Gräsulv – Ett möte och ett minne
Larver är ju för söta! Särskilt när de är håriga. Denna gräsulv Macrothylacia rubi levde farligt när den spatserade fram på en grusparkering. När jag tog upp den rullade den ihop sig till en pälsmössa! Enligt säkra källor så kan man få eksem av de giftproducerande håren som lätt lossnar, men det var inget jag kände av. Jag skulle dock inte vilja utmana ödet och ha den på någon annan del av kroppen än just mina tjockhudade händer!
På denna grusparkering levde gräsulven farligt. Kanske förlitade den sig på sina giftiga hår? 
När jag försiktigt tog den i handen rullade den ihop sig till denna pälsmössa. Mötet med gräsulvslarven igår fick mig att börja gräva i mitt bildarkiv på datorns hårddisk. Mycket riktig, i en mapp med bilder från botanikdagarna i Småland 2010, hittade jag min färdigutvecklade gräsulvshanne som jag såg och fotograferade vid Lundens naturreservat för 11 år sedan. En bevingad gräsulv har jag inte sett sedan dess, medan dessa svarthåriga skönheter, larverna, har jag sett nästan varje år. Förklaringen är enkel. Larverna är dagaktiva och fjärilarna är nattaktiva, som de flesta så kallade nattfjärilar är!
För 11 år sedan lyckades jag fånga in en hane av en fullbildad gräsulv. 
Att det är en hanne kan man se dels på den kanelbruna färgen (honan är mer gråfärgad) och dels på de rejäla kamförgrenade antennerna. Brunsprötad skymningssvärmare
Tänk dig känslan. Du går upp på morgonen, är lite trött, och öppnar din nattfjärilsfälla som står på altanen utan några särskilda förväntningar. Det första du får se är en gigantisk svärmarfjäril med en kropp som är nästan lika lång och tjock som din tumme! Detta var precis det som hände mig i morse, och jag kan säga att efter synen av min första brunsprötad skymningsvärmare Hyles gallii var jag klarvaken.
Den brunsprötade skymningssvärmaren är nästan lika stor som min tumme! Brunsprötad skymningsvärmare är omisskännlig i sin murriga grundfärg med ett ljust band över framvingarna. Varje bakvinge har dessutom en röd fläck som syns när fjärilen flyger. Som många andra svärmare är brunsprötad skymningssvärmare en skicklig flygare. Den flyger dessutom dagtid och besöker vanliga blommor som t ex mjölkört, vilket ökar chansen att man får syn på den. Min högst ovetenskapliga slutsats efter att ha följt fjärilsgrupper i några år på Facebook, är att brunsprötad skymningssvärmare är en av de fjärilar som flest undrar över vad den heter. Det gäller även den uppseendeväckande larven av brunsprötad skymningssvärmare som är riktigt stor och är militärgrön med gula fläckar längs sidorna. Googla, så får ni se!
Brunsprötad skymningssvärmare med en lite butter uppsyn. 
Även om denna bilden blev suddig så skymtar man den brunsprötade skymningssvärmarens röda fläckar på bakvingarna. Färger och mönster i nattens fjärilsfångst
Jag vill så gärna visa några glimtar ur den underbara värld som jag får ta del av varje morgon när jag vittjar min ljusfälla för nattfjärilar. I morse hittade jag tre olika arter av fältmätare. Varje fältmätare med sin egen unika kombination av mönster och färger.
Gräsgrön fältmätare Först ut är gräsgrön fältmätare Colostygia pectinataria. Det är en vanlig art som finns i hela Sverige utom i fjälltrakterna. Gräsgrön fältmätare är tydligt grönfärgad som nykläckt fjäril. Även om den gröna färgen snabbt bleknar under fjärilens korta livstid, kan man känna igen den på de vita, vågiga tvärlinjerna som i framvingarnas framkant möter de typiska svarta fläckarna.
Citrongul fältmätare När jag fick se den citrongula fältmätaren Cidaria fulvata bland äggkartongerna i fällan, drog jag efter andan. Den var så vacker i sin varma, gula färg med det bruna tvärbandet över vingarna. Citrongul fältmätare är en vanlig art i nästan hela Sverige. Larverna lever på rosor, vilket lyckligtvis grannen har gott om!
