Otrogen med fjärilar – 10 år senare
För exakt 10 år sedan skrev jag en bekännelse här på Artsidan. Jag hade börjat bli intresserad av fjärilar och det var något jag hade kluvna känslor inför. Här kommer ett urval av några laddade meningar ur inlägget “Otrogen med fjärilar” 2011-07-25:
“Eftersom jag har hållit på med botanik så länge, är det som att jag har någon slags lojalitet till den. Växterna förtjänar all min uppmärksamhet och jag har ju identifierat mig som botaniker i många år. Men så dök insekterna upp i mitt liv!“…
“Att få se en ny fjärilsart är den ultimata lyckan.“…
“Växterna står där det står. Praktisk men lite tråkigt. Jag kan knappt tro att jag skriver detta. Jag känner mig otrogen!”
För mig personligen är det kul att påminnas om min vånda som jag uppenbarligen kände inför mitt breddade intresse. Jag är idag glad att jag vågade följa känslan av pirr i magen som jag känner när något är riktigt roligt och att jag vågade vara “otrogen” mot växterna. Såhär 10 år senare efter mitt inlägg kan jag konstatera att dagfjärilarna var inkörsporten till entomologins underbara värd i mitt liv. Vid sidan om hägrande växtkryss drömmer jag numera också om att få se praktbyxbi, noshornsbagge och gullvivefjäril.
Min jakt på insikter om insekter har tagit mig över hela Sverige och i min minnesbank samlar jag fina möten med både insektsarter och människor som delar min passion. Att mitt dagfjärilsintresse skulle ge mig sommarjobb som fjärils- och humleinventerare åt SLU i flera somrar, hade jag inte räknat med när jag som nybörjare i 10-talets början tafatt jämförde blåvingars vingundersidor i min nyinköpta fjärilsbok. I år var det första gången jag startade min egen nattfjärilsfälla och på allvar började undersöka nattens ljusskygga varelser. Det är en fantastisk resa som jag bara har påbörjat, och antagligen inte har något slut.
Idag har jag inga som helst samvetskval över att växla mellan botanik och entomologi och jag kan byta fokus dem emellan flera gånger per dag. Mitt tidigare resonemang om att vara “otrogen” botaniken finner jag lite roande och en smula inskränkt, när jag nu har facit om hur berikande det kan bli. Alla arter, små som stora, tillhör ju samma natur som jag älskar, är en del av och vill värna!
