Bräkenskorpa
I höst har jag fått upp ögonen för bräkenskorpa Cryptomycina pteridis. Det är inget bakverk, utan en oansenlig svamp som växer på undersidan av bladen på örnbräken Pteridium aquilinum. Örnbräken är en knähög ormbunksväxt som känns igen på den långa stjälken i vars topp bladverket breder ut sig horisontellt.
I början av min jakt på bräkenskorpa vände jag på örnbräkenblad på måfå. Nu har jag vässat blicken och kan så här på höstkanten känna igen det bruna, lite skrumpnande bladverket på håll. Det är lycka varje gång jag prickar rätt!
Lysticka
Tänk att det skulle dröja ett helt liv innan jag hittade min egen lysticka Hapalopilus rutilans! Mötet med denna art blev inte så himlastormande som jag hade föreställt mig det, utan det var snarare som ett glatt konstaterade; jaha, här sitter du.
Lystickan tycker jag att man känner igen på sin brist på tydliga karaktärer. Färgen är svårdefinierbart brunbeige och konsistensen är varken jättemjuk eller hård.
Tillhör du dem som går omkring med kaliumhydroxid i fickan (bland mykologer, dvs svampkännare, förekommer faktiskt detta!) kan du droppa några stänk på fruktkroppen och se dropparna bli kraftigt lila i kontakt med svampen. Lila är också färgen som svampfärgare vill åt då de plockar eller köper lysticka för dyra pengar.
Lystickan som växer på min mark ska dock får växa kvar. Den ska få sprida sina sporer och fortsätta lysa upp min tillvaro.
Kameleontskål
Jag skålar in våren 2024 med den vackraste av skålsvampar; kameleontskål Caloscypha fulgens! Ut med vinterdepression och snö till knäna och in med små, kluriga svampar som dyker upp i naturen när den fuktmättade marken blottas. Ända sedan jag blev medveten om kameleontskålens existens för några år sedan, har jag velat hitta den och skåda dess osannolika färgkombination av blått och gult med egna ögon. Idag hände det. Jag hittade den växandes på barrmatta under en liten gran på min egen tomt.
Vad finns det mer att säga om kameleontskålen? Tittar man på statistiken över inrapporterade fynd av svampen i Sverige på artfakta.se så ser man att den är betydligt mer förekommande vissa år än andra. Förra året rapporterades den inte alls. I år verkar den däremot ha ett rekordår med ett 20-tal fynd registrerade hittills.
Kameleontskålssäsongen varar från våren till försommaren och den gynnas av snörika vintrar, som den vintern vi har haft här i Norduppland i år.
Så, ut och leta, ut och skåla!
Grentaggsvamp i farten
Grentaggsvamp Climacodon septentrionalis är en art som är lätt att känna igen. På håll ser det ut som att någon har spritsat vaniljkrämsblandad vispgrädde på trädstammen som den växer ur. Efter att jag bara hade fått se grenataggsvamp på bild i böcker och i sociala medier, fick jag i höst äntligen den live!
Grentaggsvampsupplevelsen delade jag med min vän Carin när vi körde på grusvägar genom Norduppländsk landsbygd. Vi var på väg till okända kalkbarrskogar i syfte att hitta just spännande svampar. Ingen av oss var beredd på att vi skulle upptäcka dagens finaste svampfynd genom bilfönstret!
Det hela skedde mycket oväntat och var snabbt över. I samma stund som jag skrek “grentaggsvamp” och pekade mot en stor lönn som stod en bit från vägkanten, ställde Carin sig på bromsen. Skicklig som en biltjuv backade hon sedan 20 meter och sekunden efter vällde vi ut ur bilen och sprang mot lönnen. Vi befann oss på gränsen till en villatomt och vi agerade effektivt för att vårt intrång skulle bli så kort som möjligt. Lukta, smaka, känna. Och fotografera förstås! När vi båda hade fångats på bild tillsammans med grentaggsvampen kunde färden fortsätta. I bilen gladdes vi åt vårat fynd och hoppades förstås att ingen hade bevittnat vårt tilltag!
Sex arter vedsvampar i syrenhäcken
Att flytta till ett hus med tomt innebär många nya möjligheter. En av dem är att tomtkryssa. Att tomtkryssa går ut på att man räknar och dokumenterar alla arter som man har eller ser på ens egen tomt. Man ska självklart ha så många arter som möjligt, även om det är oklart vem man tävlar emot. På nyårsdagen 2023 inledde jag min bana som tomtkryssare med att kryssa talgoxe och blåmes vid fågelmatningen. I helgen tog jag mig an syrenhäcken i samma anda. Det har hittills resulterat i att jag kan lägga sex nya vedsvampsarter till tomtlistan; kuddticka Fomitiporia punctata, klyvporing Xylodon paradoxus, tätskinn Peniophora incarnata, askskinn Peniophora limitata, rödvedskål Patinellaria sanguinea och gul hårskål Neodasyscypha cerina. De två senare arterna, rödvedsskål och gul hårskål, har jag aldrig sett förut i mitt liv! Långväga exkursioner i alla ära, men det kan verkligen löna dig att gräva där man står (i mitt fall i min egen häck).
Ängssvampar bakom husknuten
I somras ställde jag in en efterlängtad fjällvandring för att istället gå på en husvisning. Det visade sig vara rätt beslut. Nu är vi nyinflyttade i vårt alldeles egna faluröda hus på landet med adressen Bolstan 113 utanför Tierp.
Ni som har följt min blogg vet att jag är särskilt förtjust i ängssvampar. Såhär på hösten kan jag åka flera mil för att komma till fina marker med dessa färgglada lyckopiller. Då förstår ni säkert min exaltering när jag såg en ängssvamp bakom vårat hus! Det var den omisskännliga sprödvaxskivlingen. Alldeles gul och så spröd att den genast föll sönder i handen på mig.
Nu några veckor senare är jag uppe i hela 7 ängsvampstomtkryss och jag hoppas på fler. Jag kan rapportera att den gula ängsfingersvampen Clavulinopsis corniculata växer lite varstans i de magrare delarna av gräsmattan. Den är inte mer än en centimeter hög, så man får se upp var man sätter fötterna! Med blodvaxskivlingen Hygrocybe coccinea är det enklare. Den meddelar sin ankomst med stoppskyltsröda hattar. Fruktkropparna av vit vaxskivling Cuphophyllus virgineus är bokstavligen bleka i jämförelse, men de ger mig samma glädje som blodvaxskivlingarna. Det senaste tillskottet i fungan är ett litet gäng hagfingersvampar Clavulinopsis helvola, en ensam toppvaxskivling Hygrocybe conica samt en jordtunga!
Luktticka
Billuddens naturreservat i nordligaste Uppland levererar alltid! Yvonne, min biologvän från Medelpad, hade jag med mig denna gång. Tillsammans njöt vi av det som kändes som årets första riktiga vårdag i en kalkbarrskog i vinterskrud.
Vi hittade exklusiva arter som ryl Chimaphila umbellata och vinterståndare av orkidén nästrot Neottia nidus-avis. Ändå var det den triviala vedsvampen luktticka Osmoporus odoratus som fick mest av min uppmärksamhet och blev den enda arten som jag fick med mig bilder på.
Luktticka kan påminna något om klibbticka på håll. Men färgerna går mer åt de varma hållet hos luktticka. Lukttickans tillväxtzon är heller aldrig rödlila som hos klibbtickan utan är istället varmt brunorangegul. Är man det minsta osäker är det bara att lukta!
Lukttickan lever upp till sitt namn och har en parfymaktig doft. Jag är värdelös på att karaktärisera dofter, så beskrivningen blir inte bättre än så. Kanske har du som läser detta ett bättre förslag på vad lukttickan egentligen doftar? Skriv då en kommentar!
Vindlande vedmussling
Värmande marssol. Kristallblå himmel och smältande snö. Dagens utflykt gick till Söderfors och Dalälvens varierande natur med syftet att bara njuta. I det inbegriper ett visst mått av artletande. Jag menar, det går ju inte bara att stänga av sin artradar. Men fokus låg på att ta in naturen i sin helhet och lägga bakom sig några kilometer innan den obligatoriska fikastunden. På tillbakavägen stötte vi på ett gäng tjusiga vedmusslingar Gloeophyllum sepiarium.
Vedmussling är en vedlevande svamp som är särskilt vanlig på hyggen då den föredrar solexponerad barrved. När den strävhåriga och zonerade musslingen blir till åren, förlorar den sin rostbruna färg och antar samma gråaktiga nyans som veden den växer på.
Undertill har vedmusslingen täta läderartade skivor som ibland är vindlande labyrintiska. Det är på undersidan den verkliga skönheten sitter och undersidans skivor skiljer den från liknande vedsampar med porer.
“Rosa prick-svampen” Illosporopsis christiansenii
För bara ett par dagar sedan, övervägde jag att kasta mig på tåget till Sundsvall, för att få titta på några rosa fläckar som min biologvän Yvonne hade hittat på ett träd. Det rörde sig om den lavparasitiska svampen Illosporopsis christiansenii, en art som jag har velat se sedan den för första gången dök upp i mitt Facebookflöde för flera år sedan. Men verkligheten kom ikapp mig och jag insåg det ologiska i att överge mina planer och åtaganden över julhelgen för en millimeterstor svamps skull, om än en mycket snygg sådan.
Det jag inte visste när jag idag gick ut på min skogsrunda, var att jag skulle få hitta mitt alldeles egna fynd av Illosporopsis christiansenii! Av en slump föll min blick på en liten, död aspkvist, som fastnat i ett buskage på sin väg ned mot marken. Och på denna kvist syntes minimala exemplar av min rosa drömart!
Väl hemma igen, lade jag hela aspkvisten under stereoluppen och lavfloran åkte fram. Det var inte helt lätt att artbestämma laven som Illosporopsis christiansenii växte på. Men det var tydligt att den inte mådde bra av att bli parasiterad. De lavbålar med många fläckar av den rosa parasitsvampen, var missfärgade och förkrympta.
Illosporopsis christiansenii har inte något svenskt namn än (skandal, jag vet!). Men med denna svamps utseende och livsstil, borde det inte vara några problem att associera fram något passande! Jag som är dålig på att memorera vetenskapliga namn, har hittills kallat den för “rosa prick-svampen” i mitt huvud. Yvonne har tagit ut svängarna och kallar den för hubbabubba! Genialiskt, tycker jag!
Sottickor modell större
För att komma fortare hem efter dagens skogspromenad, genade jag förbi ett uppväxande hygge bakom Tierps ridhus. Det resulterade i fynd av de största sottickorna Ischnoderma benzoinum jag någonsin sett!
De vackert brunzonerade fruktkropparna dekorerade basen på en granhögstubbe och fick mig att stanna upp och förundras. Svamparna var alldeles ludna, vilket skvallrar om att det handlade om relativt färska fruktkroppar. Sotticka har ettåriga fruktkroppar och när de åldras så försvinner nämligen ludenheten och blottlägger den mörka krustan. De är så jag är van att se sottickor; svarta, kala, intorkade och växandes under någon förmultnande låga. Dagens gigantiska sottickor var därför för mig också de vackraste sottickor jag har sett på länge.