Tätortsnära tallticka
Så gott som varje dag går jag ner till samhället genom flera villaområden på asfalterade gångbanor. Mellan ett äldre villakvarter och ett nybebyggt område ligger en kulle med sparad natur. Där växer diverse lövträd, granar och några äldre tallar. På en av tallarna, alldeles intill gångvägen, parasiterar en präktig tallticka Phellinus pini alldeles i ögonhöjd. Talltickan och de rika fågellivet i skogsdungen gör mig glad varje gång jag går förbi. Kanske har talltickan, som är klassad som nära hotad (NT) på rödlistan, bidragit till att just denna kulle inte har exploaterats. Skogsdungen ger nu lite grönska utanför fönstren för ett flertal villor, och härbärgerar många trevliga arter.
Talltickan är lätt att känna igen. Porlagret är brunt till brungrått och ovansidan är brunsvart och krackelerar med stigande ålder. En fruktkropp kan bil uppemot 50 år! Oftast växer talltickan högt upp i tallen, gärna ut ur ett gammalt kvisthål.
Tallticka är en signalart som när den hittas i skogslandskapet kan signalera höga naturvärden. Svampen kan också växa i park och trädgårdsmiljöer, och indikerar då på att själva trädet är biologiskt värdefull. Fruktkroppar av tallticka dyker nämligen upp på träd först när de är 100 år gamla, och är vanligast på träd som är 150-200 år. Att tallticka har en utbredning med sydöstlig tyngdpunkt har jag själv fått erfara. Jag har aldrig sett så mycket tallticka sedan jag flyttade till Uppland och jag upplevde den som väldigt sällsynt både när jag bodde på västkusten och i Västernorrland.
På jakt efter havtornsticka
Äntligen sol och blå himmel! Efter en höst som har gått till historien som den vädermässigt mörkaste på 20 år har vintern gjort intåg här i Uppland med snö och minusgrader. Marksvampssäsongen är definitivt över, men vedsvampar som tickor och skinn går fortfarande att hitta och många arter skådas bäst på vintern.
Dagens exkursion gick till naturreservatet Billudden med målet att hitta havtornsticka Phellinus hippophaëicola. En förutsättning för att hitta havtornsticka är att hitta buskar av havtorn Hippophaë rhamnoides som den parasiterar på. Det finns få ställen som ger så goda förutsättningar för havtornsticka som Billudden, med enorma bestånd av de snåriga buskarna med de orangea C-vitaminrika bären.
En del av Billuddens reservat består av en lång, smal landtunga som går ut i Östersjön. Denna landtunga, som på grund av landhöjning efter istiden steg upp ur havet så sent som för 500 år sedan, slutar i en udde som är lika smal som billen på en gammaldags plog. Därav namnet Billudden som har gett namn åt hela reservatet.
Jag och Helmer beslutade oss för att vi skulle gå längs landtungan. Efter några kilometers vandring genom vindpinad tallskog närmade vi oss den omtalade udden. Då gjorde vi en avstickare från skogsstigen ner mot stranden där havtornssnåren bredde ut sig. Det dröjde inte länge innan jag såg den första havtornstickan som växte längst in i ett gigantisk virrvarr av grenar, tornar och bär. Lycklig över mitt fynd kröp jag in till tickan med min kamera, vilket resulterade i rivsår och blöta knän. Jag hade inte behövt göra mig sådant besvär för mina första bilder på havtornsticka, för innan vi nådde uddens slut hade vi hittat fem- sex stycken betydligt mer lättillgängligare havtornstickor. Vår tick-expedition blev med andra ord väldigt lyckad!
Havtornsticka är som sagt knuten till busken havtorn som i sin tur växer naturligt längs våra kuster i Sverige. Tickan, som är flerårig, är trähård och nästan lika grå som stammarna de växer på. Det är bara den yttersta kanten av porlagret på gamla tickor och riktigt unga tickor som är vackert kanelbruna.
Långfliksmossa & vedtrappmossa – Två signalarter på murken ved
Bilden ovan visar en murken granlåga med minst fem arter av mossor och en lav på. Som rubriken till detta inlägg avslöjar, så kommer jag visa två mossor som kan visa på höga naturvärden i skogen – så kallade signalarter. Pilen som pekar uppåt på en rödbrun fläck visar långfliksmossa Nowellia curvifolia och pilen som pekar nedåt visar på vedtrappmossa Anastrophyllum hellerianum. Jag vill hävda att båda mossorna med lite träning kännas igen från ståhöjd, just på sina speciella färger.
Kikar man närmre på den rödbruna långfliksmossan, anar man långa, smala moss- skott som jag tycker liknar en ström av maskar som kryper nerför stocken. Tittar man i lupp på varje skott ser man blad med långa flikar, därav artens svenska namn.
Mitt partytrick är att jag kan känna igen vedtrappmossa från flera meters håll. Färgen är onekligen speciell. Lågan ska vara murken, gärna så murken att man kan lossa bitar med händerna. På bilden nedan har vedtrappmossan invaderat hela lågan, vilket färgar den brungrön och ger en ruffigt intryck. Tittar man dock nära väntar en skönhetsupplevelse. Mossan består av en skog av upprätta skott som alla har bruna groddknoppar på toppen. Det ser ut som mängder av små skorstenar, eller upprätta mätarlarver, om man så vill.
Både långflikmossa och vedtrappmossa är känsliga för konkurrens av större mossor och för att de ska finnas kvar på en lokal, krävs det att det kontinuerligt nybildas lågor i rätt nedbrytningsgrad. Vedtrappmossan är rödlistad som nära hotad (NT) medans långfliksmossan är livskraftig. När det gäller signalvärdet för vedtrappmossa så är det högt i hela Sverige. Långfliksmossans signalvärde är däremot bara högt i östra delen av utbredningsområdet i Sverige.
Stinkmusslingens återkomst
I dag var det som att det aldrig riktigt ljusnade på himlen. I skogen var det ännu mörkare och kameran valde blixt när jag fotograferade med automatisk inställning. Vädret bjöd på ihållande duggregn och svepte in naturen i det typiskt novembergråa färgerna som jag har lärt mig att uppskatta.
I det skumma ljuset, i slutet på min exkursion, såg jag dock något som lös på långt håll. Det var stinkmusslingen Phyllotopsis nidulans. En kär gammal vän som jag inte har sett på ett helt år. Stinkmussling luktar inte särskilt gott, men den kompenserar genom att ha en så fin färg och vara alldeles luden när den är färsk.
Lätt som en sälgplätt!
En alldeles vanlig grå novemberdag kan vara full med oväntade färger. Av alla mina svampfynd idag så var det sälgplätten Cytidia salicina som lyste starkast mot kulissen av grått. På en av de många salixstammarna i Tämnarens vattenskyddsområde i Tierp fick jag först se ett par vinröda sälgplättar. Glad och nöjd över dessa färgklickar försökte jag fånga dem med kameran. När jag gick runt trädet såg jag till min förvåning att andra sidan stammen var fullproppad med den märkvärdiga svampen. Visst är sälgplätten vacker ihop med den ljust turkosa skrynkellaven Parmelia sulcata?
Kantarellmussling – vackrast undertill
En favoritsysselsättning nu under vinterhalvåret är att vända på pinnar. I dag bjöd vädret på kyla och fukt och färgskalorna var många nyanser av grått. En perfekt dag att vända på pinnar! Jag behövde inte gå långt hemifrån för att stötta på en bröt med pinnar mellan villaträdgårdarna. Det blev bingo på en gång. Vad som ovanifrån såg ut som något ordinärt skrufs, visade sig vara kantarellmussling Plicaturopsis crispa då jag vände pinnen och fick se den vita rynkade undersidan. Vilket konstverk!
Kantarellmusslingen är en ettårig skinnsvamp som är mycket frosthärdig och påträffas oftast under vinterhalvåret. Konsistensen är mjuk och liksom kantarellen har den åsar undertill istället för skivor. Dessa åsar är dessutom vackert gaffelgreniga. Kantarellmussling är en av skogsstyrelsens signalarter. Den är lätt att känna igen och förekommer nästan bara i skog där det kontinuerligt har nybildats död ved under en lång tid.