Ögonfläckad fältmätare Sist ut är ögonfläckad fältmätare Cosmorhoe ocellata. Här imponerar det kontrastrika mönstret snarare än färgerna i sig. Över de lysande vita vingarna går ett mörkt tvärband och vid framvingarnas bakkant syns det svarta “ögonfläckarna” som gett arten dess namn. Även denna fältmätare är vanlig i stora delar av Sverige utom i fjälltrakterna. Larverna lever på måror.
Svärmarlycka i juninatten
I fjärilsgrupper på Facebook läggs det nästan dagligen ut bilder på svärmare så här års. Svärmare är våra största nattfjärilar. Den kraftiga, spolformade kroppen hålls upp av stora, spetsiga framvingar och ett mindre par bakvingar. Det är en konstruktion som gör dem till riktigt skickliga flygare. Svärmare kan accelerera upp till 15 m/sek på korta sträckor. När de besöker blommor kan de likt kolibrier stå stilla i luften och till och med backa!
Under midsommarhelgen var det min tur att få se dem live. Det var sent på kvällen och jag låg och slumrade i sängen på torpet hos min biologvän Yvonne. I rummet intill kikar Yvonne ut genom fönstret för att spana efter fladdermöss. Plötsligt hör jag henne skrika: “SVÄRMARE!” Jag blir med ens klarvaken, flyger upp ur sängen och springer mot dörren. Där krockar jag med Yvonne som är lika ivrig att se svärmare som jag. Halvnakna springer vi ut i natten mot den blommande kaprifolen med var sin håv i högsta hugg. Där var de mycket riktigt. Inte en, inte två, utan hela fyra svärmarfjärilar flög runt busken! Snabbt kunde vi konstatera att det rörde sig om tre vackert gråmelerade tallsvärmare Sphinx pinastri och en större snabelsvärmare Deilephila elpenor med den osannolika färgteckningen rosa och orange.
Svärmarna verkade obekymrade om vår närvaro och jag förväntade mig därför att få till den där perfekta, klara bilden som jag sett så många gånger på Facebook. Det visade sig vara lättare sagt än gjort! Bilden nedan är den enda där man faktiskt kan ana att det är en tallsvärmare och inte ett grått spöke. Den färggranna större snabelsvärmaren fångade vi in i en burk, men trots att den tillslut satt stilla på burklocket ville den inte sluta vibrera med vingarna. Nu har jag ursäktat mig för dåliga bilder. Jag tror ändå att det framgår hur stora och häftiga de är!
Likt en kolibri svävade tallsvärmaren från blomma till blomma i kaprifolen. 
Rosa och brunorange känns som den mest osannolika färgkombinationen för en fjäril. Större snabelsvärmare är vacker så man häpnar! Lerfärgad rotfjäril
Lerfärgad rotfjäril är en av Sveriges sju arter av den primitiva fjärilsfamiljen rotfjärilar. I natt fick jag äntligen fångst i min ljusfälla igen! Fem individer av lerfärgad rotfjäril Korscheltellus lupulinus satt och kurade bland äggkartongerna när jag öppnade på locket i morse. På olika fjärilsforum har jag läst att det är fler än jag som har haft fjärilstorka under en längre tid. Jag hoppas att dessa fem skönheter kommer att inleda mer fruktbara nätter. Hur min fälla fungerar och vad jag gör med fjärilarna jag fångar in kan du läsa om i detta inlägg.
Rotfjärilar räknas som en av de mest primitiva fjärilsfamiljerna. Antennerna är korta och sugsnabel saknas. Om de vuxna djuren äter något överhuvudtaget, vet jag inte. Rotfjärilarnas larver äter däremot på växtrötter och därav det svenska namnet.
Tre nyanser av grått
Tre nya arter uppenbarade sig när jag vittjade min nattfjärilsfälla i morse. Det blev tre nyanser av grått, med lite bruna toner.
