Grönsnabbvinge
När grönsnabbvingen sitter och vilar gnider den ofta vingarna mot varandra. Snabbvingarna är en grupp små till medelstora fjärilar som gemensamt har ett litet svansutskott på bakvingarna. Grönsnabbvingen, som det här inlägget handlar om, är den art av snabbvingarna jag är bäst bekant med. Den är den första av våra dagfjärilar som kläcks ur puppa under våren. Andra tidiga vårfjärilar som citronfjäril och nässelfjäril övervintrar som vuxna.
Grönsnabbvingen är mycket allmän, men är för många en anonym fjäril eftersom den smälter in i omgivningen med sin bruna ovansida och smaragdgröna undersida. Den flyger i solexponerade öppningar i skogslandskapet som torvmossar, skogsbilvägar och kraftledningsgator samt kust- och alvarhed. Hannarna samlas ofta i solexponerade gläntor där de upprättar små revir och inväntar honorna.
Efter parning placerar honan äggen ett och ett på eller intill blomknoppar på t ex blåbär, odon, lingon och tranbär. Äggutvecklingen tar en vecka, larverna lever på blommor och frukter ca en månad innan förpuppningen. Och som ni vet, efter en lång vinter kläcks en liten snabbvinge igen.
Tulpanskål
Tulpanskål Microstoma protracta är den sötaste av vårens skålsvampar. Hela svampen ser ut som en tulpan i miniatyr! Men den är lätt att missa, både för dess sällsynthet och dess litenhet. Tulpanskålens “blomma” blir nämligen inte mycket bredare än en böna, och den synliga delen av “stjälken” blir bara några centimter lång.
När tulpanskålen sticker upp ur marken är den först klotformig med en liten öppning i toppen. Sedan spricker öppningen upp likt en stjärna och kanterna viks ner. Det vitgula skaftet är rotlikt förlängt ner i marken i form av en mörk, grenad jordstam som utgår ifrån murken lövved. Lövveden är ofta begraven på en decimeters djup i näringsrik, kalkrik mulljord.
Tulpanskålen växer ofta vid bäckar och vattendrag i sälg- och gråalsrika skogar. Utbredningen är boreal och tulpanskålens förekomst visar på att växtmiljön har höga naturvärden och indikerar en miljö där marken under lång tid har tillförts döda grenar från omgivande lövträd.
Bombmurkla
Bombmurklor Sarcosoma globosum är de mest märkliga svampar du kan tänka dig. Somliga säger att de ser ut som komockor, andra liknar dem vid chokladtryfflar rullade i kakao.
Redan när snön ligger djup utvecklas fruktkropparna och när snön smälter utnyttjar svamparna smältvattnet för sin tillväxt. När snön väl är borta dyker de upp som klotformiga bomber, utspända av en geleaktig vätska. Utsidan är chokladbrun och mysigt sammetsluden och det diskformade sporlagret är glänsande och mörkt tryffelbrunt. Allt eftersom murklan mognar, utvidgas disken och svampen skrumpnar och torkar in. Murklan är fullmogen i maj-juni, men långt i från alla murklor hinner sprida sina sporer innan de har torkat in helt.
Bombmurklan växer i skogar där det har funnits gran i generationer, sk trädkontinuitet. Den hittas ofta i anslutning till torra barrmattor under granar, där den livnär sig på att bryta ner granbarr. Marken får gärna vara både väldränerad och kalkpåverkad.
Dagens storskaliga skogsbruk med gallringar och kalavverkningar har drabbat bombmurklan hårt. Tyvärr är den numera mycket sällsynt och är både fridlyst och upptagen på svenska rödlistan som sårbar. Även i Europa har murklan minskat drastiskt i antal. Därför har Sverige ett internationellt ansvar att bevara arten. Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för bombmurkla kan du läsa här.
Bombmurklan kan bli stor som en knytnäve. 
Utsidan är mysigt sammetsluden och ser ut att vara pudrad med kakao. 
Som ung är bombmurklan klotrund och utspänd av en geleaktig vätska. 
Här i mossan, i anslutning till en torr barrmatta, växter ett 10-tal bombmurklor. Fyrflikig jordstjärna
Fyrflikig jordstjärna Geastrum quadrifidum är en sällsam skapelse. Som ung liknar den en lök som ligger under jorden. På hösten spricker löken upp i flera flikar som böjs tillbaka ända tills hela svampen “står på tå”. Denna uppsprickning gör att svampen skjuts upp ur jorden och att en rökboll blottas. Rökbollen, som är full med sporer, hamnar då i en högrest position som underlättar sporspridningen.
Fyrflikig jordstjärna växer i gammal barrskog, gärna i barrmattor och på mossiga stenblock. Arten är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan och är en signalart enligt Skogsstyrelsen. I boken Signalarter- Indikatorer på skyddsvärd skog kan man läsa att jordstjärnan visar på höga naturvärden och en miljö som hyser andra rödlistade och ovanliga arter.
Kvällsexkursion med bergviol
Under dagens exkursion till Billberget med Medelpads botaniska förening, fick jag äntligen se den sällsynta bergviolen Viola collina. Även om bergviol är den viol som blommar allra tidigast, hade jag mina tvivel om att få se den eftersom det fortfarande låg snö kvar i skogen. Men vid bergets fot hade en liten rasbrant värmts upp tillräckligt av solen för att väcka de små violbuketterna till liv. Jag fick då tillfälle att noga studera bergviolens karaktärer som skiljer den från den snarlika buskviolen Viola hirta. Bland annat har bergviolen långfransade stipler och djup inskärning vid basen på de hjärlika bladen. Blommorna, som bara var någon centimeter stora, var blekvioletta och doftade ljuvligt. Väldoften uppskattas säkerligen också av nyvakna humlor och flugor som är bergviolens pollinatörer.
Bergviolen, som är både fridlyst och rödlistad, har sin Svenska utbredning nästan enbart i Medelpad, med koncentration kring Sundsvall. Det var också i Sundsvall bergviolen hittades för första gången av Lars Levi Laestadius 1824. När arten beskrevs blev Sundsvallsviol det naturliga namnet, ett namn som fortfarande används lokalt vid sidan om dagens korrekta namn, bergviol.
Gullpudra
Lysande gulgrön är gullpudran Chrysosplenium alternifolium när den blommar. Jag stötte på den i går när jag klafsade runt i ett skogskärr på jakt efter scharlakansröd vårskål. I Nordiska Floran står det att gullpudra är ganska vanlig på fuktig, skuggad, genomsilad, näringsrisk mulljord såsom källflöden, bäckar, diken och alkärr. Vanlig eller inte, jag får alltid en raritetskänsla när jag ser den. Den är ju så vacker!
Enligt Skogsstyrelsen är gullpudra en signalart. Med signalart menas en typ av indikatorart som är användbar för att urskilja skogar med höga naturvärden. Förekomst av signalarter är ofta tecken på ett avvikande skogsområde som kan vara nyckelbiotop.
En sak som är speciell med gullpudran, är att högbladen är gulfärgade vid blomning. På så sätt får högbladen samma signalerande effekt som de små kronbladen. När gullpudran har blommat över, bleknar också den gula färgen på högbladen och hela växten blir friskt grön.
Scharlakansröd vårskål
Scharlakansröd vårskål är en sällsynt skönhet som nu på våren kan hittas i fuktiga lövlundar, åraviner och strandskogar. Skålsvampen växer på murkna nerfallna grenar från olika lövträd. Grenarna skall ligga fuktigt, gärna intill rörligt markvatten som svämmar över på våren, och miljön skall ha en permanent hög luftfuktighet. Scharlakansröd vårskål har så specifika miljökrav att den är utsedd som signalart av Skogsstyrelsen. Det innebär att närvaron av scharlakansröd vårskål visar på en skyddsvärd lövträdsmiljö där andra ovanliga och rödlistade arter förekommer.
Skålarna är 2-5 cm breda, foten är 1-3 cm lång och utgår vanligtvis från undersidan av en gren, vilket syns på bilden nedan. Det vi kallar för scharlakansröd vårskål är egentligen tre olika arter, omöjliga att skilja åt utan mikroskop.
Borstticka
På den döda häggen här hemma växer det klungor med tefatsstora borsttickor Trametes hirsuta. När jag går förbi kan jag inte låta bli att stryka med handen över dem. De är nämligen alldeles borsthåriga.
Som alla tickor i släktet Trametes är fruktkropparna ettåriga. Unga fruktkroppar är ofta ljusa med en brun kant. När de blir äldre blir de vackert zonerade i vitt, grått och brunt. Den gröna färgen som syns på bilderna är en algpåväxt.
Borstticka växer på stammar och stubbar av lövträd och orsakar vitröta. Det finns en förväxlingsart till borsttickan, Trametes pubescens, men denna saknar borsthår och är istället sammetsluden.
Borsthårig borstticka Cinnoberticka
Lysande rödorange pryder den död lövved på solöppna platser som hagar och hyggen. Cinnobertickan Pycnoporus cinnabarinus gör sannerligen skäl för sitt namn. Visst är den vacker?
Lappuggla
Det är sällan jag ger mig ut för att få se någon särskild fågel. Men i dag var det med hopp om att få se en av Sveriges största ugglor som jag begav mig av i skymningen till en närbelägen by. På Artportalen hade det nämligen kommit in flera rapporter om en kringflackande lappuggla Strix nebulosa.
Det dröjde inte länge innan jag fick napp. Den uppenbarade sig som en stor gestalt på telefonledningen. Bara huvudet rörde sig då den födosökte. Efter ett tag slog den ut vingarna och flög ljudlöst till en telefonstolpe längre bort. Vilken mäktig varelse!
