Kandelabersvamp – asplågans kronjuvel
Jag känner mig så lyckligt lottad som får gå omkring i fina skogar och leta naturvårdsarter på arbetstid. Även idag, när glasögonen var immiga och det ihärdiga regnet började tränga igenom jacka och skor, kände jag upptäckarlust i den fantastiska asprika grannaturskogen jag var i. Framåt femtiden var det dags att bege sig mot bilen och hem till den stundande tvättiden, men jag kunde inte låta bli att gå en extrasväng i hopp om att hitta något mer bland lågorna. Så plötsligt, på en asplåga, fick jag se dem! Två små kandelabersvampar Artomyces pyxidatus lyste smutsvita mot asplågans svarta ved, precis så fantastiska som jag mindes dem från inventeringarna i Mjällådalen i Västernorrland.
En mäktig syn, även om dessa bara var 5-6 centimeter höga. Kandelabersvampen är asplågans kronjuvel. Den dyker nästan bara upp på asplågor i skyddsvärda miljöer som hyser sällsynta och rödlistade arter. Därför har kandelabersvamp kvalat in som Skogsstyrelsens signalart, en art som signalerar skog med höga naturvärden. Kandelabersvampen är dessutom listad som nära hotad på svenska rödlistan eftersom grova asplågor som den växer på har minskat i landskapet.
Vacker, inte sant? Fjälltickor stora som familjepizzor
Min mor med fjälltickor. Jag vill dela med mig av ett fint minne från två somrar sedan när jag var nyinflyttad i Knivsta och jag och min mor upptäckte Knivstas vackra omgivningar tillsammans. För att ha något att utgå ifrån, besökte vi Knivstas alla landsbygdskyrkor. Kyrkorna såg ut som kyrkor brukar, och jag har nu blandat i hop dem i mitt minne. Det jag dock aldrig kommer att glömma är då vi längs vägen hittade de gigantiska fjälltickorna på ett träd. Vi gjorde en tvärnit med bilen, obekymrade om de undrande gårdsinvånarna, och tumlade ut för att klappa, känna och förundras.
Fjälltickor stora som familjepizzor. Fjällticka Polyporus squamosus är relativt vanlig på ädla lövträd i södra och mellersta Sverige, medans den i nordligaste Sverige går på gråal, björk och sälg. Ovansidan är ockragul med mörkare fjäll och porerna på undersidan är gräddvita. Lukten är mjölig, lite unken.
En sådan här ticksamling är naturligtvis attraktiv för allahanda svampätande småkryp. Svamp är näringsrikt, och fjällticka är inget undantag. Jag minns att i dessa fjälltickor myllrade det av kortvingar. När jag senare frågade en entomolog (insektsexpert) vad han trodde det var för art i fjälltickorna, skrattade han gott åt min fråga och sa att det rörde sig om massor av olika arter. Unga exemplar av fjälltickor lär vara ätbara också för människor. Men jag har aldrig provat själv.
Botanikdagarna i Västmanland – Hälleskogsbrännan
Svedda, döda träd, blottade och spruckna stenar samt blommande pionjärmossor var en syn som mötte oss i Hälleskogsbrännan. Den sista dagen av botanikdagarna vigdes helt åt det enorma brandområdet som uppstod efter skogsbranden i Västmanland sommaren 2014. Det är alltid spännande att besöka ett brandfält. Förutom att landskapet är fascinerande i sig, så hyser det dessutom en unik flora, fauna och funga. Det handlar dels om så kallade pionjärarter, arter som är känsliga för konkurrens och som efter brand får möjlighet till masspridning under några år. En känd sådan art är rallarros Chamerion angustifolium. Efter brand etablerar sig också så kallade pyrofila arter. Det är arter som inte bara gynnas av brand utan är direkt beroende av den. Hela 80 skogslevande arter, främst svampar och insekter, har en sådan ekologi. Skolexemplet på en pyrofil art är är svedjenäva Geranium bohemicum. Svedjenävans frön kan ligga i marken i 200 år i väntan på den värme som en skogsbrand ger och som öppnar upp fröet för vatten så det kan börja gro!
Svedjenäva är otroligt vacker med sina ådriga ljuslila kronblad. 
Nästan ännu vackrare än själva blommorna är svedjenävans frukt och foderblad. I Västmanland blommade tusentals svedjenävor året efter branden, för att några år senare vara helt försvunna. För att vi deltagare på botanikdagarna skulle få se några svedjenävor, hade en av de lokala guiderna från Botaniska föreningen i Västmanlands län eldat på en fläck i skogen i våras, lagt över fiberduk och vattnat fram ett 10-tal exemplar som nu var i blomning till allas vår förtjusning!
Brandskiktdyna ser ut som svarta pingisbollar och uppträder vanligen två år efter brand. En annan pyrofil art som vi tittade på och som är vanlig på björkar efter brand, är svampen brandskiktdyna Daldinia loculata. Arten existerar även i friska lövträd med det är efter att trädet har mött branddöden som fruktkroppar utvecklas. Brandskiktdynan utgör i sin tur föda och boplats till en mängd specialiserade insekter.
Åkerbär med åkerbärsrost
Jag tycker det är både spännande och vackert med rostsvampar. De har ofta en komplex livcykel och kan växla mellan olika värdar som den parasiterar. När jag var och inventerade vägkanter i Norrbotten för någon vecka sedan kunde jag inte låta bli att ta den här bilden. Den förställer blommande åkerbär Rubus arcticus, mitt favoritbär, med en alldeles egen unik smak. Åkerbäret på bilden har blad angripna av en rostsvamp som har deformerat och färgat dem orangea. Tack vare den utmärkta fälthandboken Galler vet jag nu att det är fråga om åkerbärsrost Phragmidium arcticum. Jag har inte hittat någon information om hur den här rostsvampen lever, mer än att den inte värdväxlar. Men jag är glad att jag fick ett namn på angriparen iallafall. Ett logisk namn dessutom!
Åkerbär med åkerbärsrost. Bombmurkla – vårens chokladtryfflel
Nu har snön äntligen försvunnit och vårtecknen står som spön i backen. Citronfjäril och tussilago i alla ära, men inget går upp mot bombmurklan Sarcosoma globosum när det gäller att framkalla vårkänslor. Vårkänslor för mig är förväntan. Förväntan på den tid som ligger framför mig med nya artkryss och kära återseenden.
Dagens bombmurklefynd i södra Lunsen utanför Knivsta var ett kärt återseende. Jag bloggade om vårens chokladtryfflar här på Artsidan redan för sex år sedan men sedan dess har bombmurklan blivit något av en mediakändis då den sällsynta och fridlysta svampen fick myndigheterna att stoppa en avverkning av skogen den växte i. Ärendet gick ända upp till mark- och miljööverdomstolen innan markägaren fick rätt att avverka och därmed utradera hela växtplatsen. En seger för äganderätten sades det.
Skogen vi var i idag är nyckelbiotop. Det innebär att den är klassad av Skogsstyrelsen som en miljö som är skyddsvärd och där det kan förväntas förekomma rödlistade arter. Förutom bombmurkla hittade vi även signalarterna rynkskinn Phlebia centrifuga, grön sköldmossa Buxbaumia viridis och bladrosetter av den lilla orkidén knärot Goodyera repens. Jag hoppas att en skog som denna kan få står kvar!
Kuddticka
Efter att ha varit inomhus på Sveriges botaniska förenings årliga konferens i Uppsala hela helgen, var det skönt att på söndagseftermiddagen ta en promenad till Gredelby hagar och klappa på kuddtickan. Kuddticka Phellinus punctatus gör skäl för sitt namn med sitt speciella växtsätt. Första året växer tickan i sidled. Sedan växer den utåt, med det yngre porlagret ovanpå det äldre, ett lager för varje år. Med åren bildas dessa fina sammetskuddar som inbjuder till klapp.
