• Svampar

    Gråbroking – bajssvampen med volang

    Även en bajssvamp har sin charm.

    I veckan bar det av till Bondskärets naturreservat för att titta på orkidén Adam och Eva som nu blommar för fullt. Orkidéer i all ära, men det som verkligen fångade min uppmärksamhet var gråbrokingarna Panaeolus papilionaceus som kantade flertalet komockor i de idylliska försommarhagarna.

    Brokingar är ett släkte svampar som vill ha det näringsrikt och därför ofta hittas på dynga. Namnet broking kommer ifrån den brokiga färgen på svampens skivor. De mörka sporerna mognar nämligen ojämnt och färgar de grå skivorna fläckvis.

    De mörka sporerna mognar ojämnt och ger skivorna en vacker brokighet. Dessa fläckiga skivor är ett kännetecken för släktet brokingar Panaeolus.

    Just arten gråbroking är lätt att känna igen. Det är den enda av brokingarna som har volang! På hattkanten på färska “nyutslagna” exemplar syns nämligen rester av det ljusa hyllet som tidigare låg som en skyddande hinna över skivorna.

    På hattkanten syns rester av det hylle som tidigare skyddade skivorna. Dessa hyllerester liknar en liten spets, eller volang om man så vill!

  • Insekter,  Kärlväxter,  Övrigt krypande och slingrande,  Svampar

    Smått och gott längs Dalälven

    Min vandring längs Dalälven igår eftermiddag bjöd på en mångfald av yrvakna insekter och nyutslagen grönska. En näktergal snattrade ljudligt i buskagen under kraftledningsgatan, livligt ackompanjerad av grönsångare och gransångare i omgivande skog. När solen väl bröt fram bakom tjocka moln blev det olidligt varmt i regnkläderna som strax innan hade skyddat mig från lätta skurar.

    På den fuktiga stigen fick jag kryssa fram mellan snäckor av olika arter. En av snäckorna, en linssnäcka Helicigona lapicida lät sig villigt fotograferas under sin resa. Likaså en vårantennmal Nematopogon swammerdamellus som nästan höll på att blåsa av nattviolsbladen när vinden grep tag i de långa antennerna.

    En linssnäcka med sitt linsformiga skal hade sin färd över vitsippsbladen.
    Varför bara ha långa antenner när man kan ha jättelånga antenner, resonerar nog vårantennmalen.

    På växtsidan var det framförallt mängden av skavfräken Equisetum hyemale som fascinerade. Aldrig tidigare har jag sett så stort bestånd av den sträva fräkenväxten vars höga kiselinnehåll har gjort att buketter av dessa förr hade samma funktion som dagens stålull. Vårärten Lathyrus vernus var förstås också vacker där den lyste upp längs stigen.

    Massförekomst av nästan meterhög mörkgrön skavfräken på båda sidor av stigen.
    Skavfräkens sporangiesamling. Snart redo att släppa tusentals sporer.
    Vårärt. Skir och graciös.

    Efter att ha fikat med utsikt över vattnet med en trygg gammel- ek bakom ryggen, vandrade jag in i Gropholmarnas naturreservat. Jag hade inte gått många meter in förrän jag fick syn på årets första toppmurkla Morchella conica. Den lutade sig över en lerig slänt ned mot en bäckfåra och välkomnade mig med sin vindlande hatt och knottriga fot. Väl medveten om att toppmurkla är en eftertraktad delikatess, lät jag den stå kvar för att låta den få sprida sina sporer och välkomna nästa vandrare. Sedan var det dags för mig att återvända hem, samma väg som jag kom.

    Vandringen kröntes med en färsk och fin toppmurkla som välkomnade mig in i Gropholmarnas naturreservat. Uppe till höger i bild syns några “pinnar” av skavfräken.

  • Svampar

    Vårrödhättingar välkomnar värmen

    Ett knippe vårrödhätting är lätt att missa bland fjolårslöv.

