Midsommar med slåttergubbar
Min midsommar firades vid Bohuskusten men min mamma. Vi bestämde oss för att skippa det traditionella firandet med dans och sång och begav oss istället till Greby Gravfält utanför Grebbestad där det fanns fina förutsättningar för oss att utöva våra gemensamma intressen; växtskådning och fotografering. Greby gravfält är Bohusläns största gravfält och lockar många besökare. Enligt de uppsatta informationsskyltarna så sköts området traditionellt med slåtter. Det har bevarat förutsättningarna för en fin ängsflora med den ståtliga växten slåttergubbe Arnica montana som krona på de många gravhögarna.
Enligt bondepraktikan så är det dags att slå höet när slåttergubbens två sidoblommor visar sig. Den stora blomman i mitten är gårdsherren och de mindre sidoblommorna är drängen och pigan. Denna kulturhistoriska tanke-lek fick jag nöjet att förklara för ett holländskt par som också var ute och växtskådade på midsommarafton.
I takt med att ängar och naturbetesmarker växer igen har antalet lokaler med slåttergubbe minskat. Idag är växten klassad som VU, Sårbar, på Svenska rödlistan.
Vinterflickslända – trollsländan med försprång
Tidigast ut på året av alla trollsländor är vinterflicksländan Sympecma fusca. Under gårdagens bispaning i den sydvända vägslänten dök den oväntat upp, brunskimrande och vacker. Bland de vissna löven på marken var den lilla varelsen perfekt kamouflerad. Men under en kort stund avtecknade den sig som ett brunt streck mot en sten och jag kunde ta några bilder.
Släktet Sympecma som vinterflicksländan tillhör, är det enda släktet bland trollsländor i Sverige där övervintringen sker som fullvuxen individ och inte som vattenlevande larv. Därav vinterflicksländans försprång på våren då den kan ge sig ut att leta efter en partner så fort solens strålar värmt upp de små kropparna.
Videgökbi – en vårtidig boparasit
Alla bin är inte ulliga och gulliga. Gökbin har inte mycket hår på kroppen och liknar mer små getingar med sina varningsfärger i svart, gult och rött. De har dessutom en livscykel som gemene man inte förknippar med oskyldiga bin.
I Sverige har vi ett 30-tal arter av gökbin. Såhär tidigt på våren är det begränsat med gökbi-arter som är ute och flyger, vilket gör artbestämningen lättare. Videgökbiet Nomada leucophthalma är en av de första arterna som visar sig efter vintern.
Under de senaste varma dagarna har jag spanat in en sydvänd vägskärning där flera honor av videgökbi har undersökt den blottade jorden på jakt efter obevakade bogångar grävda av videsandbi där de kan lägga sina ägg. Alla arter av gökbin är nämligen boparasiter på andra bin och videgökbina parasiterar på tidigflygande sandbin som videsandbi. Ur videgökbiets ägg kläcks sedan en larv som dödar värdägget och äter av det pollenförråd värdbiet hade byggt upp till sin egen larv.
Läderskål i knopp
Nu under vårvintern ligger det mesta av liv i dvala. Men i svampvärlden finns det varelser som knoppas trots kylan. En av dessa är läderskålen Encoelia furfuracea, en vedlevande skålsvamp som jag för första gången fick se idag. Läderskålen blir inte mer än ett par centimeter stor, så trots exakta koordinater från Artportalen och vetskapen om att läderskålen bara går på döda stammar av hassel och al, fick jag leta ett bra tag innan jag fick syn på den.
Läderskålarna är så här års slutna. Utsidan är ljust brun och kornig. Först fram i maj-juni spricker upp de upp och antar formen av en skål som i torka har inrullade kanter.
Läderskålen är en signalart för lundar med höga naturvärden och växer bara i miljöer där det kontinuerligt har bildats död ved av värdträdet under lång tid. Jag kommer definitivt att återvända till denna fina ek- och hasselbacke för att leta fler arter.
Blomskägglav är underbar
Nu har det skett! Jag har äntligen fått se blomskägglav Usnea florida och jag kan konstatera att blomskägglav är underbar! Den har ett busklikt växtsätt, en pastellgrön-grå färg och framförallt har den mängder av apothecier som set ut som blommor eller små solar. Apothecier kallas svampens sexuella förökningsorgan som bildar sporer, i den symbios av organismer som vi kallar lavar. Som alla skägglavar, Usnea, har blomskägglaven massa små utskott som kallas fibriller. Alla dessa fribriller gör att laven ser ut som en riktig trasselsudd. Ett annat kännetecken för skägglavar är att de trådlika bålarna är elastiska som gummi.
