Kantarellmussling – vackrast undertill
Små och gulbruna på ovansidan. Lätta att missa. En favoritsysselsättning nu under vinterhalvåret är att vända på pinnar. I dag bjöd vädret på kyla och fukt och färgskalorna var många nyanser av grått. En perfekt dag att vända på pinnar! Jag behövde inte gå långt hemifrån för att stötta på en bröt med pinnar mellan villaträdgårdarna. Det blev bingo på en gång. Vad som ovanifrån såg ut som något ordinärt skrufs, visade sig vara kantarellmussling Plicaturopsis crispa då jag vände pinnen och fick se den vita rynkade undersidan. Vilket konstverk!
Vänder man på pinnen ser man de rynkiga pappersrosetterna. Kantarellmusslingen är en ettårig skinnsvamp som är mycket frosthärdig och påträffas oftast under vinterhalvåret. Konsistensen är mjuk och liksom kantarellen har den åsar undertill istället för skivor. Dessa åsar är dessutom vackert gaffelgreniga. Kantarellmussling är en av skogsstyrelsens signalarter. Den är lätt att känna igen och förekommer nästan bara i skog där det kontinuerligt har nybildats död ved under en lång tid.
Mjukt, rynkigt och gaffelgrenigt! Ett axplock av ängssvampar från Bondskärets naturreservat
Det är ingen hemlighet att jag älskar ängssvampar. Och denna hösten fick jag möjlighet att under några helger gå all in för att hitta så många arter som mjöligt på en sällsynt vacker plats; Bondskärets naturreservat i Norduppland. Under mina turer använde jag bara kameran för att dokumentera arter för egen del, utan tanke på att bilderna skulle vara visningsbara och pedagogiska för någon annan än mig själv. Men några bilder duger ändå att läggas upp. Och mitt stoltaste fynd praktvaxskivlingen Hygrocybe splendidissima måste jag ju bara få visa!
Först ut är en fingersvamp med det passande namnet ängsfingersvamp Clavulinopsis corniculata. Jämför med omkringväxande blad så förstår du hur liten den är! 
Denna skönhet är också en fingersvamp. Denna heter aprikosfingersvamp Clavulinopsis luteoalba. 
Sprödvaxskivling Hygrocybe ceracea är så skör att den går sönder bara man tittar på den. Ett bra kännetecken bland andra arter av gula vaxskivlingar. 
Vit vaxskivling Cuphophyllus virgineus är en av de färglösare vaxskivlingarna. Denna är dessutom luktlös vilket skiljer den från sin ryssläderdoftande rödlistade dubbelgångare lädervaxskivling Cuphophyllus russocoriaceus. 
Söt som få är den lilla kantarellvaxskivlingen Hygrocybe cantharellus. Tittar man noga på hatten är den alldeles fjällig. 
Ängsvaxskivling Cuphophyllus pratensis är ätlig och är en större art än de föregående jag har visat. Storleken, den beige färgen samt de långt nedlöpande lamellerna är säkra kännetecken. 
Även om denna jordtunga inte ser särskilt hårig ut på bilden, så gör den skäl för sitt namn när man tittar på den genom lupp. Namnet är hårig jordtunga Trichoglossum hirsutum. 
Och som utlovat, sist men inte minst; praktvaxskivling Hygrocybe spledissima. En honungsdoftande färgexplosion! Ja, den doftar faktiskt honung när man värmer den i handen eller tar in och torkar den lite. Efter detta frosseri av vackra ängssvampar är det på sin plats med en definition. Alla svampar som växer på en äng är nämligen inte ängssvampar, utan till ängssvamparna räknas bara omkring 150 fördefinierade exklusiva arter som alla har det gemensamt att det är knutna till ogödslade och därmed magra ängs- och betesmarker. Och som du säkert redan vet, är dessa marker idag sällsynta i landskapet.
Hattifnattsvampen stubbbläcksvamp
Jag måste bara få presentera en så häftig art. Det är stubbläcksvamp Coprinellus disseminatus som oftast uppträder i sådana mängder att de ser ut som ett gäng mini- hattifnattar från Tove Janssons värld. Stubbläcksvamp växer i basen på trädstammar och på murken ved. Sitt svenska namn till trots, bläckar inte stubbbläcksvampen. Visst är det snygg?
Hattifnattar! 
Det är vanligt att stubbläcksvampen uppträder i mängder som på bilden. 
Inte en tillstymmelse till bläck här inte! Glansnäva – lätt att känna igen
Här håller jag vördnadsfullt en glansnäva som min mor fotar. Foto: Eva Lundell Om du kan känna igen en näva i naturen kan du också känna igen en glansnäva Geranium lucidum. Det kan vara skönt att veta, eftersom näva- arterna är många och ibland svåra att skilja från varandra. Glansnävan är nämligen den enda nävan i Sverige som har kombinationen upprätt, kalt foder och kala blad. Typiskt är också de längsgående åsarna på fodret. Om du undrar vad foder är för något så är det den gröna uppsvällda delen som omsluter delfrukterna som hos nävorna har en lång näbb.
