• Svampar

    Tätskinn

    Vad det är spännande att gå och vända pinnar och stockar! Ofta hittar man obskyra skinn och svårbestämda tickor. Idag hittade jag tätskinn Peniophora incarnata, som varken är svårbestämt eller obskyrt, men desto vackrare!

    Ett fuktigt tätskinn med sin lysande orangea färg och vita tillväxtzon.

    Tätskinn bildar tunna, hårt fastsittande skorpor på framförallt lövved. Den verkar inte vara så kräsen när det gäller val av substrat. Tunna grenar går bra. Tätskinn utvecklas under höst till vår. När de är fuktiga kan de vara lysande orangea medans de i torka bleknar och spricker upp på ett karaktäristiskt sätt.

    Ett lite torrare tätskinn som är något blekare och har fått de karaktäristiska sprickorna. Till vänster om tätskinnet växer en bonusart; stor hjortticka Datronia mollis. 
  • Svampar

    Ekticka

    Inte trodde jag att dagens promenad till Kölängen i Knivsta skulle generera ett artkryss. Ett rödlistat dessutom!

    Ekticka Phellinus robustus som parasiterar på levande, äldre, senvuxna ekar, blev alltså dagens kryss och höjdpunkt. Ektickan har sin huvudsakliga utbredning i sydöstra Sverige, vilket förklarar att det är först nu som upplänning jag träffar på den. Tickan förekommer ofta i få exemplar på varje lokal, och är rödlistad som nära hotad (NT).

    Ekticka Phellinus robustus parasiterande på ek.

    Ektickan gör sanneligen skäl för artepitetet robustus. Den kan bli upp till 40 cm bred och 15 cm tjock. Att bli så stor tar tid. Tickan är flerårig och det finns exempel på fruktkroppar som blivit över 70 år gamla. Ofta växer ektickan högt upp i kronorna. Mitt fynd gjorde det inte, vilket underlättade fotograferandet.

    En vacker och åldrig ticka som det till och med växer mossa på!

    Jag kan nu konstatera att har sett de flesta av de 22 arterna i Phellinus-släktet som växer i Sverige. Buskticka P. contiguus och havtornsticka P. hippophaecola trillade in under en exkursion med Uppsala svampklubb i höstas. Kvar att kryssa har jag plommonticka P. tuberculosus och krusbärsticka P. ribis!

  • Svampar

    Prakttagging

    Denna helg har jag varit på vedsvampsworkshop i Göteborg med Sveriges mykologiska förening. Vedsvampar som tickor och skinn är något som jag verkligen går i gång på. Många av arterna är doldisar och hittas först när man verkligen letar efter dem och mångfalden av färger och former är stor. Eftersom död ved är en bristvara i dagens hårt brukade skogar, är många vedsvampar hotade. Prakttagging Steccherinum robustius är ett exempel på en hotad vedsvamp som är riktigt snygg. Den är klassad som sårbar (VU) på den svenska rödlistan. Vi hittade den på en låga i Vitsippsdalen under workshopens gemensamma exkursion.

    Prakttagging
    Prakttagging Steccherinum robustius

    Prakttaggingen är orange till tegelröd i färgen som färsk, och blir blekbrun när den åldras och torkar. Den fransade tillväxtzonen är vit till ljusgul och kontrasterar vackert mot hymeniet (det sporbärande vävnadslagret). Taggarna är upp till fyra millimeter långa och själva svampen kan breda ut sig flera meter på döda stående och liggande träd, främst alm. I och med almsjukans framfart väntas prakttaggingen fortsätta att minska i antal. Prakttagging är en signalart, vilket innebär att arten indikerar höga naturvärden och förekomst av rödlistade arter.

  • Svampar

    Svartöra

    Veckan har gått i tickornas tecken. Jag inventerar ettåriga tickor till mitt examensarbete och har därför sökt upp varenda låga i Knivstatrakten känns det som. En låga bjöd på en överraskning. Min första tanke var att det rörde sig om ännu en tickart; växtsättet och den borsthåriga ovansidan tydde på det, men konsistensen var alldeles geléartad och undertill fanns inte en tillstymmelse till porer. Med spänning sökte jag istället bland gelésvamparna i svampbokens början och hittade snart vad jag sökte; svartöra Auricularia mesenterica!

    Svartöra lever som saprofyt (nedbrytare) eller svaghetsparasit på främst almträd och beskrivs som en karaktärsart för mullrika almlundar. Det var sannerligen en ovanligt fin och kraftig låga mitt svampfynd växte på, så jag blev inte förvånad när jag läste att svartöra var rödlistad som NT, nära hotad. Almsjukan är en bov i dramat som på sikt minskar tillgängliga substrat för arten.

    Låga med svartöra
    Låga med massförekomst av svartöra.
    Ovansidan var bortshårig och påminde om en ticka.
    Ovansidan var borsthårig och påminde om en ticka.
    Svartörats konsistens var härligt geléartad.
    Svartörats konsistens var härligt geléartad. Men i torrare väderlek skrumpnar den och blir hornartad.
  • Svampar

    Champinjoner

    Uttrycket “som svampar ur marken” har verkligen kommit till av en anledning. Jag går förbi samma dikesren så gott som dagligen, och så plötsligt idag får jag syn på tre maffiga champinjoner som inte har stått där tidigare!

    Champinjoner Agaricus är erkänt svåra att artbestämma, men jag gjorde ett försök och nycklade mig fram till strandängschampinjon A. bernardii. Om det är rätt art, vågar jag inte säga. Kanske någon läsare vet?

    Agaricus
    Champinjon Agaricus sp.

    Det finns ca 30 olika arter av champinjoner i Sverige. Gemensamt för alla champinjoner är den vita till vitgula färgen i kombination med fria skivor som är grå eller rosa som unga, eller mörkbruna till svarta som äldre. Köttet är gulnande eller rodnande, ibland väldigt svagt. Hatten är aldrig slemmig och foten har aldrig strumpa.

    Många av våra vildväxande champinjoner anses vara goda matsvampar. Men det är på sin plats att höja ett varningens finger av tre anledningar:

    1. De är cancerframkallande i höga doser, även de vi köper i affären. Max 100 g är OK att äta i månaden, enligt Livsmedelsverket.

    2. Det finns ett par champinjon-arter som är giftiga i sig, och många arter tar upp giftigt kadmium ur marken.

    3. Det har förekommit förväxlingar med den dödligt giftiga vit flugsvamp Amanita virosa, som dock har vita skivor och står i en strumpa.

    Även om jag var säker på vilken champinjon-art jag hade hittat, så får de här argumenten mig att avstå plockning. Svampen får stå kvar och sprida sina sporer, till glädje för sniglar och allehanda kryp!

  • Svampar

    Grantaggsvamp

    Grantaggsvamp

    Jag tänkte jag skulle presentera ännu en signalart här på Artsidan, grantaggsvamp Bankera violascens.

    De här grantaggsvamparna hittades i mitt stora skogsinventeringsprojektmråde Mjällådalen, och skapade mycket glädje eftersom arten är ytterligare en bekräftelse på Mjällådalens naturvärden.

    I boken Signalarter- Indikatorer på skyddsvärd skog, som är utgiven av Skogsstyrelsen, är grantaggsvamp utsedd till signalart för örtrik, kalkpåverkad granskog med höga naturvärden. Grantaggsvamp är en mykorrhizasvamp som lever i symbios med gran och är spridd i stort sett hela landet. Svampen är känslig för slutavverkning och är sällsynt förutom i kalktrakter. På grund av en vikande population är grantaggsvamp bedömd som nära hotad (NT) på svenska rödlistan.

    Grantaggsvamp

    Grantaggsvampens hatt och fot är violettgrå eller brunaktig. Taggarna, som löper ner en bit på foten, är vita. Ett annat kännetecken är att svampen har en svag doft av curry! Det finns en förväxlingssvamp, talltaggsvamp Bankera fuligineoalba, men denna växer med tall och har oftast inväxta förnarester i hatten.

  • Svampar

    Violett geleskål

    Violett geleskål

    Visst är det häpnadsväckande vad naturen kan bjuda på för former och färger! De här krumeluriga sakerna är ett asexuellt stadium av skålsvampen violett geleskål Ascocoryne sarcoides. Så småningom kommer svampen bilda grunt skålformade 0,5-1 cm stora fruktkroppar, apothecier. Violett geleskål förekommer allmänt i hela landet och dyker upp så här på höstkanten på murken lövved.

  • Svampar

    Bävermussling

    Bävermussling

    I dag hittade jag en granlåga där det sprutade ut handflatsstora musslingar. De var vackert rödburna med borsthår på ovansidan, och på undersidan syntes täta smutsvita lameller. Den brännande smaken gjorde mig säker på min artbestämning, detta var en bävermussling Lentinellus castoreus! Tyvärr undrar jag fortfarande varför arten heter just bävermussling. Arten växer på både gran och björk, kanske förekommer arten ofta på just bäverfällda björkar? Kanske är det någon läsare som vet!

    Bävermussling

    Musslingar är en grupp svampar som har ett antal gemensamma drag och behöver alltså inte vara släkt med varandra. Alla musslingar är vedlevande, har musselformade fruktkroppar och har lameller på undersidan. Lamellerna är nedlöpande eller utstrålar radiärt från basen. Musslingar saknar ofta fot, eller har likt bävermusslingen en kort snedställd fot.

  • Svampar

    Slemmurkling

    Slemmurkling

    Denna oformliga svamp heter slemmurkling Leotia lubrica och är vanlig bland mossa i skog. Känner man på foten är den alldeles kornig och hela svampen är slemmig och geléartad. Färgen varierar från gulgrön till olivgrön. Slemmurklingen, som är inte är giftig, är en klassisk förväxlingssvamp till den ätliga trattkantarellen, men det faktum att slemmurklingen saknar åsar under hatten gör det lätt att skilja dem åt.

    Slemmurkling

  • Svampar

    Giftkremla

    Giftkremla

    Nu lyser giftkremlorna Russula emetica som små varningslampor i skogen. Den klarröda hatthuden, som går att dra av, står i skarp kontrast till de sköra vita skivorna och den bräckliga foten. Som namnet avslöjar är giftkremla ingen matsvamp, men särskilt giftig är den inte. På sin höjd drabbas man av illamående och mag-tarmbesvär vid förtäring.

    Om man lägger en bit av giftkremlan mot tungan, känner man den brännande skarpa smaken som karaktäriserar alla oätliga eller giftiga kremlor. Är man säker på att man har plockat en kremla, kan man göra detta smaktest. En kremla som smakar sött och milt är ätlig och är fritt fram att tillaga.

    Läs gärna mer om vad som kännetecknar en kremla på svampguiden.