Gyttrad taggsvamp
I en lågarik asp- och hasselmiljö hittade jag den blyga skönheten gyttrad taggsvamp. Återigen är det asplågorna som levererar i mitt inventeringsområde utanför Uppsala. Idag hittade jag en till taggig skönhet, gyttrad taggsvamp Hericium cirrhatum, men denna är något blygsammare än sin praktfulla släktig koralltaggsvampen som jag hittade och bloggade om häromdagen. Gyttrad taggsvamp är en vednedbrytare som föredrar lövved. I bland förekommer den även på barrved. Taggarna sitter på undersidan av breda tungor som utgår ifrån en gemensam bas, inte som hos koralltaggsvampen där taggarna sitter på uppåtsträvande grenar. Gyttrad taggsvamp blir heller inte särskilt stor, max 15 cm. Liten men naggade god kan man säga!
Hos den gyttrade taggsvampen sitter taggarna främst på undersidan av breda tungor som sitter gyttrade från en gemensam bas. Rävticka – röd som räven
Mitt på ett brötigt hygge hittade jag idag ett gäng rävröda tickor på en asplåga. Min första tanke var att det måste vara de vackra men vanliga cinnobertickorna Trametes cinnabarina, men hårigheten och det ljusa porlagret fick mig på andra tankar. Kunde det vara rävtickor? Med signalartsboken till hjälp blev mitt antagande snabbt till ett faktum. Jag hade hittat mina första rävtickor Inonotus rheades!
Asplåga med en familj rävtickor. Rävticka är en mindre allmän art som finns i större delar av Sverige men har sin tyngdpunkt i östra Svealand. Den rävröda färgen, hårigheten (som i och för sig bara finns på de unga fruktkropparna), och det ljusare porlagret gör arten omisskännlig. Är man ändå osäker på identifieringen kan man titta efter rävtickans stora, hårda, marmorerade mycelkärna som man kan se i tvärsnitt.
Rävtickan är inte bara snygg, den är också en medelgod signalart på värdefulla aspmiljöer.
Rävröd och hårig på ovansidan, tunn kant och ett ljust porlager. Koralltaggsvamp
I en lövrik barrnaturskog stötte jag på den fantastiska koralltaggsvampen. Jag måste bara få dela med mig av dagens artglädje; ett praktexemplar koralltaggssvamp Hericium coralloides! Den växte i basen på en skadad asp och lyste så vit och grann så att jag redan på långt håll förstod att jag äntligen skulle få se en av mina drömarter. Eftersom koralltaggsvamp både är signalart och listad som nära hotad på svenska rödlistan kunde jag skriva upp den i min handdator som ett ytterligare bevis på att just den här skogen är extra värdefull ur ett biologisk mångfald perspektiv. I samma skog hittade jag också aspfjädermossa Neckera pennata och den vackert orangea brandtickan Pycnoporellus fulgens.
Koralltaggsvamp är både signalart och rödlistad. Koralltaggsvamp är en vitrötare som bryter ner död lövved, ofta lövträdslågor där barken har fallit av och veden har börjat murkna. Arten tycks av någon anledning föredra ved som förrötats av de mycket vanligare arterna fnöskticka Fomes fomentarius eller sprängticka Inonotus obliquus.
På taggarna sitter hymeniet som är den vävnad på svampen som bildar sporer. Det korallika växtsättet optimerar helt enkelt den sporproducerande ytan. Kandelabersvamp – asplågans kronjuvel
Jag känner mig så lyckligt lottad som får gå omkring i fina skogar och leta naturvårdsarter på arbetstid. Även idag, när glasögonen var immiga och det ihärdiga regnet började tränga igenom jacka och skor, kände jag upptäckarlust i den fantastiska asprika grannaturskogen jag var i. Framåt femtiden var det dags att bege sig mot bilen och hem till den stundande tvättiden, men jag kunde inte låta bli att gå en extrasväng i hopp om att hitta något mer bland lågorna. Så plötsligt, på en asplåga, fick jag se dem! Två små kandelabersvampar Artomyces pyxidatus lyste smutsvita mot asplågans svarta ved, precis så fantastiska som jag mindes dem från inventeringarna i Mjällådalen i Västernorrland.
