Fyra signalartsmossor som är vanliga på västkusten
Signalarter är lättidentifierade arter som indikerar höga naturvärden och förekomst av rödlistade arter i skogsmiljöer. Eftersom det bland annat råder så olika klimatologiska förutsättningar i vårt avlånga land, har många av våra signalarter olika starkt signalvärde beroende på var i landet de växer. I detta inlägg ska jag presentera fyra signalartsmossor som är mycket vanliga på västkusten och därför har lägre signalvärde där än i övriga Sverige. Samtliga arter är fotograferade på Lammön, ett litet naturreservat i Tanums kommun, i norra Bohuslän.
KLIPPFRULLANIA
I mitten på denna trädgren syns en decimeterstor, yvig fäll med rödbrun klippfrullania. Sitt namn till trots, hittar jag ofta klippfrullania Frullania tamarisci på trädstammar på västkusten. Men i övriga Sverige, där artens signalvärde är högre, växer den främst på klippväggar i miljöer med konstant fuktigt mikroklimat. Klippfrullania känns igen redan på håll. Den är yvig och har en karaktäristisk rödbrun färg. Förväxlingsart kan vara någon av fransmossorna Ptilidium sp. som kan ha samma rödbruna färg, men en fransmossa har alltid fransiga blad vilket klippfrullania aldrig har. En annan möjlig förväxlingsart är någon av porellorna Porella sp. Porellor ser helt enkelt ut som en klippfrullania men är rent gröna och saknar alltså klippfrullanians rödaktiga färg.
I mitten av bilden syns en liten tuss med klippfrullania, omgiven av ljusgröna mattor av cypressfläta Hypnum cupressiforme. 
När klippfrullanian torkar upp antar den en nästan korall-lik struktur. Skotten är 3-5 centimeter långa, plattade med förgreningar åt sidorna. 
Såhär ser en fuktig klippfrullania ut på nära håll. På vissa skott syns de runda och taktegellagda bladen. VÅGIG SIDENMOSSA
Lysande ljusgrön syns den vågiga sidenmossan i vacker kontrast emot övriga mossor på stenarna. Vågig sidenmossa Plagiothecium undulatum sticker ut med sin ljust gröna färg och är lite av en favorit hos mig. Om man jämför vågig sidenmossa med andra sidenmoss-arter så är vågig sidenmossa en riktig bjässe med skott som är flera centimeter stora. Varje skott består av en stam som täcks av massor av tvärvågiga blad.
De ljust sidenglänsande skotten är flera centimeter stora. Den största arten i släktet sidenmossor! 
De tvärvågiga bladen som har gett vågig sidenmossa sitt namn, syns på denna bilden. VÄSTLIG HAKMOSSA
På bilden syns en sten som är helt täckt med en matta av västlig hakmossa. Västlig hakmossa Rhytidiadelphus loreus kan verkligen täcka var och varannan sten i skogar på västkusten. Det är en stor och yvig mossa med spetsiga, längsveckade blad som växer tätt och utspärrade från stammen.
Skotten av västlig hakmossa är styva och sticker ut från underlaget. I Sveriges östra och norra delar signalerar fynd av västlig hakmossa att mikroklimatet länge har varit fuktigt och stabilt, vilket det ofta är i skogsekosystem som är mer eller mindre orörda. Då är det ofta lönsamt att leta efter rödlistade arter eller andra signalarter.
Här ser du de spetsiga bladen som är böjda åt samma håll i grenspetsarna. 
En underbar fäll av västlig hakmossa! STOR REVMOSSA
Stor revmossa med Y-förgrenade skottspetsar. Den mossa som är sist ut bland de fyra signalartsmossorna är stor revmossa Bazzania trilobata. Artepitetet trilobata syftar till de utdöda kräftdjuren trilobiter som man kan hitta fossil av i kalksten. Visst ser de välvda skotten av ovanpå varandra liggande blad ut som riktiga kräftstjärtar! Ett annat kännetecken är att skotten ofta förgrenar sig Y-likt.
Stor revmossa i mängder! Stor revmossa är en exklusiv mossa i södra Sverige med undantag för västkusten. Enstaka fynd är också gjorda i norra Sverige. Gemensamt för lokalerna med stor revmossa är att den växer i slutna gammelskogar och i nordvända bergsbranter med jämn och hög luftfuktighet.
Triss i fjädermossor i Långängarnas naturreservat
Långängarna var ytterligare ett reservat jag fick uppleva på min tvådagars visit i grannlänet Gävleborg. Långängarna är ett blandskogsreservat med ett mycket högt inslag av asp bland granarna. Som namnet antyder har marken tidigare brukats som äng, men det var över 150 år sedan, och under seklernas gång har träden vuxit sig grova på den bördiga marken.
I reservatet Långängarna finns det bitvis gott om död ved. Efter att vi stigit in bara ett 10-tal meter in i reservatet, bad Lotta mig att börja spana efter Långängarnas flaggskeppsart aspfjädermossa Neckera pennata. Det tog inte lång stund innan det stora sjoket med fjäderlika plymer uppenbarande sig ganska så högt upp på en aspstam. De kraftiga skotten hängde så omisskännligt i utstående våningar efter stammen. Efter att ha beundrat aspfjädermossan och den gröna mosaiken av andra mossor på stammen hörde vi ett ett gällt hackspettsskrik. Det var arten mindre hackspett som hälsade oss välkomna till sina domäner!
Aspfjädermossan växer ofta mellan ögonhöjd och knähöjd på stammar av olika lövträd. Aspfjädermossa är en exklusiv signalart som är knuten till blandskogsmiljöer som har haft en kontinuerligt inslag av lövträd under en lång tid. Den är klassad som sårbar (VU) på svenska rödlistan. Inte att förglömma är arten också är Upplands landskapsmossa.
Varje skott av aspfjädermossa kan bli uppemot en decimeter långt. De står ut från stammen på ett sätt som jag tycker gör den omisskännlig. Det skulle bli många fler träd med aspfjädermossa under exkursionens gång. De flesta av dem växte i bekväm fotohöjd. Jag fick dessutom för första gången se fertila exemplar, det vill säga skott som på undersidan hade de karaktäristiska kortskaftade sporkapslarna.
Här syns undersidan av ett aspmossa-skott med de mycket kortskaftade sporkapslarna som är en artskiljande karaktär tillsammans med de tvärvågiga bladen. Lotta visade också en asp med signalarten platt fjädermossa. Den platta fjädermossan har inte alls samma “power” som aspfjädermossan. Med det menar jag att arten har klenare skott som inte orkar stå ut mot underlaget på samma sätt. Bladen är släta och sporkapslar förekommer mycket sällan. Platt fjädermossa har, förutom vanliga grenar med blad, också trådsmala grenar som lätt bryts av. På så sätt sprider den sig vegetativt. Om jag är det minsta osäker på om det är en platt fjädermossa jag har framför mig, brukar leta efter dessa grenar som är typiska för arten.
På denna bilden ser man tydligt att platt fjädermossa inte sticker ut från underlaget på samma sätt som aspfjädermossa. 
Skotten av platt fjädermossa är tanigare än aspfjädermossans och hänger mer ostrukturerat. Den tredje arten fjädermossa, som det finns gott om i Långängarnas naturreservat, är trubbfjädermossa Homalia trichomanoides. Signalarten trubbfjädermossa tillhör ett annat släkte än övriga fjädermossor och den sitter platt mot underlaget och är hårt fästad. Skotten är glänsande, upp till 6 cm långa, och i väta tycker jag de ser ut att vara av plast. Som namnet antyder är både de enskilda skotten och bladen rundtrubbiga och är på så sätt lätt att skilja från övriga fjädermossor.
Här är ett helt rotben på en asp täckt av den glänsande signalarten trubbfjädermossa. 
De enskilda skotten av trubbfjädermossa är trubbiga och något nedböjda som en kräftstjärt. Luppar man de varje litet blad ser man att de också är rundtrubbiga. Även om vi kikade på en och annan lav och svamp under exkursionen, så var det mossorna som pockade på mest uppmärksamhet. Förutom trissen i fjädermossor, hittade vi signalarten stubbspretmossa på en murken asplåga, och på den fuktiga marken närmast bäcken dominerade signalarterna skogshakmossa och mörk husmossa. Det var en fantastiskt mossig dag!
Kattfotslav och rynkskinn i Grävna Knippan naturreservat
I dagarna två har jag upplevt fantastiska naturreservat i Gävleborgs län tillsammans med härliga människor som är lika skogstokiga som jag. Det första naturreservatet vi besökte var Grävna Knippan som ligger strax nordväst om Järbo i Sandvikens kommun. På Länstyrelsens hemsida beskrivs Grävna Knippan som en skog som som inte har sett varken yxa eller såg på hundratals år. En skog, där naturliga processer sker långsamt över generationer, och där de gamla träden tillåts åldrats till den grad att de dör och blir till värdefull död ved i form av lågor och högstubbar. På lågorna (liggande döda träd) hittade vi arter som ullticka, gränsticka och rynkskinn. Namn som låter som ljuv musik i mina öron eftersom de är associerade med gammelskog. Gammelskog som jag älskar.
En mäktig högstubbe av tall. 
Inger med en av Grävna Knippans aspar, omgiven av lågor. I Grävna Knippan är luftfuktigheten hög, särskilt kring den bäck som rinner från väster till öster tvärs genom reservatet. I den fuktiga miljön på de långsamväxande granarna trivs arten kattfotslav Felipes leucopellaeus. Det är en signalart som har en vit till rosaaktig bål med apothecier (fruktkroppar) som med lite fantasi ser ut som små fotavtryck av en katt. Det är så gulligt!
Här syns kattfotslaven med sina apothecier. Visst kan du se kattfötterna? 
Här syns kattfotslaven på håll i form av en större fläck som går i svag rosa ton. Nedanför kattfotslaven växer det flera fina bålar av blåslav – Sveriges kanske vanligaste lav. Jag nämnde tidigare att vi även hittade rynkskinn Phlebia centrifuga på en av de många lågorna. Rättare sagt, det var Lotta som hittade rynkskinnet med hjälp spegelmetoden. Jag vet flera inventerare som inventerar med en spegel till hjälp, och jag tror Lotta är den som först började med detta. Hur som helst, efter att ha undersökt undersidan på många lågor är det skönt att slippa kravla sig på backen och istället ha en spegel till hands.
Här demonstrera Lotta spegelmetoden. Pannlampa är också praktiskt i det skumma ljuset såhär i december. Tillbaka till rynkskinnet som Lotta hittade. Rynkskinn är en sällsynt skinnsvamp som bara uppträder i urskogsartade boreala barrskogar. Den är klassad som sårbar (VU) på svenska rödlistan. Den känns igen på sin rynkiga och knöliga yta. Färgen är svagt hudfärgad med ljusare, fibrig kant. En riktig toppart!
Här syns rynkskinnet i sin prakt! Ytan är karaktäristiskt rynkad och knölig. Observera den ljusare fransiga kanten. Blomkålsvamp längs Dalälven
Jag förstår verkligen de som älskar snö på vintern. Världen blir ljus och vit och barn kan åka pulka. Men töväder är för mig långt mer värdefullt. Särskilt i år, när jag har ovanligt lite insamlat material att titta på i stereoluppen och mikroskopet, är jag beroende av mina barmarksexkursioner för att samla in arter att undersöka under mörka kvällar.
Dagens exkursion gick till en nyckelbiotop vid Dalälvens strand. Syftet var att plocka in mossa. Inte till adventsljusstaken utan för artbestämning. Nyckelbiotopen präglades av flerhundraåriga tallar, grova och knotiga. Jag gick stigen längs med älven och noterade bäverns framfart på asparna. När jag rundade en av de störta tallarna fick jag se en beige, krusig boll växandes vid tallens fot. Bollen var stor som båda mina knutna händer, och jag förstod direkt att jag hade hittat en blomkålsvamp Sparassis crispa, en art som tar andan ur mig varje gång jag ser den.
Blomkålssvamp är det passande namnet på denna svamp som lever som parasit på rötter av barrträd, främst tall. Blomkålsvamp, som lever som parasit på rötter av barrträd, är inte särskilt ovanlig i fina tallmiljöer, men dess osannolika utseende ger mig en raritetskänsla. Arten är en av skogsstyrelsens signalarter och indikerar skyddsvärda tallbestånd med höga naturvärden. Trots att den anses vara en god matsvamp och en delikatess att fritera, hade jag inte hjärta att plocka den vackra svampen.
Långfliksmossa & vedtrappmossa – Två signalarter på murken ved
Långfliksmossa vid understa pilen och vedtrappmossa vid översta pilen. Bilden ovan visar en murken granlåga med minst fem arter av mossor och en lav på. Som rubriken till detta inlägg avslöjar, så kommer jag visa två mossor som kan visa på höga naturvärden i skogen – så kallade signalarter. Pilen som pekar uppåt på en rödbrun fläck visar långfliksmossa Nowellia curvifolia och pilen som pekar nedåt visar på vedtrappmossa Anastrophyllum hellerianum. Jag vill hävda att båda mossorna med lite träning kännas igen från ståhöjd, just på sina speciella färger.