    Även våren är svamparnas tid, men det finns betydligt färre arter som visar sina fruktkroppar under våren, vilket underlättar artbestämning. Igår hade jag lyckan att springa på ett knippe vårrödhättingar Entoloma vernum som hukade under en planta vispstarr, perfekt kamouflerade bland asplöven.

    Röda sporer färgar undersidan roströd.

    Vårrödhättingar tillhör släktet Entoloma, med det på svenska passande namnet rödskivlingar. När fruktkropparna är spormogna, färgas skivorna vackert roströda av miljontals små sporer.

    Vårrödhätting har strimmig hatt, ofta en puckel och är hygrofan.

    Vårrödhättingarnas hattar har ofta en liten puckel i mitten och har en strimmig hattkant. Arten är också hygrofan, vilket betyder att den ändrar utseende beroende på om den är torr eller fuktig. En hygrofan hatt i väta blir ofta vattnigt genomskinlig. I torka däremot, får den hygrofana hatten en matt lyster.

    Mina vårrödhättingars växtplats.

    Av Sveriges över 10 000 svamparter är de flesta oätliga. Den giftiga vårrödhättingen är inget undantag.

  • Svampar

    Epålettsvamp

    Ett 20-tal fruktkroppar av epålettsvamp som växte på en nedfallen ekgren gladde mig på nyårsafton.

    Epålettsvamp Panellus stipticus är en vedlevande mussling som alltid ser ut att ha torkat och tappat färgen. Hur fräsch och nyutsprungen svampen än är, har den alltid en smutsbeige färg och ett utseende som får mig att associera till torrspruckna hälar. Men denna lite tråkiga uppsyn tycker jag kompenseras av det fyndiga namnet epålettsvamp. När jag inför detta blogginlägg googlade ordet epålett så hade jag ingen aning om att det var namnet på utsmyckat axelstycke i en uniform. Efter att ha tittat på bilder på ett antal epåletter tycker jag mig i alla fall se en formlikhet med epålettsvampen.

    Epålettsvampen ser på nära håll ofta ut som ytan på torrspruckna hälar.

    Epålettsvampen har en hatt som är en till tre centimeter bred och har en kort sidoställd fot. Exemplaren på bilden växte på en grov, nedfallen ekgren. Murken ekved är det substrat den föredrar, även om den också dyker upp på annan lövved. Fruktkroppar av epålettsvamp kan man hitta året runt.

    På denna bilden syns epålettsvampens korta, sidoställda fot.

  • Svampar

    Bokrödgömming

    Ser du de små röda fläckarna på bokstammen? Det är svampen bokrödgömming.

    På annandagen gjorde jag och mor ett nostalgibesök i Hogsäms bokskogsreservat utanför Bovallstrand. Denna bokskog lär vara den nordligaste spontant uppkomna bokskog i Sverige. För många år sedan, under ett och ett halvt år, hade jag förmånen att bo strax intill detta reservat och bokskogen ingick då i mina dagliga strövmarker. När jag återvänder idag ser jag arter jag inte var medveten om i början på tjugohundratalet. En av dessa är bokrödgömming Neonectria coccinea. När jag fick syn på de röda små plupparna tjoade jag högt av glädje. Dels för att det är en art jag inte har sett förut, och dels för att den är såå snygg!

    Här syns bokrödgömmingen som röda kaviarägg i vacker kontrast till bokens gråa bark och plattsvepemossans skirhet.

  • Svampar

    Håris i Hogsäms naturreservat

    Det är mellandagar och jag hälsar på släkt och familj i norra Bohuslän. Klassiskt västkustvinterväder mötte mig dagen innan julafton; regn och dimma. Men igår slog vädret om och temperaturen kröp under nollan. Det visade sig att detta väderomslag gav perfekta förutsättningar för bildning av håris. I varje fall stötte jag och min mor på massor av vedbitar på marken med detta fenomen i Hogsäms bokskogsreservat utanför Bovallstrand.