Glansnävan är betydligt ovanligare än den håriga stinkande systerarten stinknäva. Precis som stinknävan växer glansnävan ofta skuggigt t ex på klippor, i murar och rasbranter. Glansnävan växer dessutom vanligen på kalkrik mark, vilket stinknävan inte gör.
När vi pratar om nävor kan det vara roligt att känna till att våra vilda nävor som t ex glansnäva, midsommarblomster och svedjenäva tillhör samma familj Geranium som pelargonerna vi odlar inomhus som krukväxter.
Väddsandbiet som satsar allt på åkervädd
Väddsandbi är oligolektisk på åkervädd Oligolektisk kallas den insekt som bara samlar pollen och nektar från en viss art. Av Sveriges ca 280 vilda biarter klassas hela 62 arter som oligolektiska. En av dessa arter är väddsandbi Andrena hattorfiana som i princip bara samlar pollen från åkervädd. Denna superspecialiserade art fick jag glädjen att stöta på igår.
Platsen var Valöns naturreservat i norra Bohuslän. I en vindskyddad slänt i den lagom hårt betade hagen blommade allehanda blommor, men bara en enda åkervädd så långt ögat nådde. När jag plötsligt såg ett stort bi besöka den ensamma åkervädden och sedan flyga där ifrån, gjorde jag en glädjedans som min mor och ett gäng kossor blev vittne till. Jag kände mig säker på vad jag sett och satte mig för att bevaka vädden med kameran. Honan av väddsandbi kom mycket riktigt snart tillbaka och därefter dök ytterligare en hona upp. Jag fotade flitigt men blåsten och binas vägran att stanna upp i pollensamlandet gjorde det svårt att få några bra bilder. Men man ser i alla fall på bilderna att väddsandbihonan är kal sånär som på lite vita hår. Kroppen är mörk, förutom på främre delen av bakkroppen som är karaktäristiskt rödaktig. På bakbenen syns den kraftiga behåringen där hon samlar det lilafärgade åkerväddspollenet. Hanar av väddsandbi saknar denna kraftiga bakbensbehårig, och samlar heller inte pollen. Men de kan likväl synas omkring åkervädd, patrullerades efter honor att para sig med. Jag fick dock inte syn på någon hane.
Väddsandbi är förhållandevis stort bi. Honan på bilden ger ett mörkt intryck och i början på bakkroppen syns det röda fältet. De håriga bakbenen är fulla med lilafärgat pollen! Som alla sandbin så bygger väddsandbi sina bon i marken. Glesbevuxen sandig mark är optimal bobyggarmark, boplatsen ska helst också vara solig och i lä.
Midsommar med slåttergubbar
Min midsommar firades vid Bohuskusten men min mamma. Vi bestämde oss för att skippa det traditionella firandet med dans och sång och begav oss istället till Greby Gravfält utanför Grebbestad där det fanns fina förutsättningar för oss att utöva våra gemensamma intressen; växtskådning och fotografering. Greby gravfält är Bohusläns största gravfält och lockar många besökare. Enligt de uppsatta informationsskyltarna så sköts området traditionellt med slåtter. Det har bevarat förutsättningarna för en fin ängsflora med den ståtliga växten slåttergubbe Arnica montana som krona på de många gravhögarna.
Slåttergubben med sina två sidoblommor – drängen och pigan! Enligt bondepraktikan så är det dags att slå höet när slåttergubbens två sidoblommor visar sig. Den stora blomman i mitten är gårdsherren och de mindre sidoblommorna är drängen och pigan. Denna kulturhistoriska tanke-lek fick jag nöjet att förklara för ett holländskt par som också var ute och växtskådade på midsommarafton.
I takt med att ängar och naturbetesmarker växer igen har antalet lokaler med slåttergubbe minskat. Idag är växten klassad som VU, Sårbar, på Svenska rödlistan.
Stolta slåttergubbar. Foto: Eva Lundell 
Blad av slåttergubbe. Foto: Eva Lundell Vinterflickslända – trollsländan med försprång
Tidigast ut på året av alla trollsländor är vinterflicksländan Sympecma fusca. Under gårdagens bispaning i den sydvända vägslänten dök den oväntat upp, brunskimrande och vacker. Bland de vissna löven på marken var den lilla varelsen perfekt kamouflerad. Men under en kort stund avtecknade den sig som ett brunt streck mot en sten och jag kunde ta några bilder.
Släktet Sympecma som vinterflicksländan tillhör, är det enda släktet bland trollsländor i Sverige där övervintringen sker som fullvuxen individ och inte som vattenlevande larv. Därav vinterflicksländans försprång på våren då den kan ge sig ut att leta efter en partner så fort solens strålar värmt upp de små kropparna.
Videgökbi – en vårtidig boparasit
Hona av videgökbi på jakt efter bogångar grävda av videsandbi att lägga sina ägg i. Alla bin är inte ulliga och gulliga. Gökbin har inte mycket hår på kroppen och liknar mer små getingar med sina varningsfärger i svart, gult och rött. De har dessutom en livscykel som gemene man inte förknippar med oskyldiga bin.
I Sverige har vi ett 30-tal arter av gökbin. Såhär tidigt på våren är det begränsat med gökbi-arter som är ute och flyger, vilket gör artbestämningen lättare. Videgökbiet Nomada leucophthalma är en av de första arterna som visar sig efter vintern.
Videgökbiets larver dödar videsandbiets ägg äter upp värddjurets pollenföråd! Under de senaste varma dagarna har jag spanat in en sydvänd vägskärning där flera honor av videgökbi har undersökt den blottade jorden på jakt efter obevakade bogångar grävda av videsandbi där de kan lägga sina ägg. Alla arter av gökbin är nämligen boparasiter på andra bin och videgökbina parasiterar på tidigflygande sandbin som videsandbi. Ur videgökbiets ägg kläcks sedan en larv som dödar värdägget och äter av det pollenförråd värdbiet hade byggt upp till sin egen larv.
Läderskål i knopp
Läderskål som trängt igenom barken på en döende hasselstam Nu under vårvintern ligger det mesta av liv i dvala. Men i svampvärlden finns det varelser som knoppas trots kylan. En av dessa är läderskålen Encoelia furfuracea, en vedlevande skålsvamp som jag för första gången fick se idag. Läderskålen blir inte mer än ett par centimeter stor, så trots exakta koordinater från Artportalen och vetskapen om att läderskålen bara går på döda stammar av hassel och al, fick jag leta ett bra tag innan jag fick syn på den.
Små men snygga! Läderskålarna är så här års slutna. Utsidan är ljust brun och kornig. Först fram i maj-juni spricker upp de upp och antar formen av en skål som i torka har inrullade kanter.
Läderskålarnas växtplats, en miljö att återvända till. Läderskålen är en signalart för lundar med höga naturvärden och växer bara i miljöer där det kontinuerligt har bildats död ved av värdträdet under lång tid. Jag kommer definitivt att återvända till denna fina ek- och hasselbacke för att leta fler arter.
Blomskägglav är underbar
En nedfallen blomskägglav Nu har det skett! Jag har äntligen fått se blomskägglav Usnea florida och jag kan konstatera att blomskägglav är underbar! Den har ett busklikt växtsätt, en pastellgrön-grå färg och framförallt har den mängder av apothecier som set ut som blommor eller små solar. Apothecier kallas svampens sexuella förökningsorgan som bildar sporer, i den symbios av organismer som vi kallar lavar. Som alla skägglavar, Usnea, har blomskägglaven massa små utskott som kallas fibriller. Alla dessa fribriller gör att laven ser ut som en riktig trasselsudd. Ett annat kännetecken för skägglavar är att de trådlika bålarna är elastiska som gummi.
Med apothecier som små solar Blomskägglav har jag velat se sedan jag för första gången bläddrade i den numera föråldrade boken Lavar – en fälthandbok. I den boken kunde man läsa att det inte var utrett om blomskägglav var en egen art eller om den bara var en fertil form av kort skägglav Usnea subfloridana. Döm om min förvåning när jag såg att samma sak var skrivet om blomskägglav även i boken Lavar – en fältguide som kom ut 2016. Att man inte har jämfört de båda arternas DNA under alla dessa år gör mig förbluffad. Hur kan man leva med detta mysterium olöst? Hur som helst har jag velat se blomskägglav väldigt länge, vilket gjorde att jag fick svälja ett glädjetjut när några kollegor visade mig denna på en jobbexkursion i Allgunnens naturreservat i östra Småland. Lite senare hittade jag mina egna exemplar, alla liggandes på marken efter att ha blåst ned från trädens högsta grenar där de växer.
Blomskägglav med en apothecie modell större! Blomskägglav är en kräsen organism som vill ha mycket ljus och hög luftfuktighet. Dessutom växer den bara på platser där det kontinuerligt har funnits träd flera generationer tillbaka, så kallad trädkontinuitet. Dess höga krav på sin omgivning delar blomskägglaven med många andra rödlistade arter. Därför är blomskägglav en bra signalart för biologiskt värdefulla träd- och skogsmiljöer. Så befinner du dig i södra Sverige och rör dig t ex i magra ekskogar så håll ögonen öppna för den vackraste av lavar!