Blomskägglav har jag velat se sedan jag för första gången bläddrade i den numera föråldrade boken Lavar – en fälthandbok. I den boken kunde man läsa att det inte var utrett om blomskägglav var en egen art eller om den bara var en fertil form av kort skägglav Usnea subfloridana. Döm om min förvåning när jag såg att samma sak var skrivet om blomskägglav även i boken Lavar – en fältguide som kom ut 2016. Att man inte har jämfört de båda arternas DNA under alla dessa år gör mig förbluffad. Hur kan man leva med detta mysterium olöst? Hur som helst har jag velat se blomskägglav väldigt länge, vilket gjorde att jag fick svälja ett glädjetjut när några kollegor visade mig denna på en jobbexkursion i Allgunnens naturreservat i östra Småland. Lite senare hittade jag mina egna exemplar, alla liggandes på marken efter att ha blåst ned från trädens högsta grenar där de växer.
Blomskägglav är en kräsen organism som vill ha mycket ljus och hög luftfuktighet. Dessutom växer den bara på platser där det kontinuerligt har funnits träd flera generationer tillbaka, så kallad trädkontinuitet. Dess höga krav på sin omgivning delar blomskägglaven med många andra rödlistade arter. Därför är blomskägglav en bra signalart för biologiskt värdefulla träd- och skogsmiljöer. Så befinner du dig i södra Sverige och rör dig t ex i magra ekskogar så håll ögonen öppna för den vackraste av lavar!
Under misteln
På håll ser de ut som gröna skatbon. Mistlel, Viscum album, Sveriges enda trädlevande halvparasit, har i århundraden varit en folkkär och en mytomspunnen växt. Än i dag finns en tradition kring jul att hänga upp mistel i en dörrpost. Bra att veta är att misteln är fridlyst i Sverige och att de mistlar som säljs i marknadsstånden i juletid är importerade.
Misteln förekommer kring Mälardalen och i östra Småland. Fösta gången jag fick se den var just i Småland. Jag åkte tåg och fick se de gröna skatbona svischa förbi utanför fönstret. När jag fick se mistel andra gången satt de så högt upp i trädet så jag kunde inte studera dem närmare. Båda mistelmötena var dessutom för över 10 år sedan, så därför var jag taggad inför helgens mistelexkursion i Västerås med min syster. Så mycket till exkursion blev det inte. När vi skulle ge oss iväg fick vi syn på ett praktexemplar av mistel i ett äppelträd alldeles utanför hennes bostad vid flygfältet i Västerås. Äntligen fick jag vördnadsfullt klämma och känna på den sällsamma växten, samt ta en mistel-selfie!
Misteln har gröna blad året om och har alltså sin egen fotosyntes samtidigt som den suger näring ur sitt värdträd. De vita glasartade bären äts begärligt av fåglar som sprider fröna vidare. För människor är växten giftig och ger enligt giftinformationscentralen magbesvär.
Smått och gott från mykologiveckan i Dalarna 2018
Den fjärde dagen av årets mykologivecka i Dalarna är snart till ända. Det är en fältdag kvar och därför förtidigt att summera hela veckan. Men jag kan ändå konstatera att den hittills har varit lyckad, trots att sommarens torka har påverkat svamptillgången negativt. Av de turer som stod till buds under veckans första två dagar valde jag att följa med till ängsmiljöer. Vi besökte ett antal fäbodvallar och en betad älvdal med skralt resultat. Det var helt enkelt för torrt. Men den mycket vanliga gräsmarkssvampen toppvaxskivling svek oss inte. Toppvaxskivling ser ut som en sagosvamp; toppig med röd hatt och gul fot och så svartnar den med åldern eller vid beröring. Efter mycket letande hittades tillslut en lite ovanligare ängssvamp också; spetsvaxskivning Hygrocybe acutoconica var. acutoconica. Även spetsvaxskivling är toppig, men är gul-orange i färgen och svartnar inte vid beröring så som toppig ängsvaxskivling gör.
Eftersom det var så magert med svamp på ängsmarkerna, valde jag att exkurera i skogsmiljö under gårdagen. Det blev inte vilken skogsmiljö som helst utan något så exklusivt som en kalksandtallskog. Där växte förväxlingsarterna ruttaggsvamp Sarcodon pseudoglaucopus och skrovlig taggsvamp Sarcodon scabrosus som jag fick öva på att särskilja, den kanelmuffinslika dropptaggsvampen Hydnellum ferrugineum och ett litet exemplar av luddticka Onnia tomentosa. Luddticka har jag velat se länge. Det är en marklevande ettårig ticka som är signalart. Luddtickan har en kanelbrun, luddig fot och hatt och porerna är till en början vita.
