Jag minns mitt första möte med grön sandjägare Cicindela campestris. Det var i ett torkat, lerigt dike vid maskinhallen på gården där jag växte upp. Solen gassade på både mig och de gröna skalbaggarna som sprang över den krackelerade leran. Det var över 20 år sedan, och varje gång jag har sett grön sandjägare sedan dess, har det varit i strålande solsken och i torra miljöer.

Det är lätt att fascineras av denna bagge som ser så exklusiv ut, men ändå är så vanlig. Ögonen är stora och tycks upptäcka mig även om jag närmar mig den långsamt bakifrån. Namnet grön sandjägare, är passande förstås. Förutom det uppenbara, att den är grön, är den också en jägare. De springer i kapp sina byten och är som alla andra jordlöpare anpassade för ändamålet med långa kraftiga ben. Käkarna är imponerande stora.

Grön sandjägare in action. Observera att bena glänser i purpur!

I Sverige finns det förutom grön sandjägare ytterligare tre arter i släktet Cicindela; brun sandjägare C. hybrida, strandsandjägare C. maritima och skogssandjägarare C. sylvatica. Den sällsynta strandsandjägaren såg jag vid Mjällåns strand i Mjällådalen i Västernorrland. Skogssandjägare har jag sett på skogsbilvägar, också i Västernorrland. Kvar att se för mig i denna kvartett av arter är brun sandjägare. Den står på min önskelista!

 

Under helgens bi-exkursion till Sunnerstabacken i Uppsala stötte jag på snäckmurarbiet Osmia bicolor. Honan var lätt att känna igen med sin lysande röda bakkropp, i kontrast till resten av kroppen som är kolsvart. Hanen fotograferade jag i tron att det var en annan art, men efter nyckling och en avstämning med expertisen i Facebookgruppen ”Vi som gillar bin och humlor” förstod jag att jag också hade fått hanen av snäckmurarbi på bild!

Snäckmurarbihonan med sin röda bakkropp ser lite ut som en stenhumla.

Honan av snäckmurarbi bygger bo åt sina larver i tomma snäckskal, därav det svenska namnet. Man kan inte bli annat än öm i hjärtat när man läser om vilken omsorg hon lägger ner på detta arbete. I snäckan placerar snäckmurarbihonan en boll av nektar och tuggad pollen som hon lägger ett ägg på. Sedan murar in ägget med pollenbollen (som är ett matförråd till larven) med en tuggad lövmassa så det bildas en cell. Beroende på snäckans storlek får hon plats med fyra till fem celler. Sedan murar hon igen snäckan med samma tuggade lövmassa, jord och sand, och vänder på snäckan så att ingången ligger mot marken, allt för att hindra inkräktare. Varsamt kamouflerar hon sedan snäckan med vad hon hittar på marken t ex barr, löv och gräs, och fäster det på snäckan med saliv. Så gulligt!

Snäckmurarbihanen använder också tomma snäckskal, men till att söka skydd i när det är dåligt väder.

Hanen av snäckmurarbi är en blek uppenbarelse om man jämför med honan.

 

I går fick jag vara med om ett riktigt skådespel! Det var bi-väder (varmt och soligt) så jag begav mig till Sunnerstabacken i Uppsala som är lite av ett bi-eldorado (det var där jag fick se bibaggen för ett par veckor sedan). Jag behövde inte leta länge förrän jag i en solig, sandig slänt fick se ett 50-tal ystra vårsidenbihanar Colletes cunicularius som flög ca 5 centimeter över marken, irrande, fram och tillbaka. Alla hade de samma mål i sikte; att hitta en hona. Honorna kläcks och kryper upp ur marken något senare än hanarna, så när väl en hona dyker upp, gäller det för hanarna att vara beredda så de först får komma till parning. Då jag suttit och beundrat dessa irrfärder i en halvtimme, fick jag syn på den första parningen. En hane hade klamrat sig fast vid en nykläckt hona och blev ständigt störd av konkurrerande hanar.

Här har en vårsidenbihane fått fatt i en hona.

Efter en stund anslöt sig fler hanar och jag kunde inte längre urskilja det ursprungliga paret. De bildade en så kallad ”mating ball”, alltså parningsboll, vilket jag kunde läsa om i den utmärkta fälthandboken Field guide to the bees of Britain and Ireland.

”Mating ball”

Vårsidenbi är en av de bi-arter som kommer fram tidigast på våren. När honan har parat sig, gräver hon en bohåla i sandig mark, vilket ofta är i samma område som hon själv kläcktes i. Boet består av en djup gång som avslutas med en till flera boceller där äggen läggs. Intill äggen placerar vårsidenbihonan också ett förråd av pollen som hon har samlat in från framförallt blommade sälg. Pollenet är föda åt larverna som utvecklas under sommaren, förpuppas och sen övervintrar i väntan på våren då de fullbildade bina kryper ut.

 

Så fort det blir barmark och solen börjar värma i mars-april kryper bibaggarna Apalus bimaculatus upp ur marken i sandiga miljöer för att para sig. Bibaggar är centimeterstora, svarta, håriga skalbaggar med orangea täckvingar. På varje täckvinge sitter en karaktäristisk svart fläck.