    Håris, ett konstverk av svampen Exidiopsis effusa

    Håris är ett fenomen som kan uppstå på fuktig, murken lövved när temperaturen är strax under noll grader och marken är snöfri. Exakt hur dessa isnålar bildas, är inte helt klarlagt, men det står i alla fall klart att svampen Exidiopsis effusa är inblandad. När svampen bryter ned veden bildas koldioxid som pressar ut vattnet ur vedens många porer. Att vattnet sedan fryser till is beror troligen på att svampen också frigör ämnen som katalyserar isbildningsprocessen.

    När jag för första gången stötte på håris hade jag ingen aning om att det var en svamp som låg bakom detta fenomen och jag minns min förundran över mitt hårisfynd. Andra namn på fenomenet som t ex vätteskägg skvallrar om att folk har förundrats över detta vita fluff sedan lång tid tillbaka och har sökt alternativa förklaringar.

    Håris eller vätteskägg består av isnålar.
  • Lavar,  Svampar

    Kattfotslav och rynkskinn i Grävna Knippan naturreservat

    I dagarna två har jag upplevt fantastiska naturreservat i Gävleborgs län tillsammans med härliga människor som är lika skogstokiga som jag. Det första naturreservatet vi besökte var Grävna Knippan som ligger strax nordväst om Järbo i Sandvikens kommun. På Länstyrelsens hemsida beskrivs Grävna Knippan som en skog som som inte har sett varken yxa eller såg på hundratals år. En skog, där naturliga processer sker långsamt över generationer, och där de gamla träden tillåts åldrats till den grad att de dör och blir till värdefull död ved i form av lågor och högstubbar. På lågorna (liggande döda träd) hittade vi arter som ullticka, gränsticka och rynkskinn. Namn som låter som ljuv musik i mina öron eftersom de är associerade med gammelskog. Gammelskog som jag älskar.

    En mäktig högstubbe av tall.
    Inger med en av Grävna Knippans aspar, omgiven av lågor.

    I Grävna Knippan är luftfuktigheten hög, särskilt kring den bäck som rinner från väster till öster tvärs genom reservatet. I den fuktiga miljön på de långsamväxande granarna trivs arten kattfotslav Felipes leucopellaeus. Det är en signalart som har en vit till rosaaktig bål med apothecier (fruktkroppar) som med lite fantasi ser ut som små fotavtryck av en katt. Det är så gulligt!

    Här syns kattfotslaven med sina apothecier. Visst kan du se kattfötterna?
    Här syns kattfotslaven på håll i form av en större fläck som går i svag rosa ton. Nedanför kattfotslaven växer det flera fina bålar av blåslav – Sveriges kanske vanligaste lav.

    Jag nämnde tidigare att vi även hittade rynkskinn Phlebia centrifuga på en av de många lågorna. Rättare sagt, det var Lotta som hittade rynkskinnet med hjälp spegelmetoden. Jag vet flera inventerare som inventerar med en spegel till hjälp, och jag tror Lotta är den som först började med detta. Hur som helst, efter att ha undersökt undersidan på många lågor är det skönt att slippa kravla sig på backen och istället ha en spegel till hands.

    Här demonstrera Lotta spegelmetoden. Pannlampa är också praktiskt i det skumma ljuset såhär i december.

    Tillbaka till rynkskinnet som Lotta hittade. Rynkskinn är en sällsynt skinnsvamp som bara uppträder i urskogsartade boreala barrskogar. Den är klassad som sårbar (VU) på svenska rödlistan. Den känns igen på sin rynkiga och knöliga yta. Färgen är svagt hudfärgad med ljusare, fibrig kant. En riktig toppart!

    Här syns rynkskinnet i sin prakt! Ytan är karaktäristiskt rynkad och knölig. Observera den ljusare fransiga kanten.
  • Svampar

    Skönheten i ett rutskinn

    På denna stora eklåga hittade jag idag ett rutskinn.

    Jag hoppas du någon gång har upplevt skönheten i ett rutskinn Xylobolus frustulatus. Om du inte har det, är det inte för sent och jag uppmanar dig till att sätta upp det på din “bucket list” om du har någon sådan. Idag var målet med min exkursion att hitta olika arter av baronmossor Anomodon sp. Det gjorde jag, men det var det färska rutskinnet som fullkomligt stal showen från mossorna.

    Under eklågan visade det sig en stjärnhimmel.

    På en stor eklåga vid Skarbo udde vid Vendelsjön i Uppland gjorde jag fyndet av rutskinn. Jag kunde inte låta bli att krypa intill och titta under och upp mot lågans botten. Där avtecknades en stjärnhimmel av rutskinn som glimmade i fukten.

    Rutskinn är en vedsvamp som orsakar kärnröta på stammar och grova grenar av ek. Tyvärr är det brist på ekar som har rätt kvalitet på veden för rutskinnets smak, vilket gör att arten idag är klassad som nära hotad (NT) på den svenska rödlistan.

    Det färskaste delarna av rutskinnet var svagt grålila i färgen.
    Något äldre delar av rutskinnet skiftade lika vackert i brunrött.
  • Svampar

    Vintermussling – den lilla musslingen med fot

    Vintermussling Panellus mitis är en vedlevande svamp som jag ofta stöter på vintertid på grenar av barrträd. Idag tog jag mig tid att fotografera den och jag tänkte att den nu ska få lite uppmärksamhet här på Artsidan.

    På en bädd av väggmossa i skogen hittade jag denna grankvist som var full av små vintermusslingar.

    Vid en första anblick kan man tycka att vintermussling är lik kantarellmusslingen som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Båda är små, vitaktiga och har skivor undertill, men där stoppar likheterna.

    Om vi börjar med konsistensen så har vintermussling en mer köttig konsistens medan kanterellmusslingen är mer åt det papperstunna hållet. En vintermussling är vit till blekt hudfärgad och har aldrig den där färgen som påminner om gyllengräddat bröd som kantarellmusslingen kan ha. Men den viktigaste skiljekaraktären mellan de båda arterna är vintermusslingens söta lilla fot som får hjärtat att smälta. Foten syns bäst undertill på svampen!

    Färgen på vintermusslingens ovansida är anonymt vit eller hudfärgad.
    På undersidan syns den lilla lilla foten. Så söt, eller hur?
  • Svampar

    Blomkålsvamp längs Dalälven

    Jag förstår verkligen de som älskar snö på vintern. Världen blir ljus och vit och barn kan åka pulka. Men töväder är för mig långt mer värdefullt. Särskilt i år, när jag har ovanligt lite insamlat material att titta på i stereoluppen och mikroskopet, är jag beroende av mina barmarksexkursioner för att samla in arter att undersöka under mörka kvällar.

    Dagens exkursion gick till en nyckelbiotop vid Dalälvens strand. Syftet var att plocka in mossa. Inte till adventsljusstaken utan för artbestämning. Nyckelbiotopen präglades av flerhundraåriga tallar, grova och knotiga. Jag gick stigen längs med älven och noterade bäverns framfart på asparna. När jag rundade en av de störta tallarna fick jag se en beige, krusig boll växandes vid tallens fot. Bollen var stor som båda mina knutna händer, och jag förstod direkt att jag hade hittat en blomkålsvamp Sparassis crispa, en art som tar andan ur mig varje gång jag ser den.

    Blomkålssvamp är det passande namnet på denna svamp som lever som parasit på rötter av barrträd, främst tall.

    Blomkålsvamp, som lever som parasit på rötter av barrträd, är inte särskilt ovanlig i fina tallmiljöer, men dess osannolika utseende ger mig en raritetskänsla. Arten är en av skogsstyrelsens signalarter och indikerar skyddsvärda tallbestånd med höga naturvärden. Trots att den anses vara en god matsvamp och en delikatess att fritera, hade jag inte hjärta att plocka den vackra svampen.