Citronfläckad kärrtrollslända – skyddad i EU
När man verkligen har letat efter en art, då är det extra fantastiskt när man väl stöter på den. Citronfläckad kärrtrollslända Leucorrhinia pectoralis har jag och en kollega ägnat hela två arbetsdagar åt att leta, utan att hitta den. Så när den utan förvarning dök upp i går vid parkeringsplatsen i Gredelby hagar i Knivsta blev jag uppspelt som ett barn!
Eftersom det var hane var arten lätt att känna igen. Den karaktäristiska gula “citronen” på det sjunde bakkroppssegmentet lös som en liten sol på den i övrigt mörkröda kroppen. Honor och outfärgade hanar har gula fläckar längs hela bakkroppen och kan därmed förväxlas med nordisk kärrtrollslända Leucorrhinia rubicunda och i viss mån myrtrollslända Leucorrhinia dubia. När man kom den citronfläckade kärrtrollslänadan nära kunde man också se den vita pannan, vilket alla kärrtrollsländor har.
Karaktäristiskt för hanen av citronfläckad kärrtrollslända är den gula citronen på sjunde bakkroppssegmentet. Citronfläckad kärrtrollslända lever i både näringsfattiga och näringsrika vatten och den har pekats ut som en möjlig indikator-art för vattenmiljöer som är artrika. Tyvärr är den på tillbakagång i Mellaneuropa och finns på flera EU-länders rödlistor, dock inte på Sveriges eftersom den fortfarande är relativt vanlig här. Arten är skyddad enligt EU:s art- och habitatdirektiv.
Liksom alla kärrtrollsländor har också den citronfläckade kärrtrollsländan vit panna. Blåklocksbi – i en klocka nära dig
Jag har fått en ny vana sedan jag hörde talas om blåklocksbi, bi-arten vars hanar gärna kurar i blåklockor när det är dåligt bi-väder. När jag går förbi en blåklocka vänder jag helt enkelt upp den för att se om där sitter något blåklocksbi. Allt som oftast är den tom, men tillräckligt ofta för att man inte ska tröttna, får man av en sötchock utan dess like!
Vänder man på en klocka kan man mötas av uppsynen av en sömnig hane av blåklocksbi. Blåklocksbiet är ett så kallat oligolektiskt bi. Det innebär att den bara samlar pollen från ett växtsläke, i det här fallet blåklockssläktet Campanula. Hanarna dagvilar och övernattar som sagt ofta i själva matkällan, medans honorna ofta tillbringar natten i boet som hon har grävt i marken till sina larver.
Sju sorter blommor och sju sorters fjärilar
Efter tio dagars vägkantsinventering i Norrbotten är jag hemkommen till Knivsta för midsommarfirande. Jag dissade dagens dans runt stången och begav mig istället till Gredelby hagar för att fotografera sju sorters blommor. Trots återkommande regndroppar flög det en hel del fjärilar. Dessa kunde jag förstås inte låta bli, så här kommer nu sju sorters blommor och sju sorters fjärilar. De sistnämnda är inte ämnade för att lägga under huvudkudden!
Först ut är gulvial Lathyrus pratensis och rutig buskmätare Chiasmia clathrata. 
Sedan kommer luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus och en flockblomstrig växt som vi kanske inte förknippar med midsommarbuketter; blommande kirskål Aegopodium podagraria. 
En söt liten ängssmygare Ochlodes sylvanus lät sig väl smaka av den späda skogsklövern Trifolium medium. 
Röllekan Achillea millefolium må vara trivial men den duger gott för denna pärlgräsfjäril Coenonympha arcania. Lägg märke till de pärl-lika ögonfläckarna på bakvingens undersida! 
Ingen midsommarbukett utan prästkragar Leucanthemum vulgare. I Gredelby hagar växer de i mängder. 
Den femte fjärilen är ingen mindre än den rödlistade violettkantad guldvinge Lycaena hippothoe. Jag såg sammanlagt tre individer idag. Samtliga var hanar. 
I den högväxta fuktängen nere vid Trunsta träsk lyser de upprätta gulvita ståndarknapparna på ängsrutan Thalictrum flavum. (Förväxlingsarten backruta har hängande ståndarknappar.) 
Vad glad jag blev när jag såg den sagolikt vackra midsommarblåvingen Aricia artaxerxes slå ut sina bruna vingar! Den sitter på en utblommad humleblomster. 
I den mest torkdrabbade backen i Gredelby hagar stötte jag på fjäril och blomma nummer sju; kamgräsfjäril och vitmåra. Blå jungfruslända – en hona på vift
Det är något magiskt över jungfrusländor, hur de kan fladdra likt fjärilar ovan vattenytan i gammelskogsåar. I veckan stötte jag på en hona av blå jungfruslända Calopteryx virgo. Den satt på en grankvist i kanten till ett hygge. Omgivningen var inte så romantisk, men det var ändå som att tiden stannade upp när jag fick se den vackra grönguldiga varelsen.
