Gullhorn
Så här i slutet av sommaren dyker de gyllengula gullhornen Calocera viscosa upp i skogarna. Gullhorn är 5-10 cm höga, gaffelgrenade gelesvampar som växer på murkna stubbar och döda rötter av barrträd. Som torr är svampen hornartad men så fort den blir fuktig blir den klibbig och gelatinös, vilket skiljer den från gula fingersvampar.
Gullhorn är lätt att känna igen på sin konsistens och lysande färg men kan möjligtvis förväxlas med dvärggullhorn Calocera furcata. Som namnet avslöjar är dvärggullhorn mycket mindre, bara 0,5-1,5 cm höga. Gullpigg Calocera cornea är också en möjlig förväxlingsart, men dessa är inte gaffelgreniga utan har cylindriska fruktkroppar och växer på lövved.
Lingonsvulst
Det ser ut som en sällsynt blomma, men är egentligen en svamp som har angripit en lingonplanta. Svampen helter lingonsvulst Exobasidium vaccini och är vanlig i hela Skandinavien.
Det egendomliga utseendet kommer av att svulstsvampen stimulerar celldelingen i lingonbladen så de blir tjocka och buckliga. Den förstör även klorofyllet, därav den den rödaktiga färgen. Det vita luddet är själva svampen som har brutit sig ut för att sprida sina sporer.
Vanligtvis är det bara enskilda blad som angrips av lingonsvulst, men här har hela skottspetsen strukit med!
Älggräsrost
Älggräsrost kallas den gallbildning som uppträder på älggräs Filipendula ulmaria och som orsakas av rostsvampen Triphragmium ulmariae .
Bilden visar en typisk gallbildning där svampen på kemisk väg har fått bladnerver och bladskaft att svälla upp. Det orange sporpulvret gör gallerna näst intill självlysande. Älggräset gynnas inte på något sätt av det här angreppet, utan förhållandet är parasitistiskt. Inte sällan dör hela älggräsplantan.
Gör det blodiga risktestet
Riskor är ett stort svampsläkte med ett 80-tal arter bara i Sverige. Det vetenskapliga namnet Lactarius syftar till den mjölkliknande vätska som kommer fram då man bryter en riska- den blöder!
Bilden nedan visar pepparriska Lactarius rufus som enligt mig är en av de vanligaste riskorna man träffar på i skog och mark. Jag känner genast igen den på den pepparkaksbruna färgen och den spetsiga lilla puckeln i hattens mitt. Det yttersta artbeviset uppenbaras om man tuggar i sig en bit. Peppariska bränner som peppar på tungan!
Pepparriska är en av de så kallade finska riskorna. Mer om detta kan du läsa här.
Pepparriska Lactarius rufus, bränner på tungan! Bilden nedan visar en riska som med sin svarta hattfärg skiljer sig från andra riskor- svartriska Lactarius necator. Som alla riskor blöder även svartriskan, vilket förväxlingsarten pluggskivling Paxillus involutus inte gör.
Svartriska Lactarius necator, observera den mjölkliknande vätskan på skivorna. Jag rodnar
Rodnande flugsvamp Amanita rubescens lever upp till sitt namn. Röd flugsvamp Amanita muscaria är en ökänd och mytomspunnen svamp. Vi har hört historier om vikingarna som berusade sig med röd flugsvamp innan de drog ut i krig, den dyker i upp i målningar och i sagor och vi dekorerar våra andväntsljusstakar med klatschiga karikatyrer av flugsvamp i plast.
Vit flugsvamp Amanita virosa, är tillsammans med lömsk flugsvamp Amanita phalloides, några av våra giftigaste svampar som vi kan träffa på i de svenska skogarna. Dessa flugsvampar ligger bakom dramatiska rubriker som “Svampen som kan döda dig” och “Se upp med döden i skogen”.
Bilden ovan visar en flugsvamp som är lite mer av en doldis i sammanhanget; rodnande flugsvamp Amanita rubescens. Det viktigaste kännetecknet för svampen är att den rodnar då man misshandlar den lite. Rodnande flugsvamp är faktiskt ätlig, men pga risken för förväxling med andra flugsvampar, rekommenderar jag att plocka annan svamp om man är nybörjare. Karl Johan till exempel!
Karl Johan Boletus edulis är en omtyckt svamp av både människor och svampmygglarver. Eller varför inte en smarrigt slemmig smörsopp?!
Smörsopp Suillus luteus är riktigt goding trots den slemmiga konsistensen. Naturens eget antabus
Fjällig bläcksvamp Coprinus comatus Just nu läser jag botanik C på Mittuniversitetet i Sundsvall. Det är den bästa kurs jag någonsin gått! Varje dag är vi ute i skön natur och lär oss arter. Denna vecka har svamparna stått i fokus; stora som små, ätliga som giftiga.
Bläcksvamparna poppar gärna upp ur våra gräsmattor fram på hösten. Till en början är skivorna vita och fina som på bilden, men snart svärtas de och övergår i en bläcklikande gegga, därav det svenska namnet. Bläcksvamparnas vetenskapliga namn är Coprinus och syftar på giftet coprin som ger förgiftningsymptom tillsammans med alkohol. Fjällig bläcksvamp som visas på bilden innehåller dock inte coprin, och har fått ett oförtjänt dåligt rykte som giftsvamp. Faktum är att den är jättegod!
Svamplycka
Violett fingersvamp Clavaria zollingeri Svamp är så mycket mer än champinjoner och kantareller. Svamp är regnbågens alla färger, smått och stort, vackert och äckligt. Gemensamt för de svampar som fångar mitt intresse är att de är små, oansenliga och svåra att artbestämma, vilket ibland är mycket frustrerande! Violett fingersvamp Clavaria zollingeri är dock en favorit som är lätt att känna igen. Den växer sällsynt i magra gräsmarker.
Sippskål
Vitsippor hör våren till och det i mängder! Men nästa gång du sätter dig i vitsippsbacken, ta dig då en närmare titt efter bruna små skålsvampar. Sippskål kallas den svamp som parasiterar på vitsippans rötter. Själva skålen sitter ofta på ett litet skaft och är inte mer än någon centimeter i diameter.
Sippskål (Dumontinia tuberosa) hittar du där det växer vitsippor.
