Triss i fjädermossor i Långängarnas naturreservat
Långängarna var ytterligare ett reservat jag fick uppleva på min tvådagars visit i grannlänet Gävleborg. Långängarna är ett blandskogsreservat med ett mycket högt inslag av asp bland granarna. Som namnet antyder har marken tidigare brukats som äng, men det var över 150 år sedan, och under seklernas gång har träden vuxit sig grova på den bördiga marken.
I reservatet Långängarna finns det bitvis gott om död ved. Efter att vi stigit in bara ett 10-tal meter in i reservatet, bad Lotta mig att börja spana efter Långängarnas flaggskeppsart aspfjädermossa Neckera pennata. Det tog inte lång stund innan det stora sjoket med fjäderlika plymer uppenbarande sig ganska så högt upp på en aspstam. De kraftiga skotten hängde så omisskännligt i utstående våningar efter stammen. Efter att ha beundrat aspfjädermossan och den gröna mosaiken av andra mossor på stammen hörde vi ett ett gällt hackspettsskrik. Det var arten mindre hackspett som hälsade oss välkomna till sina domäner!
Aspfjädermossan växer ofta mellan ögonhöjd och knähöjd på stammar av olika lövträd. Aspfjädermossa är en exklusiv signalart som är knuten till blandskogsmiljöer som har haft en kontinuerligt inslag av lövträd under en lång tid. Den är klassad som sårbar (VU) på svenska rödlistan. Inte att förglömma är arten också är Upplands landskapsmossa.
Varje skott av aspfjädermossa kan bli uppemot en decimeter långt. De står ut från stammen på ett sätt som jag tycker gör den omisskännlig. Det skulle bli många fler träd med aspfjädermossa under exkursionens gång. De flesta av dem växte i bekväm fotohöjd. Jag fick dessutom för första gången se fertila exemplar, det vill säga skott som på undersidan hade de karaktäristiska kortskaftade sporkapslarna.
Här syns undersidan av ett aspmossa-skott med de mycket kortskaftade sporkapslarna som är en artskiljande karaktär tillsammans med de tvärvågiga bladen. Lotta visade också en asp med signalarten platt fjädermossa. Den platta fjädermossan har inte alls samma “power” som aspfjädermossan. Med det menar jag att arten har klenare skott som inte orkar stå ut mot underlaget på samma sätt. Bladen är släta och sporkapslar förekommer mycket sällan. Platt fjädermossa har, förutom vanliga grenar med blad, också trådsmala grenar som lätt bryts av. På så sätt sprider den sig vegetativt. Om jag är det minsta osäker på om det är en platt fjädermossa jag har framför mig, brukar leta efter dessa grenar som är typiska för arten.
På denna bilden ser man tydligt att platt fjädermossa inte sticker ut från underlaget på samma sätt som aspfjädermossa. 
Skotten av platt fjädermossa är tanigare än aspfjädermossans och hänger mer ostrukturerat. Den tredje arten fjädermossa, som det finns gott om i Långängarnas naturreservat, är trubbfjädermossa Homalia trichomanoides. Signalarten trubbfjädermossa tillhör ett annat släkte än övriga fjädermossor och den sitter platt mot underlaget och är hårt fästad. Skotten är glänsande, upp till 6 cm långa, och i väta tycker jag de ser ut att vara av plast. Som namnet antyder är både de enskilda skotten och bladen rundtrubbiga och är på så sätt lätt att skilja från övriga fjädermossor.
Här är ett helt rotben på en asp täckt av den glänsande signalarten trubbfjädermossa. 
De enskilda skotten av trubbfjädermossa är trubbiga och något nedböjda som en kräftstjärt. Luppar man de varje litet blad ser man att de också är rundtrubbiga. Även om vi kikade på en och annan lav och svamp under exkursionen, så var det mossorna som pockade på mest uppmärksamhet. Förutom trissen i fjädermossor, hittade vi signalarten stubbspretmossa på en murken asplåga, och på den fuktiga marken närmast bäcken dominerade signalarterna skogshakmossa och mörk husmossa. Det var en fantastiskt mossig dag!
Kattfotslav och rynkskinn i Grävna Knippan naturreservat
I dagarna två har jag upplevt fantastiska naturreservat i Gävleborgs län tillsammans med härliga människor som är lika skogstokiga som jag. Det första naturreservatet vi besökte var Grävna Knippan som ligger strax nordväst om Järbo i Sandvikens kommun. På Länstyrelsens hemsida beskrivs Grävna Knippan som en skog som som inte har sett varken yxa eller såg på hundratals år. En skog, där naturliga processer sker långsamt över generationer, och där de gamla träden tillåts åldrats till den grad att de dör och blir till värdefull död ved i form av lågor och högstubbar. På lågorna (liggande döda träd) hittade vi arter som ullticka, gränsticka och rynkskinn. Namn som låter som ljuv musik i mina öron eftersom de är associerade med gammelskog. Gammelskog som jag älskar.
En mäktig högstubbe av tall. 
Inger med en av Grävna Knippans aspar, omgiven av lågor. I Grävna Knippan är luftfuktigheten hög, särskilt kring den bäck som rinner från väster till öster tvärs genom reservatet. I den fuktiga miljön på de långsamväxande granarna trivs arten kattfotslav Felipes leucopellaeus. Det är en signalart som har en vit till rosaaktig bål med apothecier (fruktkroppar) som med lite fantasi ser ut som små fotavtryck av en katt. Det är så gulligt!
Här syns kattfotslaven med sina apothecier. Visst kan du se kattfötterna? 
Här syns kattfotslaven på håll i form av en större fläck som går i svag rosa ton. Nedanför kattfotslaven växer det flera fina bålar av blåslav – Sveriges kanske vanligaste lav. Jag nämnde tidigare att vi även hittade rynkskinn Phlebia centrifuga på en av de många lågorna. Rättare sagt, det var Lotta som hittade rynkskinnet med hjälp spegelmetoden. Jag vet flera inventerare som inventerar med en spegel till hjälp, och jag tror Lotta är den som först började med detta. Hur som helst, efter att ha undersökt undersidan på många lågor är det skönt att slippa kravla sig på backen och istället ha en spegel till hands.
Här demonstrera Lotta spegelmetoden. Pannlampa är också praktiskt i det skumma ljuset såhär i december. Tillbaka till rynkskinnet som Lotta hittade. Rynkskinn är en sällsynt skinnsvamp som bara uppträder i urskogsartade boreala barrskogar. Den är klassad som sårbar (VU) på svenska rödlistan. Den känns igen på sin rynkiga och knöliga yta. Färgen är svagt hudfärgad med ljusare, fibrig kant. En riktig toppart!
Här syns rynkskinnet i sin prakt! Ytan är karaktäristiskt rynkad och knölig. Observera den ljusare fransiga kanten. Skönheten i ett rutskinn
På denna stora eklåga hittade jag idag ett rutskinn. Jag hoppas du någon gång har upplevt skönheten i ett rutskinn Xylobolus frustulatus. Om du inte har det, är det inte för sent och jag uppmanar dig till att sätta upp det på din “bucket list” om du har någon sådan. Idag var målet med min exkursion att hitta olika arter av baronmossor Anomodon sp. Det gjorde jag, men det var det färska rutskinnet som fullkomligt stal showen från mossorna.
Under eklågan visade det sig en stjärnhimmel. På en stor eklåga vid Skarbo udde vid Vendelsjön i Uppland gjorde jag fyndet av rutskinn. Jag kunde inte låta bli att krypa intill och titta under och upp mot lågans botten. Där avtecknades en stjärnhimmel av rutskinn som glimmade i fukten.
Rutskinn är en vedsvamp som orsakar kärnröta på stammar och grova grenar av ek. Tyvärr är det brist på ekar som har rätt kvalitet på veden för rutskinnets smak, vilket gör att arten idag är klassad som nära hotad (NT) på den svenska rödlistan.
Det färskaste delarna av rutskinnet var svagt grålila i färgen. 
Något äldre delar av rutskinnet skiftade lika vackert i brunrött. Vintermussling – den lilla musslingen med fot
Vintermussling Panellus mitis är en vedlevande svamp som jag ofta stöter på vintertid på grenar av barrträd. Idag tog jag mig tid att fotografera den och jag tänkte att den nu ska få lite uppmärksamhet här på Artsidan.
På en bädd av väggmossa i skogen hittade jag denna grankvist som var full av små vintermusslingar. Vid en första anblick kan man tycka att vintermussling är lik kantarellmusslingen som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Båda är små, vitaktiga och har skivor undertill, men där stoppar likheterna.
Om vi börjar med konsistensen så har vintermussling en mer köttig konsistens medan kanterellmusslingen är mer åt det papperstunna hållet. En vintermussling är vit till blekt hudfärgad och har aldrig den där färgen som påminner om gyllengräddat bröd som kantarellmusslingen kan ha. Men den viktigaste skiljekaraktären mellan de båda arterna är vintermusslingens söta lilla fot som får hjärtat att smälta. Foten syns bäst undertill på svampen!
Färgen på vintermusslingens ovansida är anonymt vit eller hudfärgad. 
På undersidan syns den lilla lilla foten. Så söt, eller hur? Blomkålsvamp längs Dalälven
Jag förstår verkligen de som älskar snö på vintern. Världen blir ljus och vit och barn kan åka pulka. Men töväder är för mig långt mer värdefullt. Särskilt i år, när jag har ovanligt lite insamlat material att titta på i stereoluppen och mikroskopet, är jag beroende av mina barmarksexkursioner för att samla in arter att undersöka under mörka kvällar.
Dagens exkursion gick till en nyckelbiotop vid Dalälvens strand. Syftet var att plocka in mossa. Inte till adventsljusstaken utan för artbestämning. Nyckelbiotopen präglades av flerhundraåriga tallar, grova och knotiga. Jag gick stigen längs med älven och noterade bäverns framfart på asparna. När jag rundade en av de störta tallarna fick jag se en beige, krusig boll växandes vid tallens fot. Bollen var stor som båda mina knutna händer, och jag förstod direkt att jag hade hittat en blomkålsvamp Sparassis crispa, en art som tar andan ur mig varje gång jag ser den.
Blomkålssvamp är det passande namnet på denna svamp som lever som parasit på rötter av barrträd, främst tall. Blomkålsvamp, som lever som parasit på rötter av barrträd, är inte särskilt ovanlig i fina tallmiljöer, men dess osannolika utseende ger mig en raritetskänsla. Arten är en av skogsstyrelsens signalarter och indikerar skyddsvärda tallbestånd med höga naturvärden. Trots att den anses vara en god matsvamp och en delikatess att fritera, hade jag inte hjärta att plocka den vackra svampen.
Tätortsnära tallticka
Denna tallticka hälsar jag på nästan dagligen då tallen står i det villaområde jag passerar när jag går till Tierps centrum. Så gott som varje dag går jag ner till samhället genom flera villaområden på asfalterade gångbanor. Mellan ett äldre villakvarter och ett nybebyggt område ligger en kulle med sparad natur. Där växer diverse lövträd, granar och några äldre tallar. På en av tallarna, alldeles intill gångvägen, parasiterar en präktig tallticka Phellinus pini alldeles i ögonhöjd. Talltickan och de rika fågellivet i skogsdungen gör mig glad varje gång jag går förbi. Kanske har talltickan, som är klassad som nära hotad (NT) på rödlistan, bidragit till att just denna kulle inte har exploaterats. Skogsdungen ger nu lite grönska utanför fönstren för ett flertal villor, och härbärgerar många trevliga arter.
I profil är talltickor ofta såhär konsol-lika. Denna fruktkropp sitter ovanligt långt ned på tallstammen, lätt att beskåda. Talltickan är lätt att känna igen. Porlagret är brunt till brungrått och ovansidan är brunsvart och krackelerar med stigande ålder. En fruktkropp kan bil uppemot 50 år! Oftast växer talltickan högt upp i tallen, gärna ut ur ett gammalt kvisthål.
Såhär ser skogsdungen med tallticka ut. Tallticka är en signalart som när den hittas i skogslandskapet kan signalera höga naturvärden. Svampen kan också växa i park och trädgårdsmiljöer, och indikerar då på att själva trädet är biologiskt värdefull. Fruktkroppar av tallticka dyker nämligen upp på träd först när de är 100 år gamla, och är vanligast på träd som är 150-200 år. Att tallticka har en utbredning med sydöstlig tyngdpunkt har jag själv fått erfara. Jag har aldrig sett så mycket tallticka sedan jag flyttade till Uppland och jag upplevde den som väldigt sällsynt både när jag bodde på västkusten och i Västernorrland.
På jakt efter havtornsticka
Äntligen sol och blå himmel! Efter en höst som har gått till historien som den vädermässigt mörkaste på 20 år har vintern gjort intåg här i Uppland med snö och minusgrader. Marksvampssäsongen är definitivt över, men vedsvampar som tickor och skinn går fortfarande att hitta och många arter skådas bäst på vintern.
Dagens exkursion gick till naturreservatet Billudden med målet att hitta havtornsticka Phellinus hippophaëicola. En förutsättning för att hitta havtornsticka är att hitta buskar av havtorn Hippophaë rhamnoides som den parasiterar på. Det finns få ställen som ger så goda förutsättningar för havtornsticka som Billudden, med enorma bestånd av de snåriga buskarna med de orangea C-vitaminrika bären.
Havtorn med bär som sägs vara något av det nyttigaste som går att plocka vilt i Sverige. En del av Billuddens reservat består av en lång, smal landtunga som går ut i Östersjön. Denna landtunga, som på grund av landhöjning efter istiden steg upp ur havet så sent som för 500 år sedan, slutar i en udde som är lika smal som billen på en gammaldags plog. Därav namnet Billudden som har gett namn åt hela reservatet.
Billudden med sina jättebestånd av havtorn. Jag och Helmer beslutade oss för att vi skulle gå längs landtungan. Efter några kilometers vandring genom vindpinad tallskog närmade vi oss den omtalade udden. Då gjorde vi en avstickare från skogsstigen ner mot stranden där havtornssnåren bredde ut sig. Det dröjde inte länge innan jag såg den första havtornstickan som växte längst in i ett gigantisk virrvarr av grenar, tornar och bär. Lycklig över mitt fynd kröp jag in till tickan med min kamera, vilket resulterade i rivsår och blöta knän. Jag hade inte behövt göra mig sådant besvär för mina första bilder på havtornsticka, för innan vi nådde uddens slut hade vi hittat fem- sex stycken betydligt mer lättillgängligare havtornstickor. Vår tick-expedition blev med andra ord väldigt lyckad!
En fruktkropp av havtornsticka som har några år på nacken är lika grå som barken på havtornsbusken. Havtornsticka är som sagt knuten till busken havtorn som i sin tur växer naturligt längs våra kuster i Sverige. Tickan, som är flerårig, är trähård och nästan lika grå som stammarna de växer på. Det är bara den yttersta kanten av porlagret på gamla tickor och riktigt unga tickor som är vackert kanelbruna.
De unga fruktkropparna av havtornsticka har en kanelbrun färg med vacker lyster! Långfliksmossa & vedtrappmossa – Två signalarter på murken ved
Långfliksmossa vid understa pilen och vedtrappmossa vid översta pilen. Bilden ovan visar en murken granlåga med minst fem arter av mossor och en lav på. Som rubriken till detta inlägg avslöjar, så kommer jag visa två mossor som kan visa på höga naturvärden i skogen – så kallade signalarter. Pilen som pekar uppåt på en rödbrun fläck visar långfliksmossa Nowellia curvifolia och pilen som pekar nedåt visar på vedtrappmossa Anastrophyllum hellerianum. Jag vill hävda att båda mossorna med lite träning kännas igen från ståhöjd, just på sina speciella färger.
Kikar man närmre på den rödbruna långfliksmossan, anar man långa, smala moss- skott som jag tycker liknar en ström av maskar som kryper nerför stocken. Tittar man i lupp på varje skott ser man blad med långa flikar, därav artens svenska namn.
Strukturen hos långfliksmossa liknar krypande maskar. 
Här har jag vinklat en vedbit så de enskilda skotten syns bättre. Helt omisskännliga! Mitt partytrick är att jag kan känna igen vedtrappmossa från flera meters håll. Färgen är onekligen speciell. Lågan ska vara murken, gärna så murken att man kan lossa bitar med händerna. På bilden nedan har vedtrappmossan invaderat hela lågan, vilket färgar den brungrön och ger en ruffigt intryck. Tittar man dock nära väntar en skönhetsupplevelse. Mossan består av en skog av upprätta skott som alla har bruna groddknoppar på toppen. Det ser ut som mängder av små skorstenar, eller upprätta mätarlarver, om man så vill.
En låga som domineras av vedtrappmossa, vilket ger den brungröna färgen som är så karaktäristisk. 
Skortenar eller mätarlarver? En inzoomning på vedtrappmossan triggar associationsförmågan! Både långflikmossa och vedtrappmossa är känsliga för konkurrens av större mossor och för att de ska finnas kvar på en lokal, krävs det att det kontinuerligt nybildas lågor i rätt nedbrytningsgrad. Vedtrappmossan är rödlistad som nära hotad (NT) medans långfliksmossan är livskraftig. När det gäller signalvärdet för vedtrappmossa så är det högt i hela Sverige. Långfliksmossans signalvärde är däremot bara högt i östra delen av utbredningsområdet i Sverige.
Stinkmusslingens återkomst
I dag var det som att det aldrig riktigt ljusnade på himlen. I skogen var det ännu mörkare och kameran valde blixt när jag fotograferade med automatisk inställning. Vädret bjöd på ihållande duggregn och svepte in naturen i det typiskt novembergråa färgerna som jag har lärt mig att uppskatta.
I det skumma ljuset, i slutet på min exkursion, såg jag dock något som lös på långt håll. Det var stinkmusslingen Phyllotopsis nidulans. En kär gammal vän som jag inte har sett på ett helt år. Stinkmussling luktar inte särskilt gott, men den kompenserar genom att ha en så fin färg och vara alldeles luden när den är färsk.
På långt håll lyste stinkmusslingen. 
Här syns stinkmusslingens ludenhet. Hade det inte varit för lukten hade jag velat gosa den. 
Detta är en bild från förra året på något färskare stinkmusslingar. Här ser man skivorna som sitter undertill på vedsvampen. Lätt som en sälgplätt!
En alldeles vanlig grå novemberdag kan vara full med oväntade färger. Av alla mina svampfynd idag så var det sälgplätten Cytidia salicina som lyste starkast mot kulissen av grått. På en av de många salixstammarna i Tämnarens vattenskyddsområde i Tierp fick jag först se ett par vinröda sälgplättar. Glad och nöjd över dessa färgklickar försökte jag fånga dem med kameran. När jag gick runt trädet såg jag till min förvåning att andra sidan stammen var fullproppad med den märkvärdiga svampen. Visst är sälgplätten vacker ihop med den ljust turkosa skrynkellaven Parmelia sulcata?
Sälgplätt. Helt enkelt en omisskännlig skinnsvamp. 
Sälgplätten växer på olika arter av Salix, däribland sälg Salix caprea.