Blå jungfruslända är knuten till vatten med lite fart i, helst med sten- och grusbotten och omgivande träd som ger skugga. Vad denna granna hona gjorde på hygget, långt i från något vatten, vet jag inte. Att det är en hona kan man se på de brunfärgade vingarna. Hanens vingar är blå.
En hona av blå jungfruslända som låter sig beskådas. I Sverige finns ytterligare en art jungfruslända, nämligen blåbandad jungfruslända Calopteryx splendens. Den är något sällsyntare och föredrar sakta framflytande åar. Det är hanens blåbandade vingar som har gett arten dess namn. Vad jag vet har jag inte sett den arten än. Det beror nog på att jag större delen av mitt art-verksamma liv har befunnit mig norr om dess utbredningsområde, som sträcker sig upp till Hälsingland.
Groddjur var det här!
Äntligen är fältsäsongen här och kontorsarbete utbyts mot arbete i fält. Just nu är jag är ute på nattliga uppdrag i Västernorrland och Jämtland. Jag besöker vägsträckor där Ecocom har fått indicier på att stora mängder groddjur körs ihjäl. Tips har bland annat samlats in från allmänheten. Min uppgift är att dokumentera både levande och döda groddjur på vägarna för att få in underlag för eventuella skyddsbarriärer och passager för dessa små. Ett jobb som känns både angeläget och är spännande!
Tumme upp för nattarbete. Groddjuren vandrar till sina lekvatten under årets första varma och fuktiga nätter. Då gäller det att vara på plats. Aldrig har jag sett så mycket groddjur på en gång som i dessa dagar! Det knorras och piper i dikena av vanlig groda Rana temporaria och vanlig padda Bufo bufo (ja, paddor piper mer än de kväker) och de verkar inte låta sig störas i deras spel när jag lyser på dem med pannlampan.
En härlig syn! Spelande vanlig groda. Och så till den tråkiga biten. Jag har också sett mängder av trafikdödade groddjur. Särskilt paddorna är långsamma över vägen. De knatar sakta några decimeter, sedan vilar de en stund, omedvetna om den fara de utsätter sig för. Förhoppningsvis kommer åtgärder sättas in på några av de vägsträckor som jag har inventerat.
Här är två paddor, en hona och en hane, som vandrar över döda artfränder för att komma till lekvattnet. Backsippa
Förra helgens tur till Halland bjöd inte bara på fågelkryss utan även ett efterlängtat möte med den sköna vårblomman backsippa Pulsatilla vulgaris. Charmen med denna växt tycker jag är den intensivt djuplila färgen i kombination med den täta hårigheten som skyddar mot frost och uttorkning. Backsippan växer sällsynt på torrbackar i södra Sverige och är både fridlyst och listad som sårbar på svenska rödlistan.
En nyutslagen backsippa, blommade knippfryle och en mörk jordhumla som flyger ur bild. 
De håriga, finflikiga stjälkbladen bildar här en vacker strålkrans kring den djuplila blomman. 
Denna trio stack ut ur mängden genom att vara mer rosafärgade än lila. 
Kvasten med lila pistiller och de många gula ståndarna skapar ett vackert konstverk. Skärfläckor på Getterön
Jag kan inte komma på något bättre sätt att fira valborg och välkomna våren än att vara ute i naturen och njuta av allt som spirar, surrar och piper. I tre dagar har jag och min vän Anna Karin gjort just detta, mestadels i fågelparadiset Getterön utanför Varberg. Det är förstås svårt att rangordna alla upplevelser en sådan här plats levererar. Men en höjdpunkt var när jag för första gången fick in skärfläckor Recurvirostra avosetta i tubkikarens synfält.
Med sikte på skärfläckor. Skärfläckor är de mest gracila fåglar du kan tänka dig. Både hanen och honan är tecknade i svart och vitt, med en lång, svart uppåtböjd näbb. Näbbens form och längd är anpassad till deras sätt att fånga föda. Genom att föra näbben från sida till sida vid vattenytan “skummar” de effektiv i sig smådjur.
Jag fotade skärfläckor med mobilkameran genom tubkikaren med viss framgång. Men denna vackra bild är tagen av Andreas Trepte, www.photo-natur.net. Skärfläckorna anländer till flacka havsstränder i sydligaste Sverige från sina vintertillhåll i södra Europa i mars/april och häckar i kolonier. Stränderna ska vara vara öppna för att skärfläckan skall trivas och därför är det viktigt att stränder där de häckar fortsätter att betas. Som många andra fåglar är skärfläckan störningskänslig vid häckningstid. Men i Getteröns många gömslen och fågeltorn fick man en fin inblick i fåglarnas familjeliv utan att störa.
