Mossor

Triss i fjädermossor i Långängarnas naturreservat

Långängarna var ytterligare ett reservat jag fick uppleva på min tvådagars visit i grannlänet Gävleborg. Långängarna är ett blandskogsreservat med ett mycket högt inslag av asp bland granarna. Som namnet antyder har marken tidigare brukats som äng, men det var över 150 år sedan, och under seklernas gång har träden vuxit sig grova på den bördiga marken.

I reservatet Långängarna finns det bitvis gott om död ved.

Efter att vi stigit in bara ett 10-tal meter in i reservatet, bad Lotta mig att börja spana efter Långängarnas flaggskeppsart aspfjädermossa Neckera pennata. Det tog inte lång stund innan det stora sjoket med fjäderlika plymer uppenbarande sig ganska så högt upp på en aspstam. De kraftiga skotten hängde så omisskännligt i utstående våningar efter stammen. Efter att ha beundrat aspfjädermossan och den gröna mosaiken av andra mossor på stammen hörde vi ett ett gällt hackspettsskrik. Det var arten mindre hackspett som hälsade oss välkomna till sina domäner!

Aspfjädermossan växer ofta mellan ögonhöjd och knähöjd på stammar av olika lövträd.

Aspfjädermossa är en exklusiv signalart som är knuten till blandskogsmiljöer som har haft en kontinuerligt inslag av lövträd under en lång tid. Den är klassad som sårbar (VU) på svenska rödlistan. Inte att förglömma är arten också är Upplands landskapsmossa.

Varje skott av aspfjädermossa kan bli uppemot en decimeter långt. De står ut från stammen på ett sätt som jag tycker gör den omisskännlig.

Det skulle bli många fler träd med aspfjädermossa under exkursionens gång. De flesta av dem växte i bekväm fotohöjd. Jag fick dessutom för första gången se fertila exemplar, det vill säga skott som på undersidan hade de karaktäristiska kortskaftade sporkapslarna.

Här syns undersidan av ett aspmossa-skott med de mycket kortskaftade sporkapslarna som är en artskiljande karaktär tillsammans med de tvärvågiga bladen.

Lotta visade också en asp med signalarten platt fjädermossa. Den platta fjädermossan har inte alls samma “power” som aspfjädermossan. Med det menar jag att arten har klenare skott som inte orkar stå ut mot underlaget på samma sätt. Bladen är släta och sporkapslar förekommer mycket sällan. Platt fjädermossa har, förutom vanliga grenar med blad, också trådsmala grenar som lätt bryts av. På så sätt sprider den sig vegetativt. Om jag är det minsta osäker på om det är en platt fjädermossa jag har framför mig, brukar leta efter dessa grenar som är typiska för arten.

På denna bilden ser man tydligt att platt fjädermossa inte sticker ut från underlaget på samma sätt som aspfjädermossa.
Skotten av platt fjädermossa är tanigare än aspfjädermossans och hänger mer ostrukturerat.

Den tredje arten fjädermossa, som det finns gott om i Långängarnas naturreservat, är trubbfjädermossa Homalia trichomanoides. Signalarten trubbfjädermossa tillhör ett annat släkte än övriga fjädermossor och den sitter platt mot underlaget och är hårt fästad. Skotten är glänsande, upp till 6 cm långa, och i väta tycker jag de ser ut att vara av plast. Som namnet antyder är både de enskilda skotten och bladen rundtrubbiga och är på så sätt lätt att skilja från övriga fjädermossor.

Här är ett helt rotben på en asp täckt av den glänsande signalarten trubbfjädermossa.
De enskilda skotten av trubbfjädermossa är trubbiga och något nedböjda som en kräftstjärt. Luppar man de varje litet blad ser man att de också är rundtrubbiga.

Även om vi kikade på en och annan lav och svamp under exkursionen, så var det mossorna som pockade på mest uppmärksamhet. Förutom trissen i fjädermossor, hittade vi signalarten stubbspretmossa på en murken asplåga, och på den fuktiga marken närmast bäcken dominerade signalarterna skogshakmossa och mörk husmossa. Det var en fantastiskt mossig dag!

Biolog och skribent på Artsidan.se

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *