Redan när jag såg ett inlägg om boken Trädgårdsmyller i en facebookgrupp i höstas, tänkte jag direkt att denna ska bli julklapp till en viss person. Jag såg till att få hem den i god tid för att jag också själv skulle få möjlighet att läsa den och göra en recension.

I Trädgårdsmyller beskriver författaren Christina Winter informativt och kärleksfullt om trädgårdens alla småkryp, hur de gynnar dig som trädgårdsodlare, och hur du kan gynna dem. Bilderna är många och vackra, och gör läsandet till en skönhetsupplevelse. Jag anar att Christina, precis som jag, är särskilt förtjust i solitärbin, för i boken presenteras många olika biarter på bild. Men även mindre publikfriande arter har sin plats i boken; som fyrfläckig tallpiga Exochomus quadripustulatus och rödbent bärfis Pentatoma rufipes.

Jag gillar den här boken skarpt, och jag ser den som en inspirationsbok snarare än en fullmatad faktabok. Som inkörsport till insekternas värld, är boken förträfflig, och jag kan tänka mig att den även går hem hos den trädgårdsodlare som inte anser sig som särskilt insektsintresserad. För vem vill inte få en bättre skörd i trädgården?

På författarens hemsida kan du läsa utdrag ur boken, samt beställa den.

 

Jag nämnde luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus i förra blogginlägget om dårgräsfjäril, men som en av södra Sveriges vanligaste fjärilar tycker jag den förtjänar ett eget blogginlägg!

Luktgräsfjärilen är vackert chokladbrun (nykläckta hanar kan vara sammetssvarta) med fem ögonfläckar på bakvingens undersida, två ögonfläckar på framvingens undersida och ofta små ögonfläckar även på vingarnas ovansida. I den utmärkta boken Svenska fjärilar- en fälthandbok, beskrivs flygstilen som lugn och studsande, vilket gör att fjärilen kan identifieras på långt håll.

Luktgräsfjäril

Luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus

Luktgräsfjärilen är som sagt väldigt vanlig, och påträffas i högväxta ängar i jordbrukslandskapet som är omgivna av vindskyddande träd eller buskar. Arten och dess livsmiljö har gynnats starkt av nedfallet av luftburet kväve och av att marker har tagits ur hävd.

Hos luktgräsfjärilen förekommer protandri, det vill säga att hanarna kläcks innan honorna (omkring en vecka). Det är bara honorna som besöker blommor för att suga nektar (ofta tistlar) och därför lever de längre än hanarna. Hanarna lever ett kort men intensivt liv då de rastlöst söker efter oparade honor i de högsta grässtråna och örterna. Vid uppvaktning av en hona försöker hanen föra in sina doftfjällsbeklädda framvingar mellan honans, så hon blir varse feromonerna och därmed blir mer parningsvillig. Parade honor undviker fortsatt uppvaktning genom att söka sig ner i gräset. Äggen läggs på olika gräsarter.

Efter regn är det luktgräsfjärilen som är bland de första fjärilarna att flyga igen, och de flyger även vid mulet väder om det är tillräckligt varmt.

 

Att kryssa arter är ett sätt att samla på minnen. Ju mer jag har suktat efter en art, desto större blir upplevelsen när jag hittar den, och sedan också minnet av den stunden. Av sommarens fem fjärilskryss (svartfläckig blåvinge, kattunvisslare, apollofjäril, hagtornsfjäril och dårgräsfjäril) är det dårgräsfjärilen som har gjort störst avtryck i min hippocampus. Dårgräsfjäril Lopinga achine har jag velat se sedan 2006 då jag införskaffade mig min första fjärilsbok och spanade in den vackra fjärilen med det lustiga namnet. Elva år senare, i naturreservatet Lindhammarsmyr på Gotland, fick jag mitt efterlängtade möte!

Dårgräsfjäril

Dårgräsfjäril med sina vackra svarta medaljonger längs ovansidans vingkanter.

Dårgräsfjäril är i både storlek och färgteckning flyktigt lik den vanliga luktgräsfjärilen Aphantopus hyperantus. Men studerar man de båda arterna närmare, ser man snart att dårgräsfjärilen har mycket större ögonfläckar på vingundersidorna än vad luktgräsfjärilen har, och på ovansidan har dårgräsfjärilen stora, svarta medaljonger, vilket luktgräsfjärilen saknar.

I håven kunde jag beundra de stora ögonfläckarna.

Dårgräsfjäril förekommer i Sverige endast i Östergötland och på Gotland. I Östergötland flyger fjärilen i betespräglade, gläntrika blandskogar medan den på Gotland förekommer i ljusa ängstallskogar med buskskikt av brakved, rönn och oxel. Gemensamt för de båda habitaten är att det finns gott om värdväxten lundstarr Carex montana där honorna kan lägga sina ägg.

