Trädgårdsmyller – en julklapp jag själv vill behålla
Redan när jag såg ett inlägg om boken Trädgårdsmyller i en facebookgrupp i höstas, tänkte jag direkt att denna ska bli julklapp till en viss person. Jag såg till att få hem den i god tid för att jag också själv skulle få möjlighet att läsa den och göra en recension.
I Trädgårdsmyller beskriver författaren Christina Winter informativt och kärleksfullt om trädgårdens alla småkryp, hur de gynnar dig som trädgårdsodlare, och hur du kan gynna dem. Bilderna är många och vackra, och gör läsandet till en skönhetsupplevelse. Jag anar att Christina, precis som jag, är särskilt förtjust i solitärbin, för i boken presenteras många olika biarter på bild. Men även mindre publikfriande arter har sin plats i boken; som fyrfläckig tallpiga Exochomus quadripustulatus och rödbent bärfis Pentatoma rufipes.
Jag gillar den här boken skarpt, och jag ser den som en inspirationsbok snarare än en fullmatad faktabok. Som inkörsport till insekternas värld, är boken förträfflig, och jag kan tänka mig att den även går hem hos den trädgårdsodlare som inte anser sig som särskilt insektsintresserad. För vem vill inte få en bättre skörd i trädgården?
På författarens hemsida kan du läsa utdrag ur boken, samt beställa den.
Luktgräsfjäril
Jag nämnde luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus i förra blogginlägget om dårgräsfjäril, men som en av södra Sveriges vanligaste fjärilar tycker jag den förtjänar ett eget blogginlägg!
Luktgräsfjärilen är vackert chokladbrun (nykläckta hanar kan vara sammetssvarta) med fem ögonfläckar på bakvingens undersida, två ögonfläckar på framvingens undersida och ofta små ögonfläckar även på vingarnas ovansida. I den utmärkta boken Svenska fjärilar- en fälthandbok, beskrivs flygstilen som lugn och studsande, vilket gör att fjärilen kan identifieras på långt håll.
Luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus Luktgräsfjärilen är som sagt väldigt vanlig, och påträffas i högväxta ängar i jordbrukslandskapet som är omgivna av vindskyddande träd eller buskar. Arten och dess livsmiljö har gynnats starkt av nedfallet av luftburet kväve och av att marker har tagits ur hävd.
Hos luktgräsfjärilen förekommer protandri, det vill säga att hanarna kläcks innan honorna (omkring en vecka). Det är bara honorna som besöker blommor för att suga nektar (ofta tistlar) och därför lever de längre än hanarna. Hanarna lever ett kort men intensivt liv då de rastlöst söker efter oparade honor i de högsta grässtråna och örterna. Vid uppvaktning av en hona försöker hanen föra in sina doftfjällsbeklädda framvingar mellan honans, så hon blir varse feromonerna och därmed blir mer parningsvillig. Parade honor undviker fortsatt uppvaktning genom att söka sig ner i gräset. Äggen läggs på olika gräsarter.
Efter regn är det luktgräsfjärilen som är bland de första fjärilarna att flyga igen, och de flyger även vid mulet väder om det är tillräckligt varmt.
Dårgräsfjäril
Att kryssa arter är ett sätt att samla på minnen. Ju mer jag har suktat efter en art, desto större blir upplevelsen när jag hittar den, och sedan också minnet av den stunden. Av sommarens fem fjärilskryss (svartfläckig blåvinge, kattunvisslare, apollofjäril, hagtornsfjäril och dårgräsfjäril) är det dårgräsfjärilen som har gjort störst avtryck i min hippocampus. Dårgräsfjäril Lopinga achine har jag velat se sedan 2006 då jag införskaffade mig min första fjärilsbok och spanade in den vackra fjärilen med det lustiga namnet. Elva år senare, i naturreservatet Lindhammarsmyr på Gotland, fick jag mitt efterlängtade möte!
Dårgräsfjäril med sina vackra svarta medaljonger längs ovansidans vingkanter. Dårgräsfjäril är i både storlek och färgteckning flyktigt lik den vanliga luktgräsfjärilen Aphantopus hyperantus. Men studerar man de båda arterna närmare, ser man snart att dårgräsfjärilen har mycket större ögonfläckar på vingundersidorna än vad luktgräsfjärilen har, och på ovansidan har dårgräsfjärilen stora, svarta medaljonger, vilket luktgräsfjärilen saknar.
I håven kunde jag beundra de stora ögonfläckarna. Dårgräsfjäril förekommer i Sverige endast i Östergötland och på Gotland. I Östergötland flyger fjärilen i betespräglade, gläntrika blandskogar medan den på Gotland förekommer i ljusa ängstallskogar med buskskikt av brakved, rönn och oxel. Gemensamt för de båda habitaten är att det finns gott om värdväxten lundstarr Carex montana där honorna kan lägga sina ägg.
