Gräsulv – Ett möte och ett minne
Larver är ju för söta! Särskilt när de är håriga. Denna gräsulv Macrothylacia rubi levde farligt när den spatserade fram på en grusparkering. När jag tog upp den rullade den ihop sig till en pälsmössa! Enligt säkra källor så kan man få eksem av de giftproducerande håren som lätt lossnar, men det var inget jag kände av. Jag skulle dock inte vilja utmana ödet och ha den på någon annan del av kroppen än just mina tjockhudade händer!
Mötet med gräsulvslarven igår fick mig att börja gräva i mitt bildarkiv på datorns hårddisk. Mycket riktig, i en mapp med bilder från botanikdagarna i Småland 2010, hittade jag min färdigutvecklade gräsulvshanne som jag såg och fotograferade vid Lundens naturreservat för 11 år sedan. En bevingad gräsulv har jag inte sett sedan dess, medan dessa svarthåriga skönheter, larverna, har jag sett nästan varje år. Förklaringen är enkel. Larverna är dagaktiva och fjärilarna är nattaktiva, som de flesta så kallade nattfjärilar är!