En mäktig syn, även om dessa bara var 5-6 centimeter höga. Kandelabersvampen är asplågans kronjuvel. Den dyker nästan bara upp på asplågor i skyddsvärda miljöer som hyser sällsynta och rödlistade arter. Därför har kandelabersvamp kvalat in som Skogsstyrelsens signalart, en art som signalerar skog med höga naturvärden. Kandelabersvampen är dessutom listad som nära hotad på svenska rödlistan eftersom grova asplågor som den växer på har minskat i landskapet.
Vacker, inte sant? Trumgräshoppa
I helgen var jag för första gången med på Sveriges entomologiska förenings årmöte med tillhörande exkursioner. Det hölls i år i Nyköping, Sörmland, och en av exkursionerna gick till trumgräshoppslokalen vid Nynäs slott som ligger mellan Nyköping och Trosa.
Trumgräshoppa är inte bara en raritet, utan kanske är en av Sveriges häftigaste insekter. Den har fått sitt namn efter det trummande, eller snarare smattrande ljudet hanarna alstrar när de flyger. Och inte nog med det. När hanarna smattrandes tar till flykten spänner de ut sina orangeröda vingar och ger intryck av små röda projektiler som flyger några meter framför fötterna. Detta fick vi uppleva på bergsknallen vid Nynäs slott och de flesta entomologerna var lika förtjusta som jag. Det fotades en hel del, och jag var nog inte ensam om att inte lyckas fånga de röda projektilerna på bild i flykten. Men med lite tålamod fick jag i alla fall en bild på både en hona och hane av trumgräshoppa sittandes på marken.
Hane av trumgräshoppa. När den sitter på marken är den perfekt kamouflerad. Man kan bara ana den röda färgen under yttervingarna. 
Honan av trumgräshoppan är också välkamouflerad men mer rödbrun i färgen. Och så är hon större än hanen. Forskningsresan 2018
Det är nu en vecka sedan jag kom hem från Forskningsresan i Jämtland. Vi var ett 50-tal personer ifrån hela Sverige som under en veckas tid ideellt inventerade avverkningshotade naturskogar i trakterna kring Björkvattnet, nära gränsen till Norge.
Det finns ingen miljö som får mig att känna mig så hemma som i en norrländsk naturskog. I naturskogen, där tall och gran tillåts uppnå flerhundraårig ålder, får jag perspektiv på livet och kan hämta kraft. Men naturskogens varande handlar inte bara om mig. Hundratals växter, svampar och småkryp har sin hemvist i den, och är idag mer eller mindre hotade i en krympande livsmiljö. Därför är det så stärkande med ett arrangemang som Forskningsresan. Det blir en möjlighet att göra något konkret för gammelskogen och ett tillfälle att träffa andra med samma engagemang.
Här kommer bilder från Forskningsresan 2018.
Denna underbara gran har levt i uppemot 200 år, men sjunger nu på sista versen. Den har blivit angripen av den rödlistade rötsvampen granticka Phellinus chrysoloma som nu bildar små bruna hattar i syfte att sprida sina sporer. De horisontella märkena i barken är gjorda av tretåig hackspett Picoides tridactulus. 
De senvuxna granarna intill myrarna kan bli riktigt gamla om de förblir oavverkade. På denna hittade vi den rödlistade lilla skålsvampen gammelgranskål Pseudographis pinicola. För att se den är det lupp som gäller! 
I den mest förtrollande granskog med stora, ljusa gläntor med kärrfibbla och nordisk stormhatt, meandrade det en liten bäck. Eller å, som vi skulle kalla den i södra Sverige. 
När de gamla granarna dör, blir de till lågor. Lågorna i en skog är livsmiljö åt åtskilliga organismer som löser av varandra i nedbrytningsarbetet. På denna låga växte det doftskinn Cystostereum murray. 
Även björkarna är viktiga efter sin livstid. Som här, bohål åt någon fågel. I basen på björken växte brunpudrad nållav Chaenotheca gracillima. Om du vill göra en insats för Sveriges sista gammelskogar, kan jag rekommendera dig att söka upp andra med samma önskan. Det kan exempelvis vara i föreningen Skydda skogen eller i Naturskyddsföreningen. Jag kan också varmt rekommendera dig att följa med på nästa års Forskningsresa.
Poppelglasvinge – en mästare i mimikry
Poppelglasvinge, en fjäril. Denna respektingivande varelse är en fjäril, närmare bestämt en poppelglasvinge Sesia apiformis. Poppelglasvingen är precis som blomflugor mästare i att efterhärma getingarnas varningsfärger, så kallat mimikry.
