jättemjuk eller hård.
Tillhör du dem som går omkring med kaliumhydroxid i fickan (bland mykologer, dvs svampkännare, förekommer faktiskt detta!) kan du droppa några stänk på fruktkroppen och se dropparna bli kraftigt lila i kontakt med svampen. Lila är också färgen som svampfärgare vill åt då de plockar eller köper lysticka för dyra pengar.
Lystickan som växer på min mark ska dock får växa kvar. Den ska få sprida sina sporer och fortsätta lysa upp min tillvaro.
Lystickans undersida. Grentaggsvamp i farten
Grentaggsvamp Climacodon septentrionalis är en art som är lätt att känna igen. På håll ser det ut som att någon har spritsat vaniljkrämsblandad vispgrädde på trädstammen som den växer ur. Efter att jag bara hade fått se grenataggsvamp på bild i böcker och i sociala medier, fick jag i höst äntligen den live!
Grentaggsvamp Climacodon septentrionalis är rödlistad som nära hotad (NT). Grentaggsvampsupplevelsen delade jag med min vän Carin när vi körde på grusvägar genom Norduppländsk landsbygd. Vi var på väg till okända kalkbarrskogar i syfte att hitta just spännande svampar. Ingen av oss var beredd på att vi skulle upptäcka dagens finaste svampfynd genom bilfönstret!
Grentaggsvamp. Så vacker och kompakt! Det hela skedde mycket oväntat och var snabbt över. I samma stund som jag skrek “grentaggsvamp” och pekade mot en stor lönn som stod en bit från vägkanten, ställde Carin sig på bromsen. Skicklig som en biltjuv backade hon sedan 20 meter och sekunden efter vällde vi ut ur bilen och sprang mot lönnen. Vi befann oss på gränsen till en villatomt och vi agerade effektivt för att vårt intrång skulle bli så kort som möjligt. Lukta, smaka, känna. Och fotografera förstås! När vi båda hade fångats på bild tillsammans med grentaggsvampen kunde färden fortsätta. I bilen gladdes vi åt vårat fynd och hoppades förstås att ingen hade bevittnat vårt tilltag!
Självklart hade grentaggsvampen taggar på undersidan! Konsistensen i köttet var lite seg. 
Grentaggsvampen hade en stor fruktkropp även vid lönnens bas. Här är vi båda förevigade, grentaggsvampen och jag. Foto: Carin von Köhler Sex arter vedsvampar i syrenhäcken
Att flytta till ett hus med tomt innebär många nya möjligheter. En av dem är att tomtkryssa. Att tomtkryssa går ut på att man räknar och dokumenterar alla arter som man har eller ser på ens egen tomt. Man ska självklart ha så många arter som möjligt, även om det är oklart vem man tävlar emot. På nyårsdagen 2023 inledde jag min bana som tomtkryssare med att kryssa talgoxe och blåmes vid fågelmatningen. I helgen tog jag mig an syrenhäcken i samma anda. Det har hittills resulterat i att jag kan lägga sex nya vedsvampsarter till tomtlistan; kuddticka Fomitiporia punctata, klyvporing Xylodon paradoxus, tätskinn Peniophora incarnata, askskinn Peniophora limitata, rödvedskål Patinellaria sanguinea och gul hårskål Neodasyscypha cerina. De två senare arterna, rödvedsskål och gul hårskål, har jag aldrig sett förut i mitt liv! Långväga exkursioner i alla ära, men det kan verkligen löna dig att gräva där man står (i mitt fall i min egen häck).
Kuddtickan var den arten som lurade in mig i den snåriga syrenhäcken från första början. Med sin storlek på omkring en decimeter och sin härliga oboy-färg går den inte att missa. 
Så här vit och fin är klyvporingen där den breder ut sig på den döda syrenveden. Den riktiga skönhetsupplevelsen får man dock när man går nära. 
Ja, vad ska man säga? Klyvporingen är såå snygg! 
Tätskinnets prakt lyser i samma färg som huden. 
Askskinn är en art som man främst hittar på döda askgrenar. Men enligt litteraturen kan den i sällsynta fall även växa på syren. Färgen är karaktäristiskt mattgrå och när den blir äldre spricker den upp likt torkad lera. 
Nu pratar vi små svampar! Rödvedsskål heter arten som färgar veden vackert rött. 
Det som ser ut som ett litet skruffs på den avklippta ytan på syrenpinnen, är i själva verket små, små håriga skålar. Arten heter gul hårskål. 
Det är först när man lägger de gula hårskålarna under lupp som man inser att namnet är mycket passande. Efter att jag sprutat lite vatten över dem, öppnade sig några av skålarna och visade ett gult hymenium. Hymenium kallas den fertila delen på en svamp där sporerna bildas. Luktticka
Fem prydliga lukttickor på en granstubbe. Granstubbar är ett vanligt substrat för denna vedsvamp. Billuddens naturreservat i nordligaste Uppland levererar alltid! Yvonne, min biologvän från Medelpad, hade jag med mig denna gång. Tillsammans njöt vi av det som kändes som årets första riktiga vårdag i en kalkbarrskog i vinterskrud.
Vi hittade exklusiva arter som ryl Chimaphila umbellata och vinterståndare av orkidén nästrot Neottia nidus-avis. Ändå var det den triviala vedsvampen luktticka Osmoporus odoratus som fick mest av min uppmärksamhet och blev den enda arten som jag fick med mig bilder på.
Lukttickan har varma färger. Tillväxtzonen sitter längst ut på tickan och är brunorangegul. Luktticka kan påminna något om klibbticka på håll. Men färgerna går mer åt de varma hållet hos luktticka. Lukttickans tillväxtzon är heller aldrig rödlila som hos klibbtickan utan är istället varmt brunorangegul. Är man det minsta osäker är det bara att lukta!
Lukttickan lever upp till sitt namn och har en parfymaktig doft. Jag är värdelös på att karaktärisera dofter, så beskrivningen blir inte bättre än så. Kanske har du som läser detta ett bättre förslag på vad lukttickan egentligen doftar? Skriv då en kommentar!
Lukttickor är fleråriga. Precis som hos träd har fleråriga tickor årsringar. Lukttickan på bilden ser ut att ha haft ett treårigt liv. Den äldsta delen av tickan är svartbrun, andra årets tillväxt är brun och ljusast och mest lysande är den yngsta delen, tillväxtzonen. 
Ytan på en luktticka är ofta lite smågropig och tilltufsad. Vindlande vedmussling
Värmande marssol. Kristallblå himmel och smältande snö. Dagens utflykt gick till Söderfors och Dalälvens varierande natur med syftet att bara njuta. I det inbegriper ett visst mått av artletande. Jag menar, det går ju inte bara att stänga av sin artradar. Men fokus låg på att ta in naturen i sin helhet och lägga bakom sig några kilometer innan den obligatoriska fikastunden. På tillbakavägen stötte vi på ett gäng tjusiga vedmusslingar Gloeophyllum sepiarium.
Det var länge sedan jag såg så pass många färska och fina vedmusslingar på en enda låga, så jag var tvungen att stanna för att fota och klappa. 
Vackert rödbruna vedmusslingar. 
En liten, färsk och strävhårig vedmussling. Vedmussling är en vedlevande svamp som är särskilt vanlig på hyggen då den föredrar solexponerad barrved. När den strävhåriga och zonerade musslingen blir till åren, förlorar den sin rostbruna färg och antar samma gråaktiga nyans som veden den växer på.
Undertill har vedmusslingen täta läderartade skivor som ibland är vindlande labyrintiska. Det är på undersidan den verkliga skönheten sitter och undersidans skivor skiljer den från liknande vedsampar med porer.
Undersidan är underbar! Kattfotslav och rynkskinn i Grävna Knippan naturreservat
I dagarna två har jag upplevt fantastiska naturreservat i Gävleborgs län tillsammans med härliga människor som är lika skogstokiga som jag. Det första naturreservatet vi besökte var Grävna Knippan som ligger strax nordväst om Järbo i Sandvikens kommun. På Länstyrelsens hemsida beskrivs Grävna Knippan som en skog som som inte har sett varken yxa eller såg på hundratals år. En skog, där naturliga processer sker långsamt över generationer, och där de gamla träden tillåts åldrats till den grad att de dör och blir till värdefull död ved i form av lågor och högstubbar. På lågorna (liggande döda träd) hittade vi arter som ullticka, gränsticka och rynkskinn. Namn som låter som ljuv musik i mina öron eftersom de är associerade med gammelskog. Gammelskog som jag älskar.
En mäktig högstubbe av tall. 
Inger med en av Grävna Knippans aspar, omgiven av lågor. I Grävna Knippan är luftfuktigheten hög, särskilt kring den bäck som rinner från väster till öster tvärs genom reservatet. I den fuktiga miljön på de långsamväxande granarna trivs arten kattfotslav Felipes leucopellaeus. Det är en signalart som har en vit till rosaaktig bål med apothecier (fruktkroppar) som med lite fantasi ser ut som små fotavtryck av en katt. Det är så gulligt!
Här syns kattfotslaven med sina apothecier. Visst kan du se kattfötterna? 
Här syns kattfotslaven på håll i form av en större fläck som går i svag rosa ton. Nedanför kattfotslaven växer det flera fina bålar av blåslav – Sveriges kanske vanligaste lav. Jag nämnde tidigare att vi även hittade rynkskinn Phlebia centrifuga på en av de många lågorna. Rättare sagt, det var Lotta som hittade rynkskinnet med hjälp spegelmetoden. Jag vet flera inventerare som inventerar med en spegel till hjälp, och jag tror Lotta är den som först började med detta. Hur som helst, efter att ha undersökt undersidan på många lågor är det skönt att slippa kravla sig på backen och istället ha en spegel till hands.
Här demonstrera Lotta spegelmetoden. Pannlampa är också praktiskt i det skumma ljuset såhär i december. Tillbaka till rynkskinnet som Lotta hittade. Rynkskinn är en sällsynt skinnsvamp som bara uppträder i urskogsartade boreala barrskogar. Den är klassad som sårbar (VU) på svenska rödlistan. Den känns igen på sin rynkiga och knöliga yta. Färgen är svagt hudfärgad med ljusare, fibrig kant. En riktig toppart!
Här syns rynkskinnet i sin prakt! Ytan är karaktäristiskt rynkad och knölig. Observera den ljusare fransiga kanten. Skönheten i ett rutskinn
På denna stora eklåga hittade jag idag ett rutskinn. Jag hoppas du någon gång har upplevt skönheten i ett rutskinn Xylobolus frustulatus. Om du inte har det, är det inte för sent och jag uppmanar dig till att sätta upp det på din “bucket list” om du har någon sådan. Idag var målet med min exkursion att hitta olika arter av baronmossor Anomodon sp. Det gjorde jag, men det var det färska rutskinnet som fullkomligt stal showen från mossorna.
Under eklågan visade det sig en stjärnhimmel. På en stor eklåga vid Skarbo udde vid Vendelsjön i Uppland gjorde jag fyndet av rutskinn. Jag kunde inte låta bli att krypa intill och titta under och upp mot lågans botten. Där avtecknades en stjärnhimmel av rutskinn som glimmade i fukten.
Rutskinn är en vedsvamp som orsakar kärnröta på stammar och grova grenar av ek. Tyvärr är det brist på ekar som har rätt kvalitet på veden för rutskinnets smak, vilket gör att arten idag är klassad som nära hotad (NT) på den svenska rödlistan.
Det färskaste delarna av rutskinnet var svagt grålila i färgen. 
Något äldre delar av rutskinnet skiftade lika vackert i brunrött. Vintermussling – den lilla musslingen med fot
Vintermussling Panellus mitis är en vedlevande svamp som jag ofta stöter på vintertid på grenar av barrträd. Idag tog jag mig tid att fotografera den och jag tänkte att den nu ska få lite uppmärksamhet här på Artsidan.
På en bädd av väggmossa i skogen hittade jag denna grankvist som var full av små vintermusslingar. Vid en första anblick kan man tycka att vintermussling är lik kantarellmusslingen som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Båda är små, vitaktiga och har skivor undertill, men där stoppar likheterna.
Om vi börjar med konsistensen så har vintermussling en mer köttig konsistens medan kanterellmusslingen är mer åt det papperstunna hållet. En vintermussling är vit till blekt hudfärgad och har aldrig den där färgen som påminner om gyllengräddat bröd som kantarellmusslingen kan ha. Men den viktigaste skiljekaraktären mellan de båda arterna är vintermusslingens söta lilla fot som får hjärtat att smälta. Foten syns bäst undertill på svampen!
Färgen på vintermusslingens ovansida är anonymt vit eller hudfärgad. 
På undersidan syns den lilla lilla foten. Så söt, eller hur? Bävermussling
I dag hittade jag en granlåga där det sprutade ut handflatsstora musslingar. De var vackert rödburna med borsthår på ovansidan, och på undersidan syntes täta smutsvita lameller. Den brännande smaken gjorde mig säker på min artbestämning, detta var en bävermussling Lentinellus castoreus! Tyvärr undrar jag fortfarande varför arten heter just bävermussling. Arten växer på både gran och björk, kanske förekommer arten ofta på just bäverfällda björkar? Kanske är det någon läsare som vet!
Musslingar är en grupp svampar som har ett antal gemensamma drag och behöver alltså inte vara släkt med varandra. Alla musslingar är vedlevande, har musselformade fruktkroppar och har lameller på undersidan. Lamellerna är nedlöpande eller utstrålar radiärt från basen. Musslingar saknar ofta fot, eller har likt bävermusslingen en kort snedställd fot.