Luktticka
Fem prydliga lukttickor på en granstubbe. Granstubbar är ett vanligt substrat för denna vedsvamp. Billuddens naturreservat i nordligaste Uppland levererar alltid! Yvonne, min biologvän från Medelpad, hade jag med mig denna gång. Tillsammans njöt vi av det som kändes som årets första riktiga vårdag i en kalkbarrskog i vinterskrud.
Vi hittade exklusiva arter som ryl Chimaphila umbellata och vinterståndare av orkidén nästrot Neottia nidus-avis. Ändå var det den triviala vedsvampen luktticka Osmoporus odoratus som fick mest av min uppmärksamhet och blev den enda arten som jag fick med mig bilder på.
Lukttickan har varma färger. Tillväxtzonen sitter längst ut på tickan och är brunorangegul. Luktticka kan påminna något om klibbticka på håll. Men färgerna går mer åt de varma hållet hos luktticka. Lukttickans tillväxtzon är heller aldrig rödlila som hos klibbtickan utan är istället varmt brunorangegul. Är man det minsta osäker är det bara att lukta!
Lukttickan lever upp till sitt namn och har en parfymaktig doft. Jag är värdelös på att karaktärisera dofter, så beskrivningen blir inte bättre än så. Kanske har du som läser detta ett bättre förslag på vad lukttickan egentligen doftar? Skriv då en kommentar!
Lukttickor är fleråriga. Precis som hos träd har fleråriga tickor årsringar. Lukttickan på bilden ser ut att ha haft ett treårigt liv. Den äldsta delen av tickan är svartbrun, andra årets tillväxt är brun och ljusast och mest lysande är den yngsta delen, tillväxtzonen. 
Ytan på en luktticka är ofta lite smågropig och tilltufsad. Sottickor modell större
Genväg är senväg. I alla fall när man hittar maffiga sottickor! För att komma fortare hem efter dagens skogspromenad, genade jag förbi ett uppväxande hygge bakom Tierps ridhus. Det resulterade i fynd av de största sottickorna Ischnoderma benzoinum jag någonsin sett!
Dessa stora sottickor uppvisade en fantastisk zonering i brunt och svart. De vackert brunzonerade fruktkropparna dekorerade basen på en granhögstubbe och fick mig att stanna upp och förundras. Svamparna var alldeles ludna, vilket skvallrar om att det handlade om relativt färska fruktkroppar. Sotticka har ettåriga fruktkroppar och när de åldras så försvinner nämligen ludenheten och blottlägger den mörka krustan. De är så jag är van att se sottickor; svarta, kala, intorkade och växandes under någon förmultnande låga. Dagens gigantiska sottickor var därför för mig också de vackraste sottickor jag har sett på länge.
När sottickan åldras försvinner den finludna ytan som karaktäriserar de unga sottickorna. På bilden syns sottickans blottlagda krusta i form av en svart halvcirkel. 
Här är en annan skönhet, sotsvart i färgen. 
På tickans undersida syns mycket små rörmynningar. De utgör hymeniet, den fertila delen av tickan, som sprider sporer. Borstticka
På den döda häggen här hemma växer det klungor med tefatsstora borsttickor Trametes hirsuta. När jag går förbi kan jag inte låta bli att stryka med handen över dem. De är nämligen alldeles borsthåriga.
Som alla tickor i släktet Trametes är fruktkropparna ettåriga. Unga fruktkroppar är ofta ljusa med en brun kant. När de blir äldre blir de vackert zonerade i vitt, grått och brunt. Den gröna färgen som syns på bilderna är en algpåväxt.
Borstticka växer på stammar och stubbar av lövträd och orsakar vitröta. Det finns en förväxlingsart till borsttickan, Trametes pubescens, men denna saknar borsthår och är istället sammetsluden.
Borsthårig borstticka Cinnoberticka
Lysande rödorange pryder den död lövved på solöppna platser som hagar och hyggen. Cinnobertickan Pycnoporus cinnabarinus gör sannerligen skäl för sitt namn. Visst är den vacker?