Grön sandjägare
Jag minns mitt första möte med grön sandjägare Cicindela campestris. Det var i ett torkat, lerigt dike vid maskinhallen på gården där jag växte upp. Solen gassade på både mig och de gröna skalbaggarna som sprang över den krackelerade leran. Det var över 20 år sedan, och varje gång jag har sett grön sandjägare sedan dess, har det varit i strålande solsken och i torra miljöer.
Det är lätt att fascineras av denna bagge som ser så exklusiv ut, men ändå är så vanlig. Ögonen är stora och tycks upptäcka mig även om jag närmar mig den långsamt bakifrån. Namnet grön sandjägare, är passande förstås. Förutom det uppenbara, att den är grön, är den också en jägare. De springer i kapp sina byten och är som alla andra jordlöpare anpassade för ändamålet med långa kraftiga ben. Käkarna är imponerande stora.
Grön sandjägare in action. Observera att bena glänser i purpur! I Sverige finns det förutom grön sandjägare ytterligare tre arter i släktet Cicindela; brun sandjägare C. hybrida, strandsandjägare C. maritima och skogssandjägarare C. sylvatica. Den sällsynta strandsandjägaren såg jag vid Mjällåns strand i Mjällådalen i Västernorrland. Skogssandjägare har jag sett på skogsbilvägar, också i Västernorrland. Kvar att se för mig i denna kvartett av arter är brun sandjägare. Den står på min önskelista!
Snäckmurarbi
Under helgens bi-exkursion till Sunnerstabacken i Uppsala stötte jag på snäckmurarbiet Osmia bicolor. Honan var lätt att känna igen med sin lysande röda bakkropp, i kontrast till resten av kroppen som är kolsvart. Hanen fotograferade jag i tron att det var en annan art, men efter nyckling och en avstämning med expertisen i Facebookgruppen “Vi som gillar bin och humlor” förstod jag att jag också hade fått hanen av snäckmurarbi på bild!
Snäckmurarbihonan med sin röda bakkropp ser lite ut som en stenhumla. Honan av snäckmurarbi bygger bo åt sina larver i tomma snäckskal, därav det svenska namnet. Man kan inte bli annat än öm i hjärtat när man läser om vilken omsorg hon lägger ner på detta arbete. I snäckan placerar snäckmurarbihonan en boll av nektar och tuggad pollen som hon lägger ett ägg på. Sedan murar in ägget med pollenbollen (som är ett matförråd till larven) med en tuggad lövmassa så det bildas en cell. Beroende på snäckans storlek får hon plats med fyra till fem celler. Sedan murar hon igen snäckan med samma tuggade lövmassa, jord och sand, och vänder på snäckan så att ingången ligger mot marken, allt för att hindra inkräktare. Varsamt kamouflerar hon sedan snäckan med vad hon hittar på marken t ex barr, löv och gräs, och fäster det på snäckan med saliv. Så gulligt!
Snäckmurarbihanen använder också tomma snäckskal, men till att söka skydd i när det är dåligt väder.
Hanen av snäckmurarbi är en blek uppenbarelse om man jämför med honan. Ystra hanar av vårsidenbi
I går fick jag vara med om ett riktigt skådespel! Det var bi-väder (varmt och soligt) så jag begav mig till Sunnerstabacken i Uppsala som är lite av ett bi-eldorado (det var där jag fick se bibaggen för ett par veckor sedan). Jag behövde inte leta länge förrän jag i en solig, sandig slänt fick se ett 50-tal ystra vårsidenbihanar Colletes cunicularius som flög ca 5 centimeter över marken, irrande, fram och tillbaka. Alla hade de samma mål i sikte; att hitta en hona. Honorna kläcks och kryper upp ur marken något senare än hanarna, så när väl en hona dyker upp, gäller det för hanarna att vara beredda så de först får komma till parning. Då jag suttit och beundrat dessa irrfärder i en halvtimme, fick jag syn på den första parningen. En hane hade klamrat sig fast vid en nykläckt hona och blev ständigt störd av konkurrerande hanar.
Här har en vårsidenbihane fått fatt i en hona. Efter en stund anslöt sig fler hanar och jag kunde inte längre urskilja det ursprungliga paret. De bildade en så kallad “mating ball”, alltså parningsboll, vilket jag kunde läsa om i den utmärkta fälthandboken Field guide to the bees of Britain and Ireland.
“Mating ball” Vårsidenbi är en av de bi-arter som kommer fram tidigast på våren. När honan har parat sig, gräver hon en bohåla i sandig mark, vilket ofta är i samma område som hon själv kläcktes i. Boet består av en djup gång som avslutas med en till flera boceller där äggen läggs. Intill äggen placerar vårsidenbihonan också ett förråd av pollen som hon har samlat in från framförallt blommade sälg. Pollenet är föda åt larverna som utvecklas under sommaren, förpuppas och sen övervintrar i väntan på våren då de fullbildade bina kryper ut.
