Fjällvickerblåvinge på Mittåkläppen
På min vandring upp för Mittåkläppen i nordvästra Härjedalen i slutet av juli var det inte bara blomster som förgyllde min tillvaro. Till min glädje satt det fjällvickerblåvingar Agriades orbitulus och tryckte i vegetationen. De var ovilliga att flyga i det kyliga vädret, vilket gav mig tillfälle att studera dem i lugn och ro.
En hane av fjällvickerblåvinge Hanen av fjällvickerblåvinge är gnistrande blå på ovansidan och honans ovansida är brun. Den färguppdelningen delar de med många av Sveriges ca 20 blåvingearter. Fjällvickerblåvingens vingundersida däremot är mer unik för arten och är lika hos hane och hona; grå med stora ljusgrå fläckar. (Det är bara högnordisk blåvinge som har en liknande färgteckning och den arten finns bara i nordligaste delen av Sveriges fjällkedja.) I Sverige hittar vi fjällvickerblåvinge på sydvända fjällsluttningar i nordvästra Härjedalen och en bit in i södra Jämtland.
En hona av fjällvickerblåvinge, på blad av fjällvedel. På Mittåkläppen såg jag några bestånd av den gula och ståtliga ärtväxten isvedel Astragalus frigidus. Ett gammalt namn på den arten är fjällvicker, vilket har gett namn åt fjällvickerblåvingen. Isvedel, tillsammans med fjällvedel Astragalus alpinus, är nämligen värdväxt åt fjällvickerblåvingen. Med det menas att honan av fällvickerblåvinge lägger ägg på dessa växter och att larverna sedan lever av och utvecklas på dem.
Här, på Mittåkläppens sydsluttning, kurade det fjällvickerblåvingar i snålblåsten. Fjällgentiana och klippveronika
Om det fanns en tävling i vilken blomma som är blåast i Sverige, så skulle den lilla fjällblomman fjällgentiana Gentiana nivalis få en självklar första plats. Fjällgentiana ser inte mycket ut för världen vid kallt och mulet väder. Men så fort solen skiner och temperaturen stiger uppemot 10 grader, slår den ut sina fem kronblad och är redo att ta andan ur den förbipasserande fjällvandraren. För mig är fjällgentianan drottningen på fjället, en blomma som som får tiden att stanna upp litet, liten tag,
Fjällgentiana, fjällets drottning. 
Fjällgentianablomman i blåaste blått! Andraplatsen i blåhetstävlingen knips av klippveronikan Veronica fruticans, också den en liten blomma som du hittar i fjällen. Jag tycker den är så otroligt näpen med de vita ståndarknapparna i kontrast till de djupblåa kronbladen.
Klippveronikan tillhör samma släkte som vardagsblomman teveronika Veronica chamaedrys och de båda arterna påminner om varandra. Klippveronikan har dock större blommor i förhållande till resten av växten. Mig veterligen hittar man ingen teveronika på fjällets klippavsatser och du hittar definitivt inte klippveronika i din gräsmatta, så förväxlingsrisken är minimal.
Klippveronika Veronica fruticans är en exklusiv kusin till vår vanliga teveronika. Florafrossa på Mittåkläppen
Nog hade jag hört talas om Mittåkläppen förut. Fjället med den rika floran i nordvästra Härjedalen. Men det var först efter att ha läst Barbro Risbergs botaniska reportage i tidningen Vilda växter som jag kände att detta fjäll kallade även på mig. Nu har jag varit där och jag blev inte inte besviken!
Här kommer ett smakprov av floran på Mittåkläppen. Min tur på fjället ägde rum den 22 juli.
Mittåkläppens våglika profil tornar upp sig i början av vandringen. 
Så snart man lämnar trädgränsen så breder den frodiga vegetationen ut sig, här i form av en fuktäng med mängder av orkidéerna brudsporre (rosa blommor) och fjällyxne (vita blommor). 
Här är fjällyxnen Pseudorchis straminea i närbild. Hade det gått att förmedla dofter digitalt så hade du känt en kraftig vaniljdoft. Den betydligt sällsyntare och starkt hotade dubbelgångaren vityxne Pseudorchis albida saknar denna egenskap. 
En annan orkidé som förekommer på Mittåkläppens sluttningar är grönkulla Dactylorhiza viride. Alla jag såg var såhär vackert rödanlupna, sitt namn till trots. 
Jag kan inte se mig mätt på gullbräcka Saxifraga aizoide! Vid en liten bäck växte den i båda färgvarianterna. 
När sluttningarna blev allt mer hedartade ökade blomsterprakten om möjligt ännu mer. 
De utblommade fältsipporna Dryas octopetala gav verkligen karaktär till fjällets sluttningar. 
På Mittåkläppens topp kunde man hitta en och annan fjällsippa som fortfarande blommande. Utsikten kan fjällsippan inte klaga på! 
Två ensamma svarthö Bartsia alpina, också de med vidunderlig utsikt. 
Uppe på toppen njöt även jag av utsikten. Det var sikt åt alla väderstreck, ett panorama i 360 grader. 