Ett axplock av ängssvampar från Bondskärets naturreservat
Det är ingen hemlighet att jag älskar ängssvampar. Och denna hösten fick jag möjlighet att under några helger gå all in för att hitta så många arter som mjöligt på en sällsynt vacker plats; Bondskärets naturreservat i Norduppland. Under mina turer använde jag bara kameran för att dokumentera arter för egen del, utan tanke på att bilderna skulle vara visningsbara och pedagogiska för någon annan än mig själv. Men några bilder duger ändå att läggas upp. Och mitt stoltaste fynd praktvaxskivlingen Hygrocybe splendidissima måste jag ju bara få visa!
Efter detta frosseri av vackra ängssvampar är det på sin plats med en definition. Alla svampar som växer på en äng är nämligen inte ängssvampar, utan till ängssvamparna räknas bara omkring 150 fördefinierade exklusiva arter som alla har det gemensamt att det är knutna till ogödslade och därmed magra ängs- och betesmarker. Och som du säkert redan vet, är dessa marker idag sällsynta i landskapet.
Hattifnattsvampen stubbbläcksvamp
Jag måste bara få presentera en så häftig art. Det är stubbläcksvamp Coprinellus disseminatus som oftast uppträder i sådana mängder att de ser ut som ett gäng mini- hattifnattar från Tove Janssons värld. Stubbläcksvamp växer i basen på trädstammar och på murken ved. Sitt svenska namn till trots, bläckar inte stubbbläcksvampen. Visst är det snygg?
Glansnäva – lätt att känna igen
Om du kan känna igen en näva i naturen kan du också känna igen en glansnäva Geranium lucidum. Det kan vara skönt att veta, eftersom näva- arterna är många och ibland svåra att skilja från varandra. Glansnävan är nämligen den enda nävan i Sverige som har kombinationen upprätt, kalt foder och kala blad. Typiskt är också de längsgående åsarna på fodret. Om du undrar vad foder är för något så är det den gröna uppsvällda delen som omsluter delfrukterna som hos nävorna har en lång näbb.
Glansnävan är betydligt ovanligare än den håriga stinkande systerarten stinknäva. Precis som stinknävan växer glansnävan ofta skuggigt t ex på klippor, i murar och rasbranter. Glansnävan växer dessutom vanligen på kalkrik mark, vilket stinknävan inte gör.
När vi pratar om nävor kan det vara roligt att känna till att våra vilda nävor som t ex glansnäva, midsommarblomster och svedjenäva tillhör samma familj Geranium som pelargonerna vi odlar inomhus som krukväxter.
Väddsandbiet som satsar allt på åkervädd
Oligolektisk kallas den insekt som bara samlar pollen och nektar från en viss art. Av Sveriges ca 280 vilda biarter klassas hela 62 arter som oligolektiska. En av dessa arter är väddsandbi Andrena hattorfiana som i princip bara samlar pollen från åkervädd. Denna superspecialiserade art fick jag glädjen att stöta på igår.
Platsen var Valöns naturreservat i norra Bohuslän. I en vindskyddad slänt i den lagom hårt betade hagen blommade allehanda blommor, men bara en enda åkervädd så långt ögat nådde. När jag plötsligt såg ett stort bi besöka den ensamma åkervädden och sedan flyga där ifrån, gjorde jag en glädjedans som min mor och ett gäng kossor blev vittne till. Jag kände mig säker på vad jag sett och satte mig för att bevaka vädden med kameran. Honan av väddsandbi kom mycket riktigt snart tillbaka och därefter dök ytterligare en hona upp. Jag fotade flitigt men blåsten och binas vägran att stanna upp i pollensamlandet gjorde det svårt att få några bra bilder. Men man ser i alla fall på bilderna att väddsandbihonan är kal sånär som på lite vita hår. Kroppen är mörk, förutom på främre delen av bakkroppen som är karaktäristiskt rödaktig. På bakbenen syns den kraftiga behåringen där hon samlar det lilafärgade åkerväddspollenet. Hanar av väddsandbi saknar denna kraftiga bakbensbehårig, och samlar heller inte pollen. Men de kan likväl synas omkring åkervädd, patrullerades efter honor att para sig med. Jag fick dock inte syn på någon hane.
Som alla sandbin så bygger väddsandbi sina bon i marken. Glesbevuxen sandig mark är optimal bobyggarmark, boplatsen ska helst också vara solig och i lä.