I helgen var jag för första gången med på Sveriges entomologiska förenings årmöte med tillhörande exkursioner. Det hölls i år i Nyköping, Sörmland, och en av exkursionerna gick till trumgräshoppslokalen vid Nynäs slott som ligger mellan Nyköping och Trosa.

Trumgräshoppa är inte bara en raritet, utan kanske är en av Sveriges häftigaste insekter. Den har fått sitt namn efter det trummande, eller snarare smattrande ljudet hanarna alstrar när de flyger. Och inte nog med det. När hanarna smattrandes tar till flykten spänner de ut sina orangeröda vingar och ger intryck av små röda projektiler som flyger några meter framför fötterna. Detta fick vi uppleva på bergsknallen vid Nynäs slott och de flesta entomologerna var lika förtjusta som jag. Det fotades en hel del, och jag var nog inte ensam om att inte lyckas fånga de röda projektilerna på bild i flykten. Men med lite tålamod fick jag i alla fall en bild på både en hona och hane av trumgräshoppa sittandes på marken.

Hane av trumgräshoppa. När den sitter på marken är den perfekt kamouflerad. Man kan bara ana den röda färgen under yttervingarna.

Honan av trumgräshoppan är också välkamouflerad men mer rödbrun i färgen. Och så är hon större än hanen.

 

Poppelglasvinge, en fjäril.

Denna respektingivande varelse är en fjäril, närmare bestämt en poppelglasvinge Sesia apiformis. Poppelglasvingen är precis som blomflugor mästare i att efterhärma getingarnas varningsfärger, så kallat mimikry.

Poppelglasvingens larver lever i veden på solbelyst asp, sälg och olika poppelarter där den gnager slingrande gångar mellan barken och veden. Larven lever på detta sätt i uppemot tre år innan den förpuppas i maj. Någon månad senare kryper den fantastiska fullbildade fjärilen fram, skräckinjagande men alldeles ofarlig.

Getinglik men utan gadd.

 

Makaonfjärilslarv i försvarsposition.

Under botanikdagarna i Västmanland stötte vi på ett antal makaonfjärilslarver Papilio machaon. En av dem hittades av en äldre man som höll den i en pinne så att alla kunde få fotografera den, däribland jag. Han berättade att det var denna larv som en gång hade väckt hans naturintresse som barn. Jag tror att varken barn eller vuxen kan motstå att fascineras av denna tjocka, marsipanfärgade larv som dessutom har ett hemligt försvarsvapen. När den blir retad reser den upp framkroppen och blottar ett orange organ på huvudet som avsöndrar en kväljande doft! I kombination med varningsfärgerna kan denna manöver skrämma den mest hungriga fiende. Skulle den trots detta bli tagen av en fågel, blir den snabbt släppt eftersom skinnet är mycket illasmakande.

Makaonfjärilslarven lever på olika flockblomstriga växter t ex  strätta Angelica sylvestris och kärrsilja Peucedanum palustre. När larven har förpuppat sig och sedan kläcks kommer den vackraste av fjärilar fram, den blekgula makaonfjärilen med svarta teckningar och röda skrämselögon.

Makaonfjärilslarv ätandes på värdväxten kärrsilja.

 

Blad av gul näckros med gnaghål av näckrosbaggelarver.

Ibland kan man stöta på blad av gul näckros Nuphar lutea som är mönstrade av breda, slingrade gnaghål. Då är det larver av näckrosbagge Galerucella nymphaeae som har varit i farten. På Sveriges lantbruksuniversitet har man bedrivit forskning på dessa larvers påverkan på näckrosblad och omgivande vattensystem och kommit fram till att näckrosbaggelarverna är så kallade ekosystemingenjörer. Ekosystemingenjörer är organismer som har så stor inverkan på sin omgivning att det påverkar ett helt ekosystem, i detta fall en hel vattenmiljö. Näckrosbaggelarvernas gnag minskar nämligen tillväxten hos gul näckros i sådan grad att betydligt mer solljus når vattnet än vad som skulle ha gjorts om näckrosorna hade fått växa ohämmat. Det påverkar hur mycket solljus som når ner i vattnet, som i sin tur reglerar algtillväxten som är födobasen för hela näringskedjan i ett vattensystem!

Glupska ekosystemingenjörer, säkert omedvetna om sin nyckelroll i vattenmiljön.

Näckrosbaggens larver är mörka på ryggen och gula på buken.

 

Blicka in i dessa pandaögon och du blir kär! Min nya bi-förälskelse är hanen av väggsidenbi Colletes daviesanus. De svarta ögonen, den ljusa nosen… så näpet! Detta möte ägde rum i Gredelby hagar för några veckor sedan. Både hanen och honan av väggsidenbi satt på var sin prästkrage och verkade vara nedkylda. Desto lättare blev det då att fånga dem på bild.

Hane av väggsidenbi. Hanen har längre antenner än honan och saknar hår på bakbenen för att samla pollen.

Nog är sidenbin vackert sidenglansiga, men det är inte därför de har fått de smickrande namnet. Honan, som gräver bohålor åt sina larver i vertikala, solbelysta ytor, klär sina celler med ett sekret som hon avsöndrar från en körtel. Detta skyddande sekret får sedan en struktur som liknar silkespapper. Att just denna art av sidenbi heter just väggsidenbi, beror på att honan kan välja att bygga bo i väggar t ex i vittrade kalkfasader, sandstensbyggnader eller murbruk.

Hona av väggsidenbi. Hon har till skillnad från hanen, långa hår på bakbenen som hon samlar pollen på. Antennerna är en antennled kortare och hon är dessutom någon millimeter större än hanen.

En annan karaktär för just sidenbin är att de har kluven tunga. Tungan är dessutom kort, vilket förklarar det ensidiga valet av korgblommiga växter som födokälla. Korgblommiga växter som t ex prästkrage och renfana har grunda blomkalkar som passar ett kortungebi som väggsidenbi. (Läs gärna också om vårsidenbiet jag bloggade om i våras.)

 

Den andra dagen av botanikdagarna i Västmanland gick till Ängsö i Mälaren. Ängsö präglas av ett kulturlandskap med en kontinuitet ända tillbaka till järnåldern. Långvarigt mänskligt brukande, den kalkhaltiga jordmånen och det varma lokalklimatet har tillsammans gett förutsättningar för en rik flora och fauna, och idag är hela Ängsö med omgivande öar naturreservat. Ängsö har hägrat för mig hela våren eftersom en sällsynta gullvivefjärilen finns där. Dagen exkursion överträffade alla förväntningar. Jag fick sammanlagt se sex för mig nya kärlväxtarter; rävstarr Carex vulpina, gråmalva Lavatera thuringiaca, vildpersilja Aethusa cynapium, blek jordrök Fumaria vaillantii, sprödarv Myosoton aquaticum, hartmanstarr Carex hartmanii och en mycket efterlängtad entomologisk raritet; läderbagge Osmoderma eremita.

Första stoppet på Ängsö var Ängsö slott. I ett dike i slottsparken växte den mycket kraftiga starren rävstarr.

I en vildvuxen del av slottsparken växte det mängder med gråmalva. Gråmalva är en sällsynt och gammal trädgårdsrymling.

Tillsammans med gråmalvan växte också den mycket giftiga örten vildpersilja. 

En till stor del utblommad blek jordrök växte vid en av slottsmurarna. Arten är klassad som nära hotad på rödlistan.

Dagens absoluta höjdpunkt var när en av guiderna, som jobbar på Länsstyrelsen i Västmanland, kände den för läderbaggen typiska aprikosdoften från en av de ihåliga lindarna vid Ängsö slott, och därigenom hittade en läderbagge åt oss. Jag fick till och med hålla i den, vilken lycka!

Sista stoppet på Ängsö var i Hagalund. Där växte ängsskära, en art jag har sett förut, men aldrig i sådana mängder som i Hagalund. Ängsskära är en av de blommor som är vackrast i knopp.

 

Ängsblombocken Stenurella melanura är en liten gracil långhorning som älskar blommor. Får du väl upp ögonen för den, ser du den i var och varannan prästkrage, strätta, mjölkört, älggräs eller rölleka. Både hane och hona av ängsblombock har svarta kroppar och är vackert brunröda på täckvingarna. Honan har dessutom breda, svarta marginaler där de båda täckvingarna möts.

Här är honan av ängsblombock med sina svarta marginaler på de annars så brunröda täckvingarna.

Larven lever i två till tre år i gamla grenar och klena stammar av både barr- och lövträd där veden är mjuk och fuktig. Den förpuppar sig i juni och visar sig som fullvuxen skalbagge i blommorna några veckor senare. Då är det dags att para sig, vilket lämpligtvis också sker i en blomma!

Överst syns hanen med sina helbrunröda täckvingar.

 

– Det är en myskbock, det är en myskbock, det är en myskbock! flämtade jag högt när jag fick se denna bjässe till skalbagge. Att jag sett myskbock på bild hade inte gjort mig beredd på mötet med den. Så stor, och så skimrade vacker i regnbågens färger! Jag tvekade en sekund innan jag lät den vandra upp på min hand från pilstammen som den sprang på. De blev en lång fotosession innan jag slutligen satte ner den i pilens grenverk. Då gav den ifrån sig ett litet pip!

Myskbock är en långhorning, vilket de långa antennerna skvallrar om. Hanar av myskbock har antenner som är längre än kroppen, medans honans antenner bara når till mitten av täckvingarna. Min myskbock var alltså en hane. Namnet mysk kommer ifrån den aromatiskt doftade vätska som skalbaggen avsöndrar ifrån två springor på undersidan av mellankroppen när den blir retad. Jag retade den aldrig till den grad att den började dofta.                                                                                                                                  

Myskbocken har en utvecklingstid från ägg till fullvuxen insekt på hela tre till fyra år. Under denna tid lever den som larv i Salix- arter, t ex gamla sälgar, där den äter av veden. Larvernas verksamhet blir även till nytta för andra arter. Ofta hittar man larver som större träfjäril Cossus cossus som lever i de håligheter myskbockens larver har skapat.

 

När man verkligen har letat efter en art, då är det extra fantastiskt när man väl stöter på den. Citronfläckad kärrtrollslända Leucorrhinia pectoralis har jag och en kollega ägnat hela två arbetsdagar åt att leta, utan att hitta den. Så när den utan förvarning dök upp i går vid parkeringsplatsen i Gredelby hagar i Knivsta blev jag uppspelt som ett barn!

Eftersom det var hane var arten lätt att känna igen. Den karaktäristiska gula ”citronen” på det sjunde bakkroppssegmentet lös som en liten sol på den i övrigt mörkröda kroppen. Honor och outfärgade hanar har gula fläckar längs hela bakkroppen och kan därmed förväxlas med nordisk kärrtrollslända Leucorrhinia rubicunda och i viss mån myrtrollslända Leucorrhinia dubia. När man kom den citronfläckade kärrtrollslänadan nära kunde man också se den vita pannan, vilket alla kärrtrollsländor har.

Karaktäristiskt för hanen av citronfläckad kärrtrollslända är den gula citronen på sjunde bakkroppssegmentet.

Citronfläckad kärrtrollslända lever i både näringsfattiga och näringsrika vatten och den har pekats ut som en möjlig indikator-art för vattenmiljöer som är artrika. Tyvärr är den på tillbakagång i Mellaneuropa och finns på flera EU-länders rödlistor, dock inte på Sveriges eftersom den fortfarande är relativt vanlig här. Arten är skyddad enligt EU:s art- och habitatdirektiv.

Liksom alla kärrtrollsländor har också den citronfläckade kärrtrollsländan vit panna.

 

Jag har fått en ny vana sedan jag hörde talas om blåklocksbi, bi-arten vars hanar gärna kurar i blåklockor när det är dåligt bi-väder. När jag går förbi en blåklocka vänder jag helt enkelt upp den för att se om där sitter något blåklocksbi. Allt som oftast är den tom, men tillräckligt ofta för att man inte ska tröttna, får man av en sötchock utan dess like!

Vänder man på en klocka kan man mötas av uppsynen av en sömnig hane av blåklocksbi.

Blåklocksbiet är ett så kallat oligolektiskt bi. Det innebär att den bara samlar pollen från ett växtsläke, i det här fallet blåklockssläktet Campanula. Hanarna dagvilar och övernattar som sagt ofta i själva matkällan, medans honorna ofta tillbringar natten i boet som hon har grävt i marken till sina larver.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha