Mitt på ett brötigt hygge hittade jag idag ett gäng rävröda tickor på en asplåga. Min första tanke var att det måste vara de vackra men vanliga cinnobertickorna Trametes cinnabarina, men hårigheten och det ljusa porlagret fick mig på andra tankar. Kunde det vara rävtickor? Med signalartsboken till hjälp blev mitt antagande snabbt till ett faktum. Jag hade hittat mina första rävtickor Inonotus rheades!

Asplåga med en familj rävtickor.

Rävticka är en mindre allmän art som finns i större delar av Sverige men har sin tyngdpunkt i östra Svealand. Den rävröda färgen, hårigheten (som i och för sig bara finns på de unga fruktkropparna), och det ljusare porlagret gör arten omisskännlig. Är man ändå osäker på identifieringen kan man titta efter rävtickans stora, hårda, marmorerade mycelkärna som man kan se i tvärsnitt.

Rävtickan är inte bara snygg, den är också en medelgod signalart på värdefulla aspmiljöer.

Rävröd och hårig på ovansidan, tunn kant och ett ljust porlager.

 

 

I en lövrik barrnaturskog stötte jag på den fantastiska koralltaggsvampen.

Jag måste bara få dela med mig av dagens artglädje; ett praktexemplar koralltaggssvamp Hericium coralloides! Den växte i basen på en skadad asp och lyste så vit och grann så att jag redan på långt håll förstod att jag äntligen skulle få se en av mina drömarter. Eftersom koralltaggsvamp både är signalart och listad som nära hotad på svenska rödlistan kunde jag skriva upp den i min handdator som ett ytterligare bevis på att just den här skogen är extra värdefull ur ett biologisk mångfald perspektiv. I samma skog hittade jag också aspfjädermossa Neckera pennata och den vackert orangea brandtickan Pycnoporellus fulgens.

Koralltaggsvamp är både signalart och rödlistad.

Koralltaggsvamp är en vitrötare som bryter ner död lövved, ofta lövträdslågor där barken har fallit av och veden har börjat murkna. Arten tycks av någon anledning föredra ved som förrötats av de mycket vanligare arterna fnöskticka Fomes fomentarius eller sprängticka Inonotus obliquus. 

På taggarna sitter hymeniet som är den vävnad på svampen som bildar sporer. Det korallika växtsättet optimerar helt enkelt den sporproducerande ytan.

 

Det har blivit många nya svamparter för mig den senaste tiden. Hasselticka Dichomitus campestris är en av dem. Eftersom det är en signalart för lundar med höga naturvärden, kände jag mig upprymd av åsynen. Men mitt sällskap som har bott längre tid i Uppland än jag, tog lätt på fyndet med kommentaren ”den signalerar hassel”. Hasseltickan är nämligen relativt vanlig i östra Svealand. I övriga landet är den sällsynt.

Hasselticka växer på döda stammar av hassel, men i bland kan den även hittas på al och ek. De kuddformiga fruktkropparna, som kan ses från sommaren till våren, består nästan enbart av rör. Som ung är den gräddfärgad men blir med åldern mer gulbrun för att slutligen bli brunsvart med svedda kanter.

 

Denna helg har jag varit på vedsvampsworkshop i Göteborg med Sveriges mykologiska förening. Vedsvampar som tickor och skinn är något som jag verkligen går i gång på. Många av arterna är doldisar och hittas först när man verkligen letar efter dem och mångfalden av färger och former är stor. Eftersom död ved är en bristvara i dagens hårt brukade skogar, är många vedsvampar hotade. Prakttagging Steccherinum robustius är ett exempel på en hotad vedsvamp som är riktigt snygg. Den är klassad som sårbar (VU) på den svenska rödlistan. Vi hittade den på en låga i Vitsippsdalen under workshopens gemensamma exkursion.

Prakttagging

Prakttagging Steccherinum robustius

Prakttaggingen är orange till tegelröd i färgen som färsk, och blir blekbrun när den åldras och torkar. Den fransade tillväxtzonen är vit till ljusgul och kontrasterar vackert mot hymeniet (det sporbärande vävnadslagret). Taggarna är upp till fyra millimeter långa och själva svampen kan breda ut sig flera meter på döda stående och liggande träd, främst alm. I och med almsjukans framfart väntas prakttaggingen fortsätta att minska i antal. Prakttagging är en signalart, vilket innebär att arten indikerar höga naturvärden och förekomst av rödlistade arter.

 

Grantaggsvamp

Jag tänkte jag skulle presentera ännu en signalart här på Artsidan, grantaggsvamp Bankera violascens.

De här grantaggsvamparna hittades i mitt stora skogsinventeringsprojektmråde Mjällådalen, och skapade mycket glädje eftersom arten är ytterligare en bekräftelse på Mjällådalens naturvärden.

I boken Signalarter- Indikatorer på skyddsvärd skog, som är utgiven av Skogsstyrelsen, är grantaggsvamp utsedd till signalart för örtrik, kalkpåverkad granskog med höga naturvärden. Grantaggsvamp är en mykorrhizasvamp som lever i symbios med gran och är spridd i stort sett hela landet. Svampen är känslig för slutavverkning och är sällsynt förutom i kalktrakter. På grund av en vikande population är grantaggsvamp bedömd som nära hotad (NT) på svenska rödlistan.

Grantaggsvamp

Grantaggsvampens hatt och fot är violettgrå eller brunaktig. Taggarna, som löper ner en bit på foten, är vita. Ett annat kännetecken är att svampen har en svag doft av curry! Det finns en förväxlingssvamp, talltaggsvamp Bankera fuligineoalba, men denna växer med tall och har oftast inväxta förnarester i hatten.

 

Tulpanskål

Tulpanskål Microstoma protracta är den sötaste av vårens skålsvampar. Hela svampen ser ut som en tulpan i miniatyr! Men den är lätt att missa, både för dess sällsynthet och dess litenhet. Tulpanskålens ”blomma” blir nämligen inte mycket bredare än en böna, och den synliga delen av ”stjälken” blir bara några centimter lång.

När tulpanskålen sticker upp ur marken är den först klotformig med en liten öppning i toppen. Sedan spricker öppningen upp likt en stjärna och kanterna viks ner. Det vitgula skaftet är rotlikt förlängt ner i marken i form av en mörk, grenad jordstam som utgår ifrån murken lövved. Lövveden är ofta begraven på en decimeters djup i näringsrik, kalkrik mulljord.

Tulpanskålen växer ofta vid bäckar och vattendrag i sälg- och gråalsrika skogar. Utbredningen är boreal och tulpanskålens förekomst visar på att växtmiljön har höga naturvärden och indikerar en miljö där marken under lång tid har tillförts döda grenar från omgivande lövträd.

 

 

Bombmurklor Sarcosoma globosum är de mest märkliga svampar du kan tänka dig. Somliga säger att de ser ut som komockor, andra liknar dem vid chokladtryfflar rullade i kakao.

Redan när snön ligger djup utvecklas fruktkropparna och när snön smälter utnyttjar svamparna smältvattnet för sin tillväxt. När snön väl är borta dyker de upp som klotformiga bomber, utspända av en geleaktig vätska. Utsidan är chokladbrun och mysigt sammetsluden och det diskformade sporlagret är glänsande och mörkt tryffelbrunt. Allt eftersom murklan mognar, utvidgas disken och svampen skrumpnar och torkar in. Murklan är fullmogen i maj-juni, men långt i från alla murklor hinner sprida sina sporer innan de har torkat in helt.

Bombmurklan växer i skogar där det har funnits gran i generationer, sk trädkontinuitet. Den hittas ofta i anslutning till torra barrmattor under granar, där den livnär sig på att bryta ner granbarr. Marken får gärna vara både väldränerad och kalkpåverkad.

Dagens storskaliga skogsbruk med gallringar och kalavverkningar har drabbat bombmurklan hårt. Tyvärr är den numera mycket sällsynt och är både fridlyst och upptagen på svenska rödlistan som sårbar. Även i Europa har murklan minskat drastiskt i antal. Därför har Sverige ett internationellt ansvar att bevara arten. Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för bombmurkla kan du läsa här.

Bombmurkla

Bombmurklan kan bli stor som en knytnäve.

Bombmurkla

Utsidan är mysigt sammetsluden och ser ut att vara pudrad med kakao.

Ung bombmurkla

Som ung är bombmurklan klotrund och utspänd av en geleaktig vätska.

Bombmurklemiljö

Här i mossan, i anslutning till en torr barrmatta, växter ett 10-tal bombmurklor.

 

Gullpudra

Lysande gulgrön är gullpudran Chrysosplenium alternifolium när den blommar. Jag stötte på den i går när jag klafsade runt i ett skogskärr på jakt efter scharlakansröd vårskål. I Nordiska Floran står det att gullpudra är ganska vanlig på fuktig, skuggad, genomsilad, näringsrisk mulljord såsom källflöden, bäckar, diken och alkärr. Vanlig eller inte, jag får alltid en raritetskänsla när jag ser den. Den är ju så vacker!

Enligt Skogsstyrelsen är gullpudra en signalart. Med signalart menas en typ av indikatorart som är användbar för att urskilja skogar med höga naturvärden. Förekomst av signalarter är ofta tecken på ett avvikande skogsområde som kan vara nyckelbiotop.

Gulpudra

En sak som är speciell med gullpudran, är att högbladen är gulfärgade vid blomning. På så sätt får högbladen samma signalerande effekt som de små kronbladen. När gullpudran har blommat över, bleknar också den gula färgen på högbladen och hela växten blir friskt grön.

 

Scharlakansröd vårskål är en sällsynt skönhet som nu på våren kan hittas i fuktiga lövlundar, åraviner och strandskogar. Skålsvampen växer på murkna nerfallna grenar från olika lövträd. Grenarna skall ligga fuktigt, gärna intill rörligt markvatten som svämmar över på våren, och miljön skall ha en permanent hög luftfuktighet. Scharlakansröd vårskål har så specifika miljökrav att den är utsedd som signalart av Skogsstyrelsen. Det innebär att närvaron av scharlakansröd vårskål visar på en skyddsvärd lövträdsmiljö där andra ovanliga och rödlistade arter förekommer.

Scharlakansröd vårskål

Skålarna är 2-5 cm breda, foten är 1-3 cm lång och utgår vanligtvis från undersidan av en gren, vilket syns på bilden nedan. Det vi kallar för scharlakansröd vårskål är egentligen tre olika arter, omöjliga att skilja åt utan mikroskop.

Scharlakansröd vårskål

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha