Bombmurkla – vårens chokladtryfflel
Nu har snön äntligen försvunnit och vårtecknen står som spön i backen. Citronfjäril och tussilago i alla ära, men inget går upp mot bombmurklan Sarcosoma globosum när det gäller att framkalla vårkänslor. Vårkänslor för mig är förväntan. Förväntan på den tid som ligger framför mig med nya artkryss och kära återseenden.
Dagens bombmurklefynd i södra Lunsen utanför Knivsta var ett kärt återseende. Jag bloggade om vårens chokladtryfflar här på Artsidan redan för sex år sedan men sedan dess har bombmurklan blivit något av en mediakändis då den sällsynta och fridlysta svampen fick myndigheterna att stoppa en avverkning av skogen den växte i. Ärendet gick ända upp till mark- och miljööverdomstolen innan markägaren fick rätt att avverka och därmed utradera hela växtplatsen. En seger för äganderätten sades det.
Skogen vi var i idag är nyckelbiotop. Det innebär att den är klassad av Skogsstyrelsen som en miljö som är skyddsvärd och där det kan förväntas förekomma rödlistade arter. Förutom bombmurkla hittade vi även signalarterna rynkskinn Phlebia centrifuga, grön sköldmossa Buxbaumia viridis och bladrosetter av den lilla orkidén knärot Goodyera repens. Jag hoppas att en skog som denna kan få står kvar!
Bibagge
Så fort det blir barmark och solen börjar värma i mars-april kryper bibaggarna Apalus bimaculatus upp ur marken i sandiga miljöer för att para sig. Bibaggar är centimeterstora, svarta, håriga skalbaggar med orangea täckvingar. På varje täckvinge sitter en karaktäristisk svart fläck.
Idag hade jag turen att få se en av dessa snyggingar vid Sunnerstabacken i Uppsala. Flera andra personer var där i samma syfte och när solen väl kom fram och den första bibaggen visade sig, var vi flera som flockades kring den. En entusiastisk pojke plockade upp den och jag fick försöka fota den när den kröp på hans hand.
Bibaggen har en spännande ekologi. Deras larver lever nämligen som parasiter på vårsidenbiet Colletes cunicularius. Efter bibaggarnas parning dör de vuxna djuren. Ur äggen, som lagts i solexponerad sand, utvecklas larver som på något sätt tar sig till vårsidenbinas bon som ligger någon decimeter ner i marken. Väl därnere lever bibaggens larver gott på vårsidenbiets larver och det pollenförråd som vårsidenbihonan har samlat in åt dem. Framåt hösten är bibaggarna färdigutvecklade men de inväntar som sagt vårens första värme innan de gör entré på markytan igen.
Kuddticka
Efter att ha varit inomhus på Sveriges botaniska förenings årliga konferens i Uppsala hela helgen, var det skönt att på söndagseftermiddagen ta en promenad till Gredelby hagar och klappa på kuddtickan. Kuddticka Phellinus punctatus gör skäl för sitt namn med sitt speciella växtsätt. Första året växer tickan i sidled. Sedan växer den utåt, med det yngre porlagret ovanpå det äldre, ett lager för varje år. Med åren bildas dessa fina sammetskuddar som inbjuder till klapp.
Kuddticka är ljusbrun i färgen med en karaktäristisk silvergrå kant som består av tidigare års porlager. Tickan är en vanligt syn på olika lövträd här i östra Mellansverige. I övriga Sverige ska den vara sällsynt.
Hasselticka
Det har blivit många nya svamparter för mig den senaste tiden. Hasselticka Dichomitus campestris är en av dem. Eftersom det är en signalart för lundar med höga naturvärden, kände jag mig upprymd av åsynen. Men mitt sällskap som har bott längre tid i Uppland än jag, tog lätt på fyndet med kommentaren “den signalerar hassel”. Hasseltickan är nämligen relativt vanlig i östra Svealand. I övriga landet är den sällsynt.
Hasselticka växer på döda stammar av hassel, men i bland kan den även hittas på al och ek. De kuddformiga fruktkropparna, som kan ses från sommaren till våren, består nästan enbart av rör. Som ung är den gräddfärgad men blir med åldern mer gulbrun för att slutligen bli brunsvart med svedda kanter.
Vintertagging
Utrustad med snöskor och kikare har jag sökt efter vintertagging Irpicodon pendulus åtskilliga gånger då jag bodde i Härnösand, men förgäves. I helgen fick jag äntligen se den, och även om jag inte hittade den själv och trots att den var mindre än vad jag hade föreställt mig den, är jag mer än nöjd över att ha fått lära känna ännu en signalart.
Vintertagging är en vitaktig skinnsvamp med grova taggar som bara växer på gammeltallar, oftast i naturskogar med höga naturvärden. De ettåriga fruktkropparna börjar växa på senhösten och påträffas under vinter och tidig vår.
Vintertaggingen är sällsynt och har sin huvudutbredning i östra Svealand. Jag drömmer fortfarande om att få hitta min egen vintertagging. Nu när jag har fått en känsla för hur den växer och och hur den ser ut, och dessutom befinner mig i rätt region, borde jag ha bättre chans än någonsin tidigare.
Frätskinn
Jag minns mycket väl mitt första frätskinn Vuilleminia comedens. Det var min mamma som visade mig det på en ekgren i ekebacken i Ljugnskile. Sedan dess har jag sett det lite varstans och nu senast i Kölängen i Knivsta.
Jag gillar det dramatiska namnet frätskinn. Det ser verkligen ut som att svampen har frätt sönder barken. Fast det handlar snarare om att svampen har sprängt sig fri, eftersom den först börjar växa innan för barken på angripna grenar. Fruktkroppen som sedan blottas kan bli en halvmeter lång.
Frätskinn är rödgrå till smutsigt lila i färgen och har en vaxartad yta i väta. I torka blir den glanslös och sprickig. Skinnet växer under hela året och påträffas allmänt på döda, ofta kvarsittande grenar av ek, björk, al och hassel i hela Sverige.
Tätskinn
Vad det är spännande att gå och vända pinnar och stockar! Ofta hittar man obskyra skinn och svårbestämda tickor. Idag hittade jag tätskinn Peniophora incarnata, som varken är svårbestämt eller obskyrt, men desto vackrare!
Ett fuktigt tätskinn med sin lysande orangea färg och vita tillväxtzon. Tätskinn bildar tunna, hårt fastsittande skorpor på framförallt lövved. Den verkar inte vara så kräsen när det gäller val av substrat. Tunna grenar går bra. Tätskinn utvecklas under höst till vår. När de är fuktiga kan de vara lysande orangea medans de i torka bleknar och spricker upp på ett karaktäristiskt sätt.
Ett lite torrare tätskinn som är något blekare och har fått de karaktäristiska sprickorna. Till vänster om tätskinnet växer en bonusart; stor hjortticka Datronia mollis. Rödfärgsalg
Om du ser ett lövträd där det ser ut som att någon har strukit ett tunt lager med falu rödfärg längs med stammen, har du kanske stött på rödfärgsalg Trentepohlia umbrina. Det gjorde nämligen jag för någon vecka sedan, och jag blev nyfiken på dess ekologi.
Rödfärgsalg är en landlevande grönalg, sin röda färg till trots. Den innehåller klorofyll som alla grönalger, men ackumulerar också karotenoider, en grupp av pigment som bland annat ger den orangea färgen i morötter. Först när algen dör kommer den gröna färgen fram, vilket man kan se i herbarier då gamla kollekt har blivit gröna eller grå.
Rödfärgsalg förekommer framförallt på lövträd med rikare bark. Naturligt så växer den inte på tall eftersom tallens bark är sur, men i områden där luften är förorenad av alkaliskt damm från t ex cementfabriker, kalkstensbrott och grusvägar med hög trafiktäthet, kan rödfärgsalg även växa på detta substrat. Vetenskapliga studier har visat att mängden rödfärgsalg på tallbark korrelerar med avståndet från föroreningskällan. Arten kan alltså användas som bioindikator för alkaliskt damm!
Släktet Trentepohlia är vanligt i tropikerna. I Sverige finns förutom rödfärgsalg bara ytterligare två arter; violstensalg T. iolitus och guldfärgsalg T. aurea. Jag har träffat på dem båda. Arterna presenteras så pedagogiskt på Naturhistoriska riksmuseets hemsida, så jag länkar till dit istället för att skriva mer om dem här.
Trentepohlia-alger förekommer också som algkomponent i vissa skorplavar. Den kan avslöjas genom ett enkelt test. Skrapa på laven och betrakta färgen. Blir den orange har man att göra med Trentepohlia! Se bild här.
Ekticka
Inte trodde jag att dagens promenad till Kölängen i Knivsta skulle generera ett artkryss. Ett rödlistat dessutom!
Ekticka Phellinus robustus som parasiterar på levande, äldre, senvuxna ekar, blev alltså dagens kryss och höjdpunkt. Ektickan har sin huvudsakliga utbredning i sydöstra Sverige, vilket förklarar att det är först nu som upplänning jag träffar på den. Tickan förekommer ofta i få exemplar på varje lokal, och är rödlistad som nära hotad (NT).
Ekticka Phellinus robustus parasiterande på ek. Ektickan gör sanneligen skäl för artepitetet robustus. Den kan bli upp till 40 cm bred och 15 cm tjock. Att bli så stor tar tid. Tickan är flerårig och det finns exempel på fruktkroppar som blivit över 70 år gamla. Ofta växer ektickan högt upp i kronorna. Mitt fynd gjorde det inte, vilket underlättade fotograferandet.
En vacker och åldrig ticka som det till och med växer mossa på! Jag kan nu konstatera att har sett de flesta av de 22 arterna i Phellinus-släktet som växer i Sverige. Buskticka P. contiguus och havtornsticka P. hippophaecola trillade in under en exkursion med Uppsala svampklubb i höstas. Kvar att kryssa har jag plommonticka P. tuberculosus och krusbärsticka P. ribis!
Trädgröna – växer där hundarna kissar
Trädgröna Desmococcus olivaceus är en landlevande grönalg som dyker upp på trädstammar, parkbänkar, telefonstolpar och fasader i urbana miljöer. Den encelliga algen tar näring direkt från luftfuktigheten och gynnas av svavel och kväve från trafikutsläpp. På ytor där luftföroreningskänsliga lavar har gått tillbaka, tar trädgrönan för sig av livsutrymmet.
Trädgrönan har också en annan nisch som jag har observerat längs promenadstigen som går längs sjön Valloxen i Knivsta. Där förekommer arten på var och varannan trädbas, även om luften troligtvis inte är särskilt förorenad. Däremot går där många hundägare vars hundar kissar utefter trädstammarna. Det ger det tillskott av kväve som trädgrönan vill ha, samt minskar konkurrensen från lavar som skyr den ständiga tillförseln av näring!
En optimal miljö för trädgrönan. Sjön i bakgrunden ger algen ett tillskott av fukt, och de förbipasserande hundarna duschar arten regelbundet med näringsrikt kiss. 
Trädgrönan breder ensam ut sig på trädbaserna utan konkurrens av lavar. 
Trädgrönan är lysande grön och grann, och förekommer som ni kan se bara där näringstillförseln är hög.