Först ut var en hane av vitgördlad lavmätare Cleora sinctaria. Det kan tyckas vara ett onödigt långt och konstigt namn, men det finns en logik. Lavmätare är ett gemensamt namn för många arter i den stora fjärilsfamiljen mätare, vars larver har ett karaktäristiskt “mätande” krypsätt. Det breda, något ljusare bandet tvärs över vingarnas mitt kan dessutom associeras till en gördel.
Vitgördlad lavmätare med det ljusare bandet tvärs över vingarnas mitt. 
Vitgördlad lavmätare, som jag tycker ser lite ledsen ut med sina stora ögon och slokande antenner. Nästa gråa art hade jag problem med att artbestämma, men jag fick snabbt hjälp i Facebookgruppen Insektsdagboken. Det visade sig vara en grön fältmätare Chloroclysta miata. I normala fall har denna variabla fjäril gröna nyanser, men inte idag, vilket passar dagens gråa tema.
En grön fältmätare utan en tillstymmelse till grönt i färgteckningen. Sist ut för presentation är en betydligt mindre fjäril än de tidigare. Ett mott, närmare bestämt humlemott Aphomia sociella, vars larver lever i humlebon eller getingbon. Humlemottslarverna gör skada hos sina värdar eftersom de äter både av yngel och matförråd.
Humlemott. Ett litet, oansenligt mott med en spännande livsföring. 
Här ser humlemottet en aning förvånad ut. Söt som få! Fällans första fångst: Åkervindefjädermott
Som ett barn på julafton kliver jag numera upp tidigt på morgonen och med spänning inspekterar min nattfjärilsfälla. Efter några kalla och fruktlösa nätter har denna nattens lysning gett resultat. Ett litet liv, ett åkervindefjädermott Emmelina monodactyla, blev den första nattfjärilen som fångades in på Krans väg 19 i Tierp.
Ett fjädermott blev premiärarten i min fälla! Detta är ett åkervindefjädermott. Arten flyger tidigt på säsongen, är rostbrun till ljusgrå i färgen och har svarta prickar längs med bakkroppens ovansida (som tyvärr syns dåligt på bilden). Du har säkert någon gång lagt märke till att din utebelysning har dragit till sig tillsynes förvirrade nattfjärilar. Detta fenomen utnyttjar man när man vill fånga dem. Min fälla består av en låda och ett UV-lysrör som drivs av ett 12 volts MC-batteri. En ljuskänslig sensor aktiverar lysröret vid mörkrets inbrott och stänger av lyset när det ljusnar ute. Nattfjärilarna, som attraheras av ljuset och leds ner i lådan, kan sedan beskådas i lugn och ro på morgonen. Perfekt för den som är kvällstrött!
Vad grannarna tror om min UFO-liknande ljusfälla på altanen, vet jag inte. Men för mig är det en härlig syn! 
Lådan är inredd med tidningspapper och äggkartonger, vilket ger gott om skrymslen för fjärilarna att gömma sig i. Efter att ha konsulterat den behändiga lilla boken Fjädermott i Norden, hemsidan Vilkenart.se och skrollat bland inläggen i Facebookgruppen Insektsdagboken, känner jag mig sådär härligt säker på min artbestämning, lyckligt omedveten om de artbestämningsfällor som man säkert kan trampa i som nybörjare.
Fjädermott ser lite ut som stora myggor med sina smala vingar och långa ben. Men de har alla det som kännetecknar en fjäril; fyra fjällklädda vingar och en sugsnabel. När man väl har konstaterat att man har fångat ett av Sveriges 45 arter av fjädermott, är denna bok ett måste! Avslutningsvis vill jag bara svara på den vanligaste av frågorna jag får om min fälla; vad jag gör med fjärilarna efter de har fångats in? För dig som är djurvän kan jag lugna med att jag släpper ut dem i närliggande buskage efter fotografering.
En lysande natt
Med en lysande kvicksilverlampa om natten behöver du inte jaga arterna. De kommer till dig!
Fransfläckad parkmätare Eulithis mellinata
Snövit sträckmätare Cabera pusaria
Barrskogslavmätare Deileptenia ribeata
Bredbandad fältmätare Chloroclysta latefasciata
Hagtornsspinnare Trichiura crataegi