Fjärilen hotas idag av igenväxning, igenplantering och avverkning och är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan. I Nordeuropa är dårgräsfjäril en av de mest hotade dagfjärilsarterna, men som ett led i att vända den negativa utvecklingen, har det i Sverige upprättats ett åtgärdsprogram för arten. Fjärilen är fridlyst i hela EU.
Prakttagging
Denna helg har jag varit på vedsvampsworkshop i Göteborg med Sveriges mykologiska förening. Vedsvampar som tickor och skinn är något som jag verkligen går i gång på. Många av arterna är doldisar och hittas först när man verkligen letar efter dem och mångfalden av färger och former är stor. Eftersom död ved är en bristvara i dagens hårt brukade skogar, är många vedsvampar hotade. Prakttagging Steccherinum robustius är ett exempel på en hotad vedsvamp som är riktigt snygg. Den är klassad som sårbar (VU) på den svenska rödlistan. Vi hittade den på en låga i Vitsippsdalen under workshopens gemensamma exkursion.
Prakttagging Steccherinum robustius Prakttaggingen är orange till tegelröd i färgen som färsk, och blir blekbrun när den åldras och torkar. Den fransade tillväxtzonen är vit till ljusgul och kontrasterar vackert mot hymeniet (det sporbärande vävnadslagret). Taggarna är upp till fyra millimeter långa och själva svampen kan breda ut sig flera meter på döda stående och liggande träd, främst alm. I och med almsjukans framfart väntas prakttaggingen fortsätta att minska i antal. Prakttagging är en signalart, vilket innebär att arten indikerar höga naturvärden och förekomst av rödlistade arter.
Slånsnår med slånlav
Slånsnår med slånlav Det är så roligt att få dela mitt intresse för arter och natur med min mamma. Henne har jag att tacka för jag redan som barn fick lära mig växter som “mormors glasögon” och styvmorsviol. Nu i vuxen ålder är det jag som lär henne arter och känner stolthet när hon sätter namn på det jag pekar ut. Som slånlaven idag till exempel.
Slånlav Everina prunastri är verkligen en karaktärsart för skogs- och jordbrukslandskapet i södra Sverige, det är något jag har reflekterat över sedan jag blev sörlänning igen. Den bildar ljusa tussar på träd och buskar, sällan på sten, och kan dominera en slånbärsbuske totalt som ni kan se på bilderna.
Med slånlav bakom örat Slånlav är lätt att känna igen och var nog en av de första lavarna jag lärde mig. De platta grenarna är grågröna på ovansidan och har en ljus, nästan vit, undersida. Färgkontrasten mellan lavens ovan- och undersida tycker jag är det bästa kännetecknet och skiljer den från den gråfärgade gällaven Pseudevernia furfuracea som har en svart undersida.
Slånlav Everina prunastri med sin ljusa undersida. I Syd- och Centraleuropa skördas slånlaven kommersiellt och används som bindemedel och doftbas i parfymindustrin.
Svartöra
Veckan har gått i tickornas tecken. Jag inventerar ettåriga tickor till mitt examensarbete och har därför sökt upp varenda låga i Knivstatrakten känns det som. En låga bjöd på en överraskning. Min första tanke var att det rörde sig om ännu en tickart; växtsättet och den borsthåriga ovansidan tydde på det, men konsistensen var alldeles geléartad och undertill fanns inte en tillstymmelse till porer. Med spänning sökte jag istället bland gelésvamparna i svampbokens början och hittade snart vad jag sökte; svartöra Auricularia mesenterica!
Svartöra lever som saprofyt (nedbrytare) eller svaghetsparasit på främst almträd och beskrivs som en karaktärsart för mullrika almlundar. Det var sannerligen en ovanligt fin och kraftig låga mitt svampfynd växte på, så jag blev inte förvånad när jag läste att svartöra var rödlistad som NT, nära hotad. Almsjukan är en bov i dramat som på sikt minskar tillgängliga substrat för arten.
Låga med massförekomst av svartöra. 
Ovansidan var borsthårig och påminde om en ticka. 
Svartörats konsistens var härligt geléartad. Men i torrare väderlek skrumpnar den och blir hornartad. Gotland i mitt hjärta
Min relation till Gotland har varit speciell sedan jag för första gången besökte ön under en familjesemester år 2000. Jag var då 15 år. Inför resan hade jag packat ner min mammas två fotofloror och av någon anledning började jag slå upp och anteckna de blommor som jag såg. Jag vet inte varför jag fick detta infall, kanske var det i brist på annat att göra, men det är det bästa infall jag någonsin har fått, för sedan den resan har jag varit fast i botanikens underbara värld.
I år har jag haft förmånen att återbesöka ön genom jobbet. Jag är nyss hemkommen från den tredje Gotlandsturen denna sommar och jag längtar redan tillbaka till de karga tallskogarna med hav av tulkört, de blåeldsprunkande klapperstensstränderna, de orkidérika kärren, agmyrarna, alvaren och inte minst de unika vägrenarna som så här på sensommaren dignar av väddklint, vildmorot, cikoria och pukvete, precis som jag minns som 15-åring.
Pukvete är en av de arter som är karaktäristisk för Gotlands vägkanter. Inför årets Gotlandsresor har jag haft höga förväntningar på att hitta rariteter och få nya artkryss. Nu kan jag konstatera att jag har fått se alla de arter jag drömde om i våras, plus några till. I början av juli snubblade jag till exempel över kärrlilja Tofieldia calyculata. Det är en art som i Sverige bara finns på Gotland och är släkt med den nordliga arten björnbrodd T. pusilla. Tyvärr blev det ingen bild efter som jag, som jag skrev, bokstavligt talat snubblade över den när jag inventerade en transekt.
En annan för Gotland exklusiv art är blodtopp Sanguisorba officinalis. Den letade jag aktivt efter i naturreservatet Bräntings haid på norra Gotland. Jag var taggad till tänderna för att hitta den och var beredd på timmar av letande. Men plötsligt, efter en kvarts vandring i reservatet, stod den bara där bland all knappag i den uttorkade fuktheden (även knappag var för mig ett kryss), och när jag hittat den första blodtoppen, dök det snart upp fler. Den säregna växten liknar ingenting annat jag sett tidigare. De rödsvarta små blommorna är samlade i huvudlika ax på gängliga stjälkar. Doften är utsökt.
Blodtopp Detta var ett smakprov på några av mina Gotlandskryss. Jag hittade naturligtvis en hel del nya fjärilar också. Det ska jag skriva om i ett annat inlägg.
Champinjoner
Uttrycket “som svampar ur marken” har verkligen kommit till av en anledning. Jag går förbi samma dikesren så gott som dagligen, och så plötsligt idag får jag syn på tre maffiga champinjoner som inte har stått där tidigare!
Champinjoner Agaricus är erkänt svåra att artbestämma, men jag gjorde ett försök och nycklade mig fram till strandängschampinjon A. bernardii. Om det är rätt art, vågar jag inte säga. Kanske någon läsare vet?
Champinjon Agaricus sp. Det finns ca 30 olika arter av champinjoner i Sverige. Gemensamt för alla champinjoner är den vita till vitgula färgen i kombination med fria skivor som är grå eller rosa som unga, eller mörkbruna till svarta som äldre. Köttet är gulnande eller rodnande, ibland väldigt svagt. Hatten är aldrig slemmig och foten har aldrig strumpa.
Många av våra vildväxande champinjoner anses vara goda matsvampar. Men det är på sin plats att höja ett varningens finger av tre anledningar:
1. De är cancerframkallande i höga doser, även de vi köper i affären. Max 100 g är OK att äta i månaden, enligt Livsmedelsverket.
2. Det finns ett par champinjon-arter som är giftiga i sig, och många arter tar upp giftigt kadmium ur marken.
3. Det har förekommit förväxlingar med den dödligt giftiga vit flugsvamp Amanita virosa, som dock har vita skivor och står i en strumpa.
Även om jag var säker på vilken champinjon-art jag hade hittat, så får de här argumenten mig att avstå plockning. Svampen får stå kvar och sprida sina sporer, till glädje för sniglar och allehanda kryp!
Nattviol
Nu blommar nattviolerna Platanthera bifolia i Gredelby hagar! Jag var där och tittade till dem idag. Som små uppenbarelser står de där; sköra, bräckliga, men ändå stolta. Doften är ljuvlig, och den blir starkare inför natten, då den ska locka nattaktiva fjärilar till pollinering.
Nattviol Platanthera bifolia- stolt och vacker 
Det är bara svärmare med tillräckligt låga sugsnablar som kan komma åt nektarn i de långa sporrarna. 
Precis som det vetenskapliga artnamnet bifolia antyder har nattviolen två motsatta basalblad. Ett ögonblick av vattenblink
Jag måste bara få dela med mig av mitt senaste kärlväxtkryss som jag stötte på när jag gick en transekt i jobbet; vattenblink Hottonia palustris.
Den är inte ovanlig, men man måste vara i rätt miljö för att hitta den; dammar, vattenhål, diken, sjövikar och kanaler, anges som växtplatser i floran. Det är sällan jag har haft ärenden i sumpmarker i södra Sverige, och det är därför en såhär lättigenkännlig och vacker växt har gått mig förbi. Men tack vare jobbet som fältinventerare uppstår nya och oväntade möten i terräng som jag annars inte skulle ha konfronteras med.
Vattenblink Hottonia palustris Bilden blev lite suddig, som mobilbilder ofta blir, men det får symbolisera det faktum att jag såg den “i farten” och inte hade möjlighet att studera den närmare (eftersom jag jobbade).
Vattenblink har vita till skära blommor, en gänglig, ihålig stjälk och finflikiga blad. Den tillhör familjen viveväxter Primulaceae och det svenska namnet “blink” syftar på de förgängliga blommorna som snabbt faller av.