Dagens exkursion gick till lite trivialare skogsmiljöer. Vi hittade inga ovanliga svampar direkt, men två arter vill jag lyfta fram som favoriter; tratticka Polyporus melanopus och broskmussling Panus conchatus. Tratticka är spexig med sin sammetssvarta fot mot de ljusa porlagret. Ovanifrån ser den alldaglig ut och är därför lätt att missa. Den gråbeigea broskmussligen bjöd på en överraskning när man vände på yngre exemplar; lamellerna var vackert lilafärgade! Både tratticka och broskmussling är lövträdsvedsvampar, men trattickan behöver inte mer än en liten pinne av lövträd att leva på som är begravd i marken. Trattickan kan också leva på lövträdsrötter.
Färgprakt under en tallåga
Vem kan ana att det finns en värd av färger att upptäcka under en tallåga? Ta skinnsvamparna gultrådsskinn Piloderma fallax och rödvedsskinn Phanerochaete sanguinea till exempel. Båda arter är vanliga, men de lever ett undangömt liv. Vackra är de hur som helst!
Tallnaturskogens vedsvampar
I helgen har jag varit på den bästa kurs jag har gått på år och dar; tallnaturskogens vedsvampar, arrangerat av Sveriges mykologiska förening. Kursen hölls i nordvästra Dalarna och kursledare var bland annat Olli Manninen som är en av nordens bästa vedsvampskännare och en skogsaktivist av rang. Han var den som importerade den finska metoden till Sverige för att hitta tallvedsvampar. Den finska metoden går ut på att man helt enkelt vänder på tallågorna. Det kan se en smula brutalt ut när stora stockar vänds upp och ner, men det ger resultat utan dess like och har bidragit till att man i Sverige har gjort många nya vedsvampsfynd. Givetvis läggs lågorna tillbaks i sin ursprungsposition för att den mångfald av arter som lever under dem ska få fortsätta göra det i decennier framöver.
På kursen lyftes tre arter av tallvedsvampar fram som särskilt användbara vid identifiering av biologiskt värdefulla tallmiljöer. Det var gräddporing Sidera lenis, nortagging Odonticium romellii och fläckporing Antrodia albobrunnea. Dessa tre är rödlistade, möjliga att urskilja i fält och signalerar att det finns en kontinuitet av högkvalitativa tallågor sedan långt tillbaka i tiden.
Det är i de torra tallmiljöerna som man kan hitta de mest exklusiva vedsvamparna, fick vi lära oss på kursen. I en torr miljö bryts tallågorna ner långsamt och blir därmed ett långlivat substrat för kräsna vedsvampar som gräddporing, nordtagging och fläckporing. Välkänt är också att gamla, långsamväxande tallar ger en hög kvalitet på lågorna som gör att det tar hundratals år för dem att brytas ned. Sådana lågor nyblildas av naturliga skäl i långsam takt och därför är det allvarligt att så många av dem körs sönder vid t ex markberedning i skogsbruket. Att skogar med gammal tall huggs ner är också ett hot för många vedsvampar eftersom det är framtidens potentiella lågor som försvinner.
Under stora delar av kursen befann jag mig i ett lyckorus. Så många häftiga arter, fantastiska skogar och ett härligt gäng nördar där alla blev lika glada som jag när vi hittade arter som kritporing Antrodia crassa, urskogsporing Antrodia infirma och kolticka Gloeophyllum carbonarium, för mig närmast mytiska gammelskogsarter. Nu känner jag mig taggad att hitta dessa på egen hand!
Ädellövskogens gömda svampar – en bok som väcker längtan
Jag minns när jag som barn tittade i min mors fotosvampbok och uppslukad av bilderna lät fantasin skena iväg. Kragskivlingarna såg ut som vackra damer med stora hattar och flugsvamparna var läskiga att titta på eftersom de var märkta med kors som utropade deras farlighet. Som vuxen bläddrar jag fortfarande gärna i fotoböcker på svamp. Men mina fantasier handlar idag om att själv få hitta de där snyggingarna och istället för varnande kors går jag igång på rödlistekategorier. Claes Ingverts nyutkomna bok Ädellövskogens gömda svampar har allt det jag söker i en artbok för att jag ska nöjesbläddra; hänförande bilder och en överskådlig presentation av utbredning och rödlistestatus. Boken har också en kortfattad presentation av varje svamp, både på svenska och engelska. Men dessa texter har jag inte fördjupat mig i ännu. Det kommer jag göra den gången jag själv besöker en ädellövskog och hittar någon av dess gömda svampar. Förhoppningsvis sker det snart, för är det något den här boken gör så är det att väcka längtan. Och det är ett bra betyg för en bok!
Boken kan köpas här direkt av författaren.