Poppelglasvingens larver lever i veden på solbelyst asp, sälg och olika poppelarter där den gnager slingrande gångar mellan barken och veden. Larven lever på detta sätt i uppemot tre år innan den förpuppas i maj. Någon månad senare kryper den fantastiska fullbildade fjärilen fram, skräckinjagande men alldeles ofarlig.
Getinglik men utan gadd. Fjälltickor stora som familjepizzor
Min mor med fjälltickor. Jag vill dela med mig av ett fint minne från två somrar sedan när jag var nyinflyttad i Knivsta och jag och min mor upptäckte Knivstas vackra omgivningar tillsammans. För att ha något att utgå ifrån, besökte vi Knivstas alla landsbygdskyrkor. Kyrkorna såg ut som kyrkor brukar, och jag har nu blandat i hop dem i mitt minne. Det jag dock aldrig kommer att glömma är då vi längs vägen hittade de gigantiska fjälltickorna på ett träd. Vi gjorde en tvärnit med bilen, obekymrade om de undrande gårdsinvånarna, och tumlade ut för att klappa, känna och förundras.
Fjälltickor stora som familjepizzor. Fjällticka Polyporus squamosus är relativt vanlig på ädla lövträd i södra och mellersta Sverige, medans den i nordligaste Sverige går på gråal, björk och sälg. Ovansidan är ockragul med mörkare fjäll och porerna på undersidan är gräddvita. Lukten är mjölig, lite unken.
En sådan här ticksamling är naturligtvis attraktiv för allahanda svampätande småkryp. Svamp är näringsrikt, och fjällticka är inget undantag. Jag minns att i dessa fjälltickor myllrade det av kortvingar. När jag senare frågade en entomolog (insektsexpert) vad han trodde det var för art i fjälltickorna, skrattade han gott åt min fråga och sa att det rörde sig om massor av olika arter. Unga exemplar av fjälltickor lär vara ätbara också för människor. Men jag har aldrig provat själv.
Oslagbara fälthandböcker för den insektsnyfikne
Fem praktiska fälthandböcker. Jag gillar verkligen Entomologiska föreningen Stockholms serie av fälthandböcker. De tar ett helhetsgrepp om insektsgrupper som gräshoppor, trollsländor, fjädermott, bärfisar, humlor och nyckelpigor och gör dem faktiskt möjliga att artbestämma! Det nätta formatet gör att de lätt slinker med i utflyktsväskan och priset per styck ligger under hundralappen.
Det arter jag kan i gruppen trollsländor, gräshoppor och bärfisar har jag att tacka dessa böcker för. Fälthandboken Humlor har jag ständigt haft i byxfickan då jag jobbade med humleinventering och den var till stor hjälp när jag våndades över blekta snylthumlehanar.
Det som gör böckerna lämpliga för nybörjare är de många pedagogiska bilderna som tillåter “Kalle anka-nyckling”, dvs att man helt enkelt bläddrar igenom sidorna och bestämmer arten utifrån vilken bild som mest liknar din art. Dessa böcker är till försäljning på Entomologiska föreningen Stockholms hemsida.
Det nyaste tillskottet i serien är boken Nyckelpigor i Sverige. För den gav jag inte mer en 60 kronor och nyckelpigorna har nu blivit en inkörsport till skalbaggarnas spännande värld. Makaonfjärilslarv
Makaonfjärilslarv i försvarsposition. Under botanikdagarna i Västmanland stötte vi på ett antal makaonfjärilslarver Papilio machaon. En av dem hittades av en äldre man som höll den i en pinne så att alla kunde få fotografera den, däribland jag. Han berättade att det var denna larv som en gång hade väckt hans naturintresse som barn. Jag tror att varken barn eller vuxen kan motstå att fascineras av denna tjocka, marsipanfärgade larv som dessutom har ett hemligt försvarsvapen. När den blir retad reser den upp framkroppen och blottar ett orange organ på huvudet som avsöndrar en kväljande doft! I kombination med varningsfärgerna kan denna manöver skrämma den mest hungriga fiende. Skulle den trots detta bli tagen av en fågel, blir den snabbt släppt eftersom skinnet är mycket illasmakande.
Makaonfjärilslarven lever på olika flockblomstriga växter t ex strätta Angelica sylvestris och kärrsilja Peucedanum palustre. När larven har förpuppat sig och sedan kläcks kommer den vackraste av fjärilar fram, den blekgula makaonfjärilen med svarta teckningar och röda skrämselögon.
Makaonfjärilslarv ätandes på värdväxten kärrsilja.