Det blev en hel del botaniserande vid klippavsatserna, där det fanns gott om håriga fjällfibblor Hieracium sect. alpina. Jag kan inte urskilja de olika arterna av fjällfibbla. Det finns ca 200 stycken arter! Fjällfibblorna är några av de arter som är lika vackra outslagna som utslagna. 
Bland blad av nätvide Salix reticulata, fjällsippa och kråbärsris Empetrum nigrum stack det upp en förkrympt version av ormbunksväxten månlåsbräken Botrychium lunaria. 
Avslutningsvis vill jag visa fjällbinkan Erigeron uniflorus som är en personlig favorit. Tack till dig som har läst och titta såhär längt! En ledig dag
En ledig dag från inventeringsjobbet. Vad gör man? Jo, man vandrar iväg och letar spännande växter!
En av botanikerna visades oss en lokal med krusbräken Cryptogramma crispa, en sällsynt men omisskännlig ormbunksväxt. De krusiga bladen får mig att associera till morotsblast.
I de fuktiga svackorna växte polarull i mängder, Eriophorum scheuchzer. Fluffigt värre!
Jag blir alltid glad när jag ser polartåg Juncus biglumis. Jag tycker att blommorna ser ut som stora handskar med pekande pekfingrar. Ni vet, sådana supportrarna har på hockeymatcher.
Fjällsyra Oxyria digyna är en växt som är lika syrlig som den låter. Precis som harsyra, innehåller de njurformade bladen oxalsyra, och ger växten en frisk smak. Käka lugnt bara! Oxalsyra är giftigt i stora mängder. Titta kan du göra hur mycket som helst.
I en snölega
En snölega är lite som det låter. En plätt där snön har legat extra länge, ibland ända in i augusti.
Denna snölega, som låg nedanför en av våra toppar vi inventerade, har nyligen blottats. Eftersom ris och buskar inte hinner etablera sig på den korta tid det är barmark, kan små och konkurrenssvaga arter få livsutrymme. Resultatet blir ett unikt ekosystem med stor biologisk mångfald. Här följer några av de snölegearter som jag träffade på.
Bladrosett av fjällnoppa Gnaphalium supinum. Så gosig med sina silverulliga blad!
Den pyttiga dvärgranunkeln Ranunculus pygmaeus gör skäl för sitt namn.
Isranunkel Ranunculus glacialis förtjänar ett helt eget blogginlägg med sin intressanta biologi. Men det får bli en annan gång.
Snöbräcka Saxifraga rivularis. Mycket lätt att gå förbi!
Här ovanligt storblommiga exemplar av purpurbräcka Saxifraga oppositifolia.En stor del av biomassan i fjällen består av olika arter av lav. I denna snölega bredde den omisskännliga saffranslaven Solorina crocea ut sig i vida mattor.
En bukett fjällväxter
Jag vet inte hur jag skall strukturera upp alla arter som jag vill skriva om. Men här kommer några till att börja med.
Fjällvedel Astragalus alpinus är en vacker ärtväxt som hittas allmänt på fuktiga ställen i hela fjällkedjan. Vad man vet, har larverna av kilstreckad fjällsäckmal Coleophora svenssoni, högnordisk höfjäril Colias hecla och fjällvickerblåvinge Albulina orbitulus, fjällvedel som enda värdväxt.
Fjällkåpa Alchemilla alpina är vår enda daggkåpa som har fingrade blad och är därför lätt att känna igen. Se bara upp med dvärgfingerörten Sibbaldia procumbens som kan påminna om fjällkåpan, men som bara har tre “fingrar” gentemot fjällkåpans fem.
Alla violer är inte blå. Fjällviolen Viola biflora, är undantaget som bekräftar regeln.
Fjällbräken Athyrium distentifolium växer i buketter på skyddade, fuktiga platser i fjällen. Bladen är skira och har en omisskännlig ljusgrön färg.
Fjällförgätmigej Myosotis decumbens. Aldrig att man förgäter en sådan skönhet!
Rhododendron vid Lapporten
Jag är nyss hemkommen efter ett äventyr i Abisko som inte slutade som jag hade tänkt. I en vecka skulle jag skulle bistå som fältarbetare för en doktorand på Mittuniversitetet. Efter bara ett par dagar blev jag akut sjuk och fick lifta ambulans till operationsbordet på Kiruna lasarett. Nu ligger jag här i soffan och har fått order att vila i minst tre veckor. Jag håller tummarna att jag ändå kan genomföra nästa fjälltur i början av juli.
Abisko var fantastiskt vackert och jag har lovat mig själv att snart åka dit igen.
Fjällbjörkarna hade precis slagit ut. Mitt bästa minne från resan är den lapska alprosen Rhododendron lapponicum som blommade på kalfjället. Det vetenskapliga namnet avslöjar att det inte är frågan om en rosväxt utan en rhododendronbuske! Även skvattram R. tomentosum tillhör familjen Rhododendron och hittas i svenska myrmarker.
En av Sveriges två Rhododendronbuskar, Lappsk alpros Rhododendron lapponicum