Kuddticka är ljusbrun i färgen med en karaktäristisk silvergrå kant som består av tidigare års porlager. Tickan är en vanligt syn på olika lövträd här i östra Mellansverige. I övriga Sverige ska den vara sällsynt.
Hasselticka
Det har blivit många nya svamparter för mig den senaste tiden. Hasselticka Dichomitus campestris är en av dem. Eftersom det är en signalart för lundar med höga naturvärden, kände jag mig upprymd av åsynen. Men mitt sällskap som har bott längre tid i Uppland än jag, tog lätt på fyndet med kommentaren “den signalerar hassel”. Hasseltickan är nämligen relativt vanlig i östra Svealand. I övriga landet är den sällsynt.
Hasselticka växer på döda stammar av hassel, men i bland kan den även hittas på al och ek. De kuddformiga fruktkropparna, som kan ses från sommaren till våren, består nästan enbart av rör. Som ung är den gräddfärgad men blir med åldern mer gulbrun för att slutligen bli brunsvart med svedda kanter.
Vintertagging
Utrustad med snöskor och kikare har jag sökt efter vintertagging Irpicodon pendulus åtskilliga gånger då jag bodde i Härnösand, men förgäves. I helgen fick jag äntligen se den, och även om jag inte hittade den själv och trots att den var mindre än vad jag hade föreställt mig den, är jag mer än nöjd över att ha fått lära känna ännu en signalart.
Vintertagging är en vitaktig skinnsvamp med grova taggar som bara växer på gammeltallar, oftast i naturskogar med höga naturvärden. De ettåriga fruktkropparna börjar växa på senhösten och påträffas under vinter och tidig vår.
Vintertaggingen är sällsynt och har sin huvudutbredning i östra Svealand. Jag drömmer fortfarande om att få hitta min egen vintertagging. Nu när jag har fått en känsla för hur den växer och och hur den ser ut, och dessutom befinner mig i rätt region, borde jag ha bättre chans än någonsin tidigare.
Äntligen trollhand!
Dagens exkursion till Trunsta träsk i Knivsta hade ett enda syfte, nämligen att få se den sällsynta och sällsamma svampen trollhand Hypocreopsis riccioidea. Fyra av expeditionens fem deltagare hade aldrig sett den och jag var en av dem. För att nå vårt mål var vi tvungna att dyka in bland videsnåren och gå på en bräcklig överis som rätt som det var brast under oss. Lyckan var total när trollhanden uppenbarade sig. Den var så mycket snyggare i verkligheten än vad jag hade föreställt mig!
Här lyser jag och trollhanden ikapp i den bleka vintersolen. Trollhand är en saprofyt, en nedbrytare, som lever framförallt på döda grenar av vide och hassel, ofta tillsammans med skinnsvampen kantöra Hymenochaetopsis tabacina. De fingerlika loberna, som kan vara allt från gulbruna till purpurbruna, har gett arten dess fantasifulla namn.
En maffig trollhand! Både ovanför och nedanför trollhanden syns skinnsvampen kantöra som ofta växer på samma substrat som trollhand. 
En greppande hand kring videgrenen. Trollhand gör skäl för sitt namn! Frätskinn
Jag minns mycket väl mitt första frätskinn Vuilleminia comedens. Det var min mamma som visade mig det på en ekgren i ekebacken i Ljugnskile. Sedan dess har jag sett det lite varstans och nu senast i Kölängen i Knivsta.
Jag gillar det dramatiska namnet frätskinn. Det ser verkligen ut som att svampen har frätt sönder barken. Fast det handlar snarare om att svampen har sprängt sig fri, eftersom den först börjar växa innan för barken på angripna grenar. Fruktkroppen som sedan blottas kan bli en halvmeter lång.
Frätskinn är rödgrå till smutsigt lila i färgen och har en vaxartad yta i väta. I torka blir den glanslös och sprickig. Skinnet växer under hela året och påträffas allmänt på döda, ofta kvarsittande grenar av ek, björk, al och hassel i hela Sverige.