Kikar man närmre på den rödbruna långfliksmossan, anar man långa, smala moss- skott som jag tycker liknar en ström av maskar som kryper nerför stocken. Tittar man i lupp på varje skott ser man blad med långa flikar, därav artens svenska namn.
Strukturen hos långfliksmossa liknar krypande maskar. 
Här har jag vinklat en vedbit så de enskilda skotten syns bättre. Helt omisskännliga! Mitt partytrick är att jag kan känna igen vedtrappmossa från flera meters håll. Färgen är onekligen speciell. Lågan ska vara murken, gärna så murken att man kan lossa bitar med händerna. På bilden nedan har vedtrappmossan invaderat hela lågan, vilket färgar den brungrön och ger en ruffigt intryck. Tittar man dock nära väntar en skönhetsupplevelse. Mossan består av en skog av upprätta skott som alla har bruna groddknoppar på toppen. Det ser ut som mängder av små skorstenar, eller upprätta mätarlarver, om man så vill.
En låga som domineras av vedtrappmossa, vilket ger den brungröna färgen som är så karaktäristisk. 
Skortenar eller mätarlarver? En inzoomning på vedtrappmossan triggar associationsförmågan! Både långflikmossa och vedtrappmossa är känsliga för konkurrens av större mossor och för att de ska finnas kvar på en lokal, krävs det att det kontinuerligt nybildas lågor i rätt nedbrytningsgrad. Vedtrappmossan är rödlistad som nära hotad (NT) medans långfliksmossan är livskraftig. När det gäller signalvärdet för vedtrappmossa så är det högt i hela Sverige. Långfliksmossans signalvärde är däremot bara högt i östra delen av utbredningsområdet i Sverige.
Kantarellmussling – vackrast undertill
Små och gulbruna på ovansidan. Lätta att missa. En favoritsysselsättning nu under vinterhalvåret är att vända på pinnar. I dag bjöd vädret på kyla och fukt och färgskalorna var många nyanser av grått. En perfekt dag att vända på pinnar! Jag behövde inte gå långt hemifrån för att stötta på en bröt med pinnar mellan villaträdgårdarna. Det blev bingo på en gång. Vad som ovanifrån såg ut som något ordinärt skrufs, visade sig vara kantarellmussling Plicaturopsis crispa då jag vände pinnen och fick se den vita rynkade undersidan. Vilket konstverk!
Vänder man på pinnen ser man de rynkiga pappersrosetterna. Kantarellmusslingen är en ettårig skinnsvamp som är mycket frosthärdig och påträffas oftast under vinterhalvåret. Konsistensen är mjuk och liksom kantarellen har den åsar undertill istället för skivor. Dessa åsar är dessutom vackert gaffelgreniga. Kantarellmussling är en av skogsstyrelsens signalarter. Den är lätt att känna igen och förekommer nästan bara i skog där det kontinuerligt har nybildats död ved under en lång tid.
Mjukt, rynkigt och gaffelgrenigt! Läderskål i knopp
Läderskål som trängt igenom barken på en döende hasselstam Nu under vårvintern ligger det mesta av liv i dvala. Men i svampvärlden finns det varelser som knoppas trots kylan. En av dessa är läderskålen Encoelia furfuracea, en vedlevande skålsvamp som jag för första gången fick se idag. Läderskålen blir inte mer än ett par centimeter stor, så trots exakta koordinater från Artportalen och vetskapen om att läderskålen bara går på döda stammar av hassel och al, fick jag leta ett bra tag innan jag fick syn på den.
Små men snygga! Läderskålarna är så här års slutna. Utsidan är ljust brun och kornig. Först fram i maj-juni spricker upp de upp och antar formen av en skål som i torka har inrullade kanter.
Läderskålarnas växtplats, en miljö att återvända till. Läderskålen är en signalart för lundar med höga naturvärden och växer bara i miljöer där det kontinuerligt har bildats död ved av värdträdet under lång tid. Jag kommer definitivt att återvända till denna fina ek- och hasselbacke för att leta fler arter.
Blomskägglav är underbar
En nedfallen blomskägglav Nu har det skett! Jag har äntligen fått se blomskägglav Usnea florida och jag kan konstatera att blomskägglav är underbar! Den har ett busklikt växtsätt, en pastellgrön-grå färg och framförallt har den mängder av apothecier som set ut som blommor eller små solar. Apothecier kallas svampens sexuella förökningsorgan som bildar sporer, i den symbios av organismer som vi kallar lavar. Som alla skägglavar, Usnea, har blomskägglaven massa små utskott som kallas fibriller. Alla dessa fribriller gör att laven ser ut som en riktig trasselsudd. Ett annat kännetecken för skägglavar är att de trådlika bålarna är elastiska som gummi.
Med apothecier som små solar Blomskägglav har jag velat se sedan jag för första gången bläddrade i den numera föråldrade boken Lavar – en fälthandbok. I den boken kunde man läsa att det inte var utrett om blomskägglav var en egen art eller om den bara var en fertil form av kort skägglav Usnea subfloridana. Döm om min förvåning när jag såg att samma sak var skrivet om blomskägglav även i boken Lavar – en fältguide som kom ut 2016. Att man inte har jämfört de båda arternas DNA under alla dessa år gör mig förbluffad. Hur kan man leva med detta mysterium olöst? Hur som helst har jag velat se blomskägglav väldigt länge, vilket gjorde att jag fick svälja ett glädjetjut när några kollegor visade mig denna på en jobbexkursion i Allgunnens naturreservat i östra Småland. Lite senare hittade jag mina egna exemplar, alla liggandes på marken efter att ha blåst ned från trädens högsta grenar där de växer.
Blomskägglav med en apothecie modell större! Blomskägglav är en kräsen organism som vill ha mycket ljus och hög luftfuktighet. Dessutom växer den bara på platser där det kontinuerligt har funnits träd flera generationer tillbaka, så kallad trädkontinuitet. Dess höga krav på sin omgivning delar blomskägglaven med många andra rödlistade arter. Därför är blomskägglav en bra signalart för biologiskt värdefulla träd- och skogsmiljöer. Så befinner du dig i södra Sverige och rör dig t ex i magra ekskogar så håll ögonen öppna för den vackraste av lavar!
Rävticka – röd som räven
Mitt på ett brötigt hygge hittade jag idag ett gäng rävröda tickor på en asplåga. Min första tanke var att det måste vara de vackra men vanliga cinnobertickorna Trametes cinnabarina, men hårigheten och det ljusa porlagret fick mig på andra tankar. Kunde det vara rävtickor? Med signalartsboken till hjälp blev mitt antagande snabbt till ett faktum. Jag hade hittat mina första rävtickor Inonotus rheades!
Asplåga med en familj rävtickor. Rävticka är en mindre allmän art som finns i större delar av Sverige men har sin tyngdpunkt i östra Svealand. Den rävröda färgen, hårigheten (som i och för sig bara finns på de unga fruktkropparna), och det ljusare porlagret gör arten omisskännlig. Är man ändå osäker på identifieringen kan man titta efter rävtickans stora, hårda, marmorerade mycelkärna som man kan se i tvärsnitt.
Rävtickan är inte bara snygg, den är också en medelgod signalart på värdefulla aspmiljöer.
Rävröd och hårig på ovansidan, tunn kant och ett ljust porlager. Koralltaggsvamp
I en lövrik barrnaturskog stötte jag på den fantastiska koralltaggsvampen. Jag måste bara få dela med mig av dagens artglädje; ett praktexemplar koralltaggssvamp Hericium coralloides! Den växte i basen på en skadad asp och lyste så vit och grann så att jag redan på långt håll förstod att jag äntligen skulle få se en av mina drömarter. Eftersom koralltaggsvamp både är signalart och listad som nära hotad på svenska rödlistan kunde jag skriva upp den i min handdator som ett ytterligare bevis på att just den här skogen är extra värdefull ur ett biologisk mångfald perspektiv. I samma skog hittade jag också aspfjädermossa Neckera pennata och den vackert orangea brandtickan Pycnoporellus fulgens.
Koralltaggsvamp är både signalart och rödlistad. Koralltaggsvamp är en vitrötare som bryter ner död lövved, ofta lövträdslågor där barken har fallit av och veden har börjat murkna. Arten tycks av någon anledning föredra ved som förrötats av de mycket vanligare arterna fnöskticka Fomes fomentarius eller sprängticka Inonotus obliquus.
På taggarna sitter hymeniet som är den vävnad på svampen som bildar sporer. Det korallika växtsättet optimerar helt enkelt den sporproducerande ytan.
