Gräsulv – Ett möte och ett minne
Larver är ju för söta! Särskilt när de är håriga. Denna gräsulv Macrothylacia rubi levde farligt när den spatserade fram på en grusparkering. När jag tog upp den rullade den ihop sig till en pälsmössa! Enligt säkra källor så kan man få eksem av de giftproducerande håren som lätt lossnar, men det var inget jag kände av. Jag skulle dock inte vilja utmana ödet och ha den på någon annan del av kroppen än just mina tjockhudade händer!
På denna grusparkering levde gräsulven farligt. Kanske förlitade den sig på sina giftiga hår? 
När jag försiktigt tog den i handen rullade den ihop sig till denna pälsmössa. Mötet med gräsulvslarven igår fick mig att börja gräva i mitt bildarkiv på datorns hårddisk. Mycket riktig, i en mapp med bilder från botanikdagarna i Småland 2010, hittade jag min färdigutvecklade gräsulvshanne som jag såg och fotograferade vid Lundens naturreservat för 11 år sedan. En bevingad gräsulv har jag inte sett sedan dess, medan dessa svarthåriga skönheter, larverna, har jag sett nästan varje år. Förklaringen är enkel. Larverna är dagaktiva och fjärilarna är nattaktiva, som de flesta så kallade nattfjärilar är!
För 11 år sedan lyckades jag fånga in en hane av en fullbildad gräsulv. 
Att det är en hanne kan man se dels på den kanelbruna färgen (honan är mer gråfärgad) och dels på de rejäla kamförgrenade antennerna. Dagfjärilsmätare
Mot slutet av gårdagsnattens ljussession vid lakanet, dök det upp de mest fantastiska varelser. Ett av de små underverken var dagfjärilsmätare Geometra papilionaria.
Dagfjärilsmätare är en mätare som man kan hitta även under dygnets ljusa timmar. I kvicklisverlampans sken ser mätaren gulgrön ut. Men om man tittar på den i dagsljus är den ljust smaragdfärgad, som ni kan se här. Den gröna färgen bryts av med två hela eller uppdelade vita band på bägge vingovansidorna.
Mätaren kan bli ganska stor, drygt 5 cm mellan vingspetsarna, och i formen påminner den mer om en dagfjäril än en mätare. Därav namnet dagfjärilsmätare.
Sommarlängtan
Sommarångesten har gått över i sommarlängtan. Jag längtar efter humlesurr, att svettas på verandan redan klockan nio på morgonen, och att smyga ut barfota om kvällen för att lukta på nattviolen.
Den här bilden väcker underbara minnen. Mitt i sommarnatten hittade jag en vilande brunfläckig pärlemorfjäril Boloria selene.
Violettkantad guldvinge
Bråbygden bjöd inte bara på blommor och vackra vyer. Då jag var i full färd med att fotografiera den sträva nejlikroten Geum hispidum, nåddes jag av meddelandet att en violettkantad guldvinge Lycaena hippothoe hade synts till. Jag släppte genast vad hade för händerna och började jaga allt som rörde sig.
När gruppen långsamt började dra sig tillbaka mot bussen, vred det sig i magen av besvikelse över att ha missat den för mig så exklusiva fjärilen. Men så plötslig fick jag syn på en guldvinge. Mitt hjärta bultade när jag undersökte den försiktigt:
- Violett anstrykning i vingspetsarna. Check!
- Ljusa, något otydliga “halvmånar” innanför den orange ytterkanten på bakvingens undersida. Check!
Det var ingen tvekan om att det var den. I min håv hade jag ren och skär lycka, en violettkantad sådan.
Men så som ofta när det gäller fjärilar i jordbrukslandskapet, är violett guldvinge starkt minskande. Därför är den klassad som sårbar (VU) på rödlistan. Läs mer i ArtDatabankens Artfaktablad.
Visslare & Blåvingar
Utflykten till Kinnekulle bjöd inte bara på växter. Jag blev rejält distraherad av både blåvingar och en liten visslare.
– Åh vad jag jagade den där lilla visslaren! Den kryssade snabbt mellan enbuskarna, och slog sig ner bara korta stunder. Jag förbannade mig själv att jag inte hade tagit med håven.
Bättre gick det med de här förälskade puktörneblåvingarna Polyommatus icarus . De lät sig till och med fotas!
Puktörneblåvingar Polyommatus icarus, fångade mitt i kärleksakten. Blåvingar kan ibland vara förirrande lika varandra. Men puktörneblåvingen känns lätt igen på de svarta prickarna innanför diskfläcken (mittfläcken), alldeles intill kroppen.
Väl hemma med fjärilsböckerna, kunde jag analysera vilken av Sveriges fem visslare jag hade sett, baserat utbredning, habitat och flygtid. Allt pekade på att jag hade jagat smultronvisslare Pyrgus malvae. Ett nytt fjärilskryss!