Fjärilen hotas idag av igenväxning, igenplantering och avverkning och är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan. I Nordeuropa är dårgräsfjäril en av de mest hotade dagfjärilsarterna, men som ett led i att vända den negativa utvecklingen, har det i Sverige upprättats ett åtgärdsprogram för arten. Fjärilen är fridlyst i hela EU.

 

Är det fint väder, så jobbar jag. Det gäller även på midsommarafton. Dagens inventeringsobjekt var en igenväxande betesmark som var fullkomligt översållad med blommande hundkex. Hundkex är ingen fjärilsblomma direkt, så jag hade inga större förväntningar på inventeringen. Men den högväxta betesmarken visade sig snart leverera en uppsjö av pärlgräsfjärilar Coenonympha arcania och ett celebert gäng med strimlöss Graphosoma lineatum!

Strimlus är för mig en nygammal bekantskap. Jag stötte på den för första gången under Botanikdagarna i Småland 2011, men sedan har jag hållit mig utanför dess utbredningsområde, fram tills för ett år sedan då jag flyttade till Knivsta. Mälardalen är ett starkt fäste för arten och utgör nordgränsen i den Europeiska populationen.

Strimlus

Strimlus Graphosoma lineatum

Strimlössen, som inte är några löss utan skinnbaggar, kan tack vare deras svart-röda varningsfärg, sitta obekymrade i hundkex och andra flockblomstriga växter, para sig och suga i sig växtsaft. Just de här två på bilden, satt och parade sig innan de blev störda av mig. När äggen sedan kläcks kommer det ut små miniskinnbaggar, nymfer, som successivt, efter flera ömsningar, kommer att bli fullvuxna strimlöss. När insekter tillväxer på detta sätt, utan puppstadium, kallas det för ofullständig metamorfos.

 

I helgen har jag varit på kurs och uppstart inför årets humleinventering. I två dagar har allt handlat callositer, metatarser, flygtoner, höftbehåring och andra detaljer som studeras när humlor ska artbestämmas. Deltagarna har varit mina fältinventerarkollegor på SLU. Alla lika entusiastiska.

Humlekurs

Med håv i högsta hugg! Foto: Frida Nettelbladt

I Sverige har 41 humlearter påträffats. Under kursen stötte vi på 17 arter, vilket var några fler än under kursen förra året. Höjdpunkten var förstås när Frida hittade mosshumla!

Mosshumla Bombus muscorum. Foto: Frida Nettelbladt.

Mosshumlan Bombus muscorum är sällsynt och förekommer i kalk- och blomsterrika ängs- och alvarmarker främst i Skåne, på Öland och Gotland. Mellankroppen är lysande rödorange, bakkropp och kroppssidorna är gyllengula, och till denna färgprakt kontrasterar de svarta benen. Pälsen är tät och jämn som hos en nallebjörn.

Tyvärr minskar mosshumlan, och antalet reproduktiva individer är lågt. Därför är den klassad som nära hotad (NT) i svenska rödlistan. Mer om hoten mot mosshumlan kan du läsa i ArtDatabankens artfakta.

 

 

Här kommer ett gäng växter (och en bonusinsekt) som är typiska för näringsrika vatten och dess närmiljö. Bilderna är tagna i Gredelby hagar, Knivsta.

Gul näckros

Gul näckros Nuphar lutea

Gul näckros Nuphar lutea utgör sinnebilden för den näringsrika sjön.

Andmat

Andmat Lemna sp.

Omgiven av blad av gul näckros, existerar den betydligt mindre växten andmat Lemna sp. Andmat flyter på vattenytan och rötterna hänger fritt i det näringsrika vattnet.

Svärdslilja

Svärdslilja Iris pseudacorus och bladbockar Donaciinae.

Svärdsliljan Iris pseudacorus är så stor och sprakande så att man kan tro att den har rymt från en trädgård! I blomman sitter det bladbockar Donaciinae.

Blåsstarr Carex vesicaria

Blåsstarr Carex vesicaria växer hög vid strandkanten.

Tiggranunkel

Tiggarranunkel  Ranunculus sceleratus

Sist ut är den söta tiggarranunkeln Ranunculus sceleratus med sitt höga fruktfäste. Det här exemplaret är litet, men tiggarranunkeln kan bli uppemot en halvmeter.

 

 

 

En ledig dag med solsken. Vad gör man då? Jo, jagar trollsländor förstås! Platsen var en näringsrik fågelsjö i Gredelby hagar, ett smultronställe i Knivsta som jag ofta återkommer till.

I flera timmar försökte jag få tag på de skickliga flygarna, men utan att lyckas. Jag skulle behövt vadarstövlar för att få en bättre chans, och vara lite snabbare med håven! En trollsländeexpert skulle säkert kunna artbestämma dem på avstånd. Men jag är nybörjare och kan i bästa fall artbestämma dem infångade.

De sävligare flicksländorna hade jag bättre lycka med. Flicksländor tillhör, liksom de egentliga trollsländorna, ordningen Odonata, men en annan underordning, zygoptera, som betyder likformade vingar. Flicksländor har nämligen två par vingar som är lika i form och storlek, som de lägger över ryggen i vila. Ögonen på flicksländor, sitter brett isär, och är en annan skiljekaraktär från de egentliga trollsländorna.

Ljus lyrflickslända

Ljus lyrflickslända Coenagrion puella.

Den första flicksländan jag fångade in, kunde jag bestämma till familjen dammflicksländor Coenagrionidae. I Sverige finns det tretton arter i familjen, varav 7 stycken har en svart-blå teckning på bakkroppen som denna. Trots den utmärkta guiden Trollsländor i Sverige- en fälthandbok, kunde jag inte komma vidare. Tur är då att det finns forum med hjälpsamma trollsländekännare! Jag lade upp bilden på Facebookgruppen Trollsländor, och fick snabbt svar. Arten i min håv var en ljus lyrflickslända Coenagrion puella. Vilket namn! Vilken skönhet!

Större rödögonflickslända

Större rödögonflickslända Erythromma najas

Nästa flickslända jag fick tag i, även denna en dammflickslända, var betydligt lättare att artbestämma. Det första jag lade märke till, var de röda ögonen. Det är endast två flicksländor som har röda ögon och svart-blå-tecknad bakkropp; större rödögonflickslända och mindre rödögonflickslända. Avsaknaden av ett svart, T-format märke på sista bakkroppssegmentet fällde avgörandet; detta var en större rödögonflickslända Erythromma najas!

 
Guldtrollslända

Guldtrollslända Cordulia aenea. Vackert namn på en vacker insekt.

Den här trollsländan praktiskt taget flög in i min håv när jag gick en fjärilstransekt i jobbet. Platsen var en översvämningsäng vid Gysinge, Nedre Dalälven. Jag hade bara mobilkameran tillgänglig, och dåligt med tid hade jag eftersom jag var i tjänst, men en bild blev det, och utifrån den och boken Trollsländor i Sverige – en fälthandbok kunde jag artbestämma den till guldtrollslända Cordulia aenea. På Facebooksidan ”trollsländor” blev jag upplyst om att ingen av guldtrollsländans förväxlingsarter flyger såhär tidigt på säsongen, med en länk till Natursidans utmärkta guide till de tidigaste trollsländorna.

Guldtrollslända är en vanlig art som förekommer i hela Sverige, utom fjällkedjan, vid alla slags stillastående sötvatten. Längs stränderna håller hanarna revir som de patrullerar och försvarar gentemot andra hanar, medan honorna lever ett mer undanskymt liv på avstånd i från vattnet. Parningen sker till en början i luften innan paret slår sig ned i en buske eller ett träd. Honan lägger sedan äggen i strandkanten genom att doppa ner bakkroppen i vattnet. Äggen faller ned till botten, och efter ett par veckor kläcks trollsländelarverna, som lever rovsdjurliv i två till tre år under ytan, tills det är dags att krypa upp på land och genomgå förvandlingen till en fullbildad trollslända, vilket sker på våren eller försommaren.

 

Rosenbusken på bilden kröns av en rosa trasselsudd. Vad har hänt? Jo, i våras besöktes rosenbusken av en liten stekel som la ägg i bladknopparna. Ingreppet stimulerade en onormal celldelning hos rosenbusken, vilket har resulterat i denna märkliga gall. Gallbildningen heter sömntorn och stekeln heter sömntornsstekel Diplolepis rosae. Förr i tiden plockades sömntorn och lades under huvudkudden i tron att de kunde förbättra sömnen- därav namnet sömntorn!

Sömntorn

Inuti ett sömntorn ligger sömntornsstekelns vita larver i en eller flera förvedade larvkammare. Förutom sömntornsstekelns larver, har hela nio andra stekelarter påträffats i gallen! En del utnyttjar bara det livsrum och skydd som sömntornet ger, medans andra lever som parasiter på själva sömntornssteklarna.

Nu på hösten är sömntornsstekelns larver fullvuxna. De övervintrar i sömntornet, och det är först till våren som förpuppning och kläckning sker och fullt utvecklade steklar kan gnaga sig ut till friheten.

 

Grön blombock

Grön blombock, en ganska vanlig art i norra barrskogsregionen, är en personlig favorit bland långhorningarna. Den är ju så snygg och så omisskännlig med sin gröna täta behåring! Antennsegmenten är gula i basen och svarta i spetsen, vilket ger de långa antennerna ett randig intryck.

Som larv lever grön blombock ett undanskymt treårigt liv i grov död tall-, gran- och björkved. I början av juni sker förpuppningen och i slutet av samma månad kryper skalbaggarna ut och börjar födosöka på främst vita blommor. Den gröna blombocken på bilden betade fredligt i en strätta Angelica sylvestris.

Grön blombock

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha