Bräkenskorpa
I höst har jag fått upp ögonen för bräkenskorpa Cryptomycina pteridis. Det är inget bakverk, utan en oansenlig svamp som växer på undersidan av bladen på örnbräken Pteridium aquilinum. Örnbräken är en knähög ormbunksväxt som känns igen på den långa stjälken i vars topp bladverket breder ut sig horisontellt.
I början av min jakt på bräkenskorpa vände jag på örnbräkenblad på måfå. Nu har jag vässat blicken och kan så här på höstkanten känna igen det bruna, lite skrumpnande bladverket på håll. Det är lycka varje gång jag prickar rätt!
I ett hav av gröna, friska örnbräknar ser man är här en ö av ett 10-tal örnbräknar som avviker i utseende. 
Det angripna bladverket är brunt och bladen har skrumpnat något. Det senare är en viktig detalj för att skilja blad med bräkenskorpa från blad som bara har vissnat naturligt inför den stundande vintern. 
Att vända på ett blad av örnbräden med bräkenskorpa är en skönhetsupplevelse. Långsmala millimeterstora fruktkroppar bildar de mest fantastiska mönster! 
Till våren kommer fruktkropparna spricka upp i längsgående slitsar och svampens sporer sprids för vinden redo att infektera nya örnbräkenplantor. Lysticka
Fina lysticka, plötsligt växer du bara där framför mig på en klen, döende rönnstam. Lite blek och oformlig men ändå med stor auktoritet. För du bär på en hemlighet som få skogsvandrare känner till. Tänk att det skulle dröja ett helt liv innan jag hittade min egen lysticka Hapalopilus rutilans! Mötet med denna art blev inte så himlastormande som jag hade föreställt mig det, utan det var snarare som ett glatt konstaterade; jaha, här sitter du.
Lystickan tycker jag att man känner igen på sin brist på tydliga karaktärer. Färgen är svårdefinierbart brunbeige och konsistensen är varken jättemjuk eller hård.
Tillhör du dem som går omkring med kaliumhydroxid i fickan (bland mykologer, dvs svampkännare, förekommer faktiskt detta!) kan du droppa några stänk på fruktkroppen och se dropparna bli kraftigt lila i kontakt med svampen. Lila är också färgen som svampfärgare vill åt då de plockar eller köper lysticka för dyra pengar.
Lystickan som växer på min mark ska dock får växa kvar. Den ska få sprida sina sporer och fortsätta lysa upp min tillvaro.
Lystickans undersida. Kameleontskål
Den som kryper i förnan och har ögonen med sig kan hitta de mest fantastiska ting. Jag skålar in våren 2024 med den vackraste av skålsvampar; kameleontskål Caloscypha fulgens! Ut med vinterdepression och snö till knäna och in med små, kluriga svampar som dyker upp i naturen när den fuktmättade marken blottas. Ända sedan jag blev medveten om kameleontskålens existens för några år sedan, har jag velat hitta den och skåda dess osannolika färgkombination av blått och gult med egna ögon. Idag hände det. Jag hittade den växandes på barrmatta under en liten gran på min egen tomt.
Se och förundras! Vad finns det mer att säga om kameleontskålen? Tittar man på statistiken över inrapporterade fynd av svampen i Sverige på artfakta.se så ser man att den är betydligt mer förekommande vissa år än andra. Förra året rapporterades den inte alls. I år verkar den däremot ha ett rekordår med ett 20-tal fynd registrerade hittills.
Kameleontskålssäsongen varar från våren till försommaren och den gynnas av snörika vintrar, som den vintern vi har haft här i Norduppland i år.
Så, ut och leta, ut och skåla!
En färgexplosion i liten skala. Grentaggsvamp i farten
Grentaggsvamp Climacodon septentrionalis är en art som är lätt att känna igen. På håll ser det ut som att någon har spritsat vaniljkrämsblandad vispgrädde på trädstammen som den växer ur. Efter att jag bara hade fått se grenataggsvamp på bild i böcker och i sociala medier, fick jag i höst äntligen den live!
Grentaggsvamp Climacodon septentrionalis är rödlistad som nära hotad (NT). Grentaggsvampsupplevelsen delade jag med min vän Carin när vi körde på grusvägar genom Norduppländsk landsbygd. Vi var på väg till okända kalkbarrskogar i syfte att hitta just spännande svampar. Ingen av oss var beredd på att vi skulle upptäcka dagens finaste svampfynd genom bilfönstret!
Grentaggsvamp. Så vacker och kompakt! Det hela skedde mycket oväntat och var snabbt över. I samma stund som jag skrek “grentaggsvamp” och pekade mot en stor lönn som stod en bit från vägkanten, ställde Carin sig på bromsen. Skicklig som en biltjuv backade hon sedan 20 meter och sekunden efter vällde vi ut ur bilen och sprang mot lönnen. Vi befann oss på gränsen till en villatomt och vi agerade effektivt för att vårt intrång skulle bli så kort som möjligt. Lukta, smaka, känna. Och fotografera förstås! När vi båda hade fångats på bild tillsammans med grentaggsvampen kunde färden fortsätta. I bilen gladdes vi åt vårat fynd och hoppades förstås att ingen hade bevittnat vårt tilltag!
Självklart hade grentaggsvampen taggar på undersidan! Konsistensen i köttet var lite seg. 
Grentaggsvampen hade en stor fruktkropp även vid lönnens bas. Här är vi båda förevigade, grentaggsvampen och jag. Foto: Carin von Köhler Sex arter vedsvampar i syrenhäcken
Att flytta till ett hus med tomt innebär många nya möjligheter. En av dem är att tomtkryssa. Att tomtkryssa går ut på att man räknar och dokumenterar alla arter som man har eller ser på ens egen tomt. Man ska självklart ha så många arter som möjligt, även om det är oklart vem man tävlar emot. På nyårsdagen 2023 inledde jag min bana som tomtkryssare med att kryssa talgoxe och blåmes vid fågelmatningen. I helgen tog jag mig an syrenhäcken i samma anda. Det har hittills resulterat i att jag kan lägga sex nya vedsvampsarter till tomtlistan; kuddticka Fomitiporia punctata, klyvporing Xylodon paradoxus, tätskinn Peniophora incarnata, askskinn Peniophora limitata, rödvedskål Patinellaria sanguinea och gul hårskål Neodasyscypha cerina. De två senare arterna, rödvedsskål och gul hårskål, har jag aldrig sett förut i mitt liv! Långväga exkursioner i alla ära, men det kan verkligen löna dig att gräva där man står (i mitt fall i min egen häck).
Kuddtickan var den arten som lurade in mig i den snåriga syrenhäcken från första början. Med sin storlek på omkring en decimeter och sin härliga oboy-färg går den inte att missa. 
Så här vit och fin är klyvporingen där den breder ut sig på den döda syrenveden. Den riktiga skönhetsupplevelsen får man dock när man går nära. 
Ja, vad ska man säga? Klyvporingen är såå snygg! 
Tätskinnets prakt lyser i samma färg som huden. 
Askskinn är en art som man främst hittar på döda askgrenar. Men enligt litteraturen kan den i sällsynta fall även växa på syren. Färgen är karaktäristiskt mattgrå och när den blir äldre spricker den upp likt torkad lera. 
Nu pratar vi små svampar! Rödvedsskål heter arten som färgar veden vackert rött. 
Det som ser ut som ett litet skruffs på den avklippta ytan på syrenpinnen, är i själva verket små, små håriga skålar. Arten heter gul hårskål. 
Det är först när man lägger de gula hårskålarna under lupp som man inser att namnet är mycket passande. Efter att jag sprutat lite vatten över dem, öppnade sig några av skålarna och visade ett gult hymenium. Hymenium kallas den fertila delen på en svamp där sporerna bildas. Ängssvampar bakom husknuten
I somras ställde jag in en efterlängtad fjällvandring för att istället gå på en husvisning. Det visade sig vara rätt beslut. Nu är vi nyinflyttade i vårt alldeles egna faluröda hus på landet med adressen Bolstan 113 utanför Tierp.
Ni som har följt min blogg vet att jag är särskilt förtjust i ängssvampar. Såhär på hösten kan jag åka flera mil för att komma till fina marker med dessa färgglada lyckopiller. Då förstår ni säkert min exaltering när jag såg en ängssvamp bakom vårat hus! Det var den omisskännliga sprödvaxskivlingen. Alldeles gul och så spröd att den genast föll sönder i handen på mig.
Nu några veckor senare är jag uppe i hela 7 ängsvampstomtkryss och jag hoppas på fler. Jag kan rapportera att den gula ängsfingersvampen Clavulinopsis corniculata växer lite varstans i de magrare delarna av gräsmattan. Den är inte mer än en centimeter hög, så man får se upp var man sätter fötterna! Med blodvaxskivlingen Hygrocybe coccinea är det enklare. Den meddelar sin ankomst med stoppskyltsröda hattar. Fruktkropparna av vit vaxskivling Cuphophyllus virgineus är bokstavligen bleka i jämförelse, men de ger mig samma glädje som blodvaxskivlingarna. Det senaste tillskottet i fungan är ett litet gäng hagfingersvampar Clavulinopsis helvola, en ensam toppvaxskivling Hygrocybe conica samt en jordtunga!
Så små och så söta! Ängsfingersvampens gula fingrar når inte högre än gräshakmossan. 
Stopp! Här växer jag! Blodvaxskivlingens färg missar man inte i gräsmattan. 
Vit vaxskivling är en blek uppenbarelse. Skivorna är långt nedlöpande på foten. 
Hagfingersvampen är inte stor, och fingrarna växer en och en. 
När flyttkaoset har lagt sig ska jag mikroskopiera denna jordtunga och förhoppningsvis klura ut vilken art det rör sig om. Luktticka
Fem prydliga lukttickor på en granstubbe. Granstubbar är ett vanligt substrat för denna vedsvamp. Billuddens naturreservat i nordligaste Uppland levererar alltid! Yvonne, min biologvän från Medelpad, hade jag med mig denna gång. Tillsammans njöt vi av det som kändes som årets första riktiga vårdag i en kalkbarrskog i vinterskrud.
Vi hittade exklusiva arter som ryl Chimaphila umbellata och vinterståndare av orkidén nästrot Neottia nidus-avis. Ändå var det den triviala vedsvampen luktticka Osmoporus odoratus som fick mest av min uppmärksamhet och blev den enda arten som jag fick med mig bilder på.
Lukttickan har varma färger. Tillväxtzonen sitter längst ut på tickan och är brunorangegul. Luktticka kan påminna något om klibbticka på håll. Men färgerna går mer åt de varma hållet hos luktticka. Lukttickans tillväxtzon är heller aldrig rödlila som hos klibbtickan utan är istället varmt brunorangegul. Är man det minsta osäker är det bara att lukta!
Lukttickan lever upp till sitt namn och har en parfymaktig doft. Jag är värdelös på att karaktärisera dofter, så beskrivningen blir inte bättre än så. Kanske har du som läser detta ett bättre förslag på vad lukttickan egentligen doftar? Skriv då en kommentar!
Lukttickor är fleråriga. Precis som hos träd har fleråriga tickor årsringar. Lukttickan på bilden ser ut att ha haft ett treårigt liv. Den äldsta delen av tickan är svartbrun, andra årets tillväxt är brun och ljusast och mest lysande är den yngsta delen, tillväxtzonen. 
Ytan på en luktticka är ofta lite smågropig och tilltufsad. Vindlande vedmussling
Värmande marssol. Kristallblå himmel och smältande snö. Dagens utflykt gick till Söderfors och Dalälvens varierande natur med syftet att bara njuta. I det inbegriper ett visst mått av artletande. Jag menar, det går ju inte bara att stänga av sin artradar. Men fokus låg på att ta in naturen i sin helhet och lägga bakom sig några kilometer innan den obligatoriska fikastunden. På tillbakavägen stötte vi på ett gäng tjusiga vedmusslingar Gloeophyllum sepiarium.
Det var länge sedan jag såg så pass många färska och fina vedmusslingar på en enda låga, så jag var tvungen att stanna för att fota och klappa. 
Vackert rödbruna vedmusslingar. 
En liten, färsk och strävhårig vedmussling. Vedmussling är en vedlevande svamp som är särskilt vanlig på hyggen då den föredrar solexponerad barrved. När den strävhåriga och zonerade musslingen blir till åren, förlorar den sin rostbruna färg och antar samma gråaktiga nyans som veden den växer på.
Undertill har vedmusslingen täta läderartade skivor som ibland är vindlande labyrintiska. Det är på undersidan den verkliga skönheten sitter och undersidans skivor skiljer den från liknande vedsampar med porer.
Undersidan är underbar! “Rosa prick-svampen” Illosporopsis christiansenii
För bara ett par dagar sedan, övervägde jag att kasta mig på tåget till Sundsvall, för att få titta på några rosa fläckar som min biologvän Yvonne hade hittat på ett träd. Det rörde sig om den lavparasitiska svampen Illosporopsis christiansenii, en art som jag har velat se sedan den för första gången dök upp i mitt Facebookflöde för flera år sedan. Men verkligheten kom ikapp mig och jag insåg det ologiska i att överge mina planer och åtaganden över julhelgen för en millimeterstor svamps skull, om än en mycket snygg sådan.
Det jag inte visste när jag idag gick ut på min skogsrunda, var att jag skulle få hitta mitt alldeles egna fynd av Illosporopsis christiansenii! Av en slump föll min blick på en liten, död aspkvist, som fastnat i ett buskage på sin väg ned mot marken. Och på denna kvist syntes minimala exemplar av min rosa drömart!
Som av en händelse fick jag syn på lavparasiten Illosporopsis christiansenii som växte på en död aspgren. Titta noga. De är mycket små! Väl hemma igen, lade jag hela aspkvisten under stereoluppen och lavfloran åkte fram. Det var inte helt lätt att artbestämma laven som Illosporopsis christiansenii växte på. Men det var tydligt att den inte mådde bra av att bli parasiterad. De lavbålar med många fläckar av den rosa parasitsvampen, var missfärgade och förkrympta.
Den lavprydda aspgrenen fick komma med hem för att hamna under stereoluppens ljus. 
Fotat genom stereoluppen. De gråa cirklarna är lavens apotecier, frukkroppar. De är ca 1 mm breda, som storleksjämförelse till den ännu mindre, tuggummirosa lavparasiten Illosporopsis christiansenii. Illosporopsis christiansenii har inte något svenskt namn än (skandal, jag vet!). Men med denna svamps utseende och livsstil, borde det inte vara några problem att associera fram något passande! Jag som är dålig på att memorera vetenskapliga namn, har hittills kallat den för “rosa prick-svampen” i mitt huvud. Yvonne har tagit ut svängarna och kallar den för hubbabubba! Genialiskt, tycker jag!
Sottickor modell större
Genväg är senväg. I alla fall när man hittar maffiga sottickor! För att komma fortare hem efter dagens skogspromenad, genade jag förbi ett uppväxande hygge bakom Tierps ridhus. Det resulterade i fynd av de största sottickorna Ischnoderma benzoinum jag någonsin sett!
Dessa stora sottickor uppvisade en fantastisk zonering i brunt och svart. De vackert brunzonerade fruktkropparna dekorerade basen på en granhögstubbe och fick mig att stanna upp och förundras. Svamparna var alldeles ludna, vilket skvallrar om att det handlade om relativt färska fruktkroppar. Sotticka har ettåriga fruktkroppar och när de åldras så försvinner nämligen ludenheten och blottlägger den mörka krustan. De är så jag är van att se sottickor; svarta, kala, intorkade och växandes under någon förmultnande låga. Dagens gigantiska sottickor var därför för mig också de vackraste sottickor jag har sett på länge.
När sottickan åldras försvinner den finludna ytan som karaktäriserar de unga sottickorna. På bilden syns sottickans blottlagda krusta i form av en svart halvcirkel. 
Här är en annan skönhet, sotsvart i färgen. 
På tickans undersida syns mycket små rörmynningar. De utgör hymeniet, den fertila delen av tickan, som sprider sporer.