Idag hade jag turen att få se en av dessa snyggingar vid Sunnerstabacken i Uppsala. Flera andra personer var där i samma syfte och när solen väl kom fram och den första bibaggen visade sig, var vi flera som flockades kring den. En entusiastisk pojke plockade upp den och jag fick försöka fota den när den kröp på hans hand.

Bibaggen har en spännande ekologi. Deras larver lever nämligen som parasiter på vårsidenbiet Colletes cunicularius. Efter bibaggarnas parning dör de vuxna djuren. Ur äggen, som lagts i solexponerad sand, utvecklas larver som på något sätt tar sig till vårsidenbinas bon som ligger någon decimeter ner i marken. Väl därnere lever bibaggens larver gott på vårsidenbiets larver och det pollenförråd som vårsidenbihonan har samlat in åt dem. Framåt hösten är bibaggarna färdigutvecklade men de inväntar som sagt vårens första värme innan de gör entré på markytan igen.

 

Redan när jag såg ett inlägg om boken Trädgårdsmyller i en facebookgrupp i höstas, tänkte jag direkt att denna ska bli julklapp till en viss person. Jag såg till att få hem den i god tid för att jag också själv skulle få möjlighet att läsa den och göra en recension.

I Trädgårdsmyller beskriver författaren Christina Winter informativt och kärleksfullt om trädgårdens alla småkryp, hur de gynnar dig som trädgårdsodlare, och hur du kan gynna dem. Bilderna är många och vackra, och gör läsandet till en skönhetsupplevelse. Jag anar att Christina, precis som jag, är särskilt förtjust i solitärbin, för i boken presenteras många olika biarter på bild. Men även mindre publikfriande arter har sin plats i boken; som fyrfläckig tallpiga Exochomus quadripustulatus och rödbent bärfis Pentatoma rufipes.

Jag gillar den här boken skarpt, och jag ser den som en inspirationsbok snarare än en fullmatad faktabok. Som inkörsport till insekternas värld, är boken förträfflig, och jag kan tänka mig att den även går hem hos den trädgårdsodlare som inte anser sig som särskilt insektsintresserad. För vem vill inte få en bättre skörd i trädgården?

På författarens hemsida kan du läsa utdrag ur boken, samt beställa den.

 

Jag nämnde luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus i förra blogginlägget om dårgräsfjäril, men som en av södra Sveriges vanligaste fjärilar tycker jag den förtjänar ett eget blogginlägg!

Luktgräsfjärilen är vackert chokladbrun (nykläckta hanar kan vara sammetssvarta) med fem ögonfläckar på bakvingens undersida, två ögonfläckar på framvingens undersida och ofta små ögonfläckar även på vingarnas ovansida. I den utmärkta boken Svenska fjärilar- en fälthandbok, beskrivs flygstilen som lugn och studsande, vilket gör att fjärilen kan identifieras på långt håll.

Luktgräsfjäril

Luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus

Luktgräsfjärilen är som sagt väldigt vanlig, och påträffas i högväxta ängar i jordbrukslandskapet som är omgivna av vindskyddande träd eller buskar. Arten och dess livsmiljö har gynnats starkt av nedfallet av luftburet kväve och av att marker har tagits ur hävd.

Hos luktgräsfjärilen förekommer protandri, det vill säga att hanarna kläcks innan honorna (omkring en vecka). Det är bara honorna som besöker blommor för att suga nektar (ofta tistlar) och därför lever de längre än hanarna. Hanarna lever ett kort men intensivt liv då de rastlöst söker efter oparade honor i de högsta grässtråna och örterna. Vid uppvaktning av en hona försöker hanen föra in sina doftfjällsbeklädda framvingar mellan honans, så hon blir varse feromonerna och därmed blir mer parningsvillig. Parade honor undviker fortsatt uppvaktning genom att söka sig ner i gräset. Äggen läggs på olika gräsarter.

Efter regn är det luktgräsfjärilen som är bland de första fjärilarna att flyga igen, och de flyger även vid mulet väder om det är tillräckligt varmt.

 

Att kryssa arter är ett sätt att samla på minnen. Ju mer jag har suktat efter en art, desto större blir upplevelsen när jag hittar den, och sedan också minnet av den stunden. Av sommarens fem fjärilskryss (svartfläckig blåvinge, kattunvisslare, apollofjäril, hagtornsfjäril och dårgräsfjäril) är det dårgräsfjärilen som har gjort störst avtryck i min hippocampus. Dårgräsfjäril Lopinga achine har jag velat se sedan 2006 då jag införskaffade mig min första fjärilsbok och spanade in den vackra fjärilen med det lustiga namnet. Elva år senare, i naturreservatet Lindhammarsmyr på Gotland, fick jag mitt efterlängtade möte!

Dårgräsfjäril

Dårgräsfjäril med sina vackra svarta medaljonger längs ovansidans vingkanter.

Dårgräsfjäril är i både storlek och färgteckning flyktigt lik den vanliga luktgräsfjärilen Aphantopus hyperantus. Men studerar man de båda arterna närmare, ser man snart att dårgräsfjärilen har mycket större ögonfläckar på vingundersidorna än vad luktgräsfjärilen har, och på ovansidan har dårgräsfjärilen stora, svarta medaljonger, vilket luktgräsfjärilen saknar.

I håven kunde jag beundra de stora ögonfläckarna.

Dårgräsfjäril förekommer i Sverige endast i Östergötland och på Gotland. I Östergötland flyger fjärilen i betespräglade, gläntrika blandskogar medan den på Gotland förekommer i ljusa ängstallskogar med buskskikt av brakved, rönn och oxel. Gemensamt för de båda habitaten är att det finns gott om värdväxten lundstarr Carex montana där honorna kan lägga sina ägg.

Fjärilen hotas idag av igenväxning, igenplantering och avverkning och är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan. I Nordeuropa är dårgräsfjäril en av de mest hotade dagfjärilsarterna, men som ett led i att vända den negativa utvecklingen, har det i Sverige upprättats ett åtgärdsprogram för arten. Fjärilen är fridlyst i hela EU.

 

Är det fint väder, så jobbar jag. Det gäller även på midsommarafton. Dagens inventeringsobjekt var en igenväxande betesmark som var fullkomligt översållad med blommande hundkex. Hundkex är ingen fjärilsblomma direkt, så jag hade inga större förväntningar på inventeringen. Men den högväxta betesmarken visade sig snart leverera en uppsjö av pärlgräsfjärilar Coenonympha arcania och ett celebert gäng med strimlöss Graphosoma lineatum!

Strimlus är för mig en nygammal bekantskap. Jag stötte på den för första gången under Botanikdagarna i Småland 2011, men sedan har jag hållit mig utanför dess utbredningsområde, fram tills för ett år sedan då jag flyttade till Knivsta. Mälardalen är ett starkt fäste för arten och utgör nordgränsen i den Europeiska populationen.

Strimlus

Strimlus Graphosoma lineatum

Strimlössen, som inte är några löss utan skinnbaggar, kan tack vare deras svart-röda varningsfärg, sitta obekymrade i hundkex och andra flockblomstriga växter, para sig och suga i sig växtsaft. Just de här två på bilden, satt och parade sig innan de blev störda av mig. När äggen sedan kläcks kommer det ut små miniskinnbaggar, nymfer, som successivt, efter flera ömsningar, kommer att bli fullvuxna strimlöss. När insekter tillväxer på detta sätt, utan puppstadium, kallas det för ofullständig metamorfos.

 

I helgen har jag varit på kurs och uppstart inför årets humleinventering. I två dagar har allt handlat callositer, metatarser, flygtoner, höftbehåring och andra detaljer som studeras när humlor ska artbestämmas. Deltagarna har varit mina fältinventerarkollegor på SLU. Alla lika entusiastiska.

Humlekurs

Med håv i högsta hugg! Foto: Frida Nettelbladt

I Sverige har 41 humlearter påträffats. Under kursen stötte vi på 17 arter, vilket var några fler än under kursen förra året. Höjdpunkten var förstås när Frida hittade mosshumla!

Mosshumla Bombus muscorum. Foto: Frida Nettelbladt.

Mosshumlan Bombus muscorum är sällsynt och förekommer i kalk- och blomsterrika ängs- och alvarmarker främst i Skåne, på Öland och Gotland. Mellankroppen är lysande rödorange, bakkropp och kroppssidorna är gyllengula, och till denna färgprakt kontrasterar de svarta benen. Pälsen är tät och jämn som hos en nallebjörn.

Tyvärr minskar mosshumlan, och antalet reproduktiva individer är lågt. Därför är den klassad som nära hotad (NT) i svenska rödlistan. Mer om hoten mot mosshumlan kan du läsa i ArtDatabankens artfakta.

 

 

Här kommer ett gäng växter (och en bonusinsekt) som är typiska för näringsrika vatten och dess närmiljö. Bilderna är tagna i Gredelby hagar, Knivsta.

Gul näckros

Gul näckros Nuphar lutea

Gul näckros Nuphar lutea utgör sinnebilden för den näringsrika sjön.

Andmat

Andmat Lemna sp.

Omgiven av blad av gul näckros, existerar den betydligt mindre växten andmat Lemna sp. Andmat flyter på vattenytan och rötterna hänger fritt i det näringsrika vattnet.

Svärdslilja

Svärdslilja Iris pseudacorus och bladbockar Donaciinae.

Svärdsliljan Iris pseudacorus är så stor och sprakande så att man kan tro att den har rymt från en trädgård! I blomman sitter det bladbockar Donaciinae.

Blåsstarr Carex vesicaria

Blåsstarr Carex vesicaria växer hög vid strandkanten.

Tiggranunkel

Tiggarranunkel  Ranunculus sceleratus

Sist ut är den söta tiggarranunkeln Ranunculus sceleratus med sitt höga fruktfäste. Det här exemplaret är litet, men tiggarranunkeln kan bli uppemot en halvmeter.

 

 

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha