En ledig dag
En ledig dag från inventeringsjobbet. Vad gör man? Jo, man vandrar iväg och letar spännande växter!
En av botanikerna visades oss en lokal med krusbräken Cryptogramma crispa, en sällsynt men omisskännlig ormbunksväxt. De krusiga bladen får mig att associera till morotsblast.
I de fuktiga svackorna växte polarull i mängder, Eriophorum scheuchzer. Fluffigt värre!
Jag blir alltid glad när jag ser polartåg Juncus biglumis. Jag tycker att blommorna ser ut som stora handskar med pekande pekfingrar. Ni vet, sådana supportrarna har på hockeymatcher.
Fjällsyra Oxyria digyna är en växt som är lika syrlig som den låter. Precis som harsyra, innehåller de njurformade bladen oxalsyra, och ger växten en frisk smak. Käka lugnt bara! Oxalsyra är giftigt i stora mängder. Titta kan du göra hur mycket som helst.
I en snölega
En snölega är lite som det låter. En plätt där snön har legat extra länge, ibland ända in i augusti.
Denna snölega, som låg nedanför en av våra toppar vi inventerade, har nyligen blottats. Eftersom ris och buskar inte hinner etablera sig på den korta tid det är barmark, kan små och konkurrenssvaga arter få livsutrymme. Resultatet blir ett unikt ekosystem med stor biologisk mångfald. Här följer några av de snölegearter som jag träffade på.
Bladrosett av fjällnoppa Gnaphalium supinum. Så gosig med sina silverulliga blad!
Den pyttiga dvärgranunkeln Ranunculus pygmaeus gör skäl för sitt namn.
Isranunkel Ranunculus glacialis förtjänar ett helt eget blogginlägg med sin intressanta biologi. Men det får bli en annan gång.
Snöbräcka Saxifraga rivularis. Mycket lätt att gå förbi!
Här ovanligt storblommiga exemplar av purpurbräcka Saxifraga oppositifolia.En bukett fjällväxter
Jag vet inte hur jag skall strukturera upp alla arter som jag vill skriva om. Men här kommer några till att börja med.
Fjällvedel Astragalus alpinus är en vacker ärtväxt som hittas allmänt på fuktiga ställen i hela fjällkedjan. Vad man vet, har larverna av kilstreckad fjällsäckmal Coleophora svenssoni, högnordisk höfjäril Colias hecla och fjällvickerblåvinge Albulina orbitulus, fjällvedel som enda värdväxt.
Fjällkåpa Alchemilla alpina är vår enda daggkåpa som har fingrade blad och är därför lätt att känna igen. Se bara upp med dvärgfingerörten Sibbaldia procumbens som kan påminna om fjällkåpan, men som bara har tre “fingrar” gentemot fjällkåpans fem.
Alla violer är inte blå. Fjällviolen Viola biflora, är undantaget som bekräftar regeln.
Fjällbräken Athyrium distentifolium växer i buketter på skyddade, fuktiga platser i fjällen. Bladen är skira och har en omisskännlig ljusgrön färg.
Fjällförgätmigej Myosotis decumbens. Aldrig att man förgäter en sådan skönhet!
Rhododendron vid Lapporten
Jag är nyss hemkommen efter ett äventyr i Abisko som inte slutade som jag hade tänkt. I en vecka skulle jag skulle bistå som fältarbetare för en doktorand på Mittuniversitetet. Efter bara ett par dagar blev jag akut sjuk och fick lifta ambulans till operationsbordet på Kiruna lasarett. Nu ligger jag här i soffan och har fått order att vila i minst tre veckor. Jag håller tummarna att jag ändå kan genomföra nästa fjälltur i början av juli.
Abisko var fantastiskt vackert och jag har lovat mig själv att snart åka dit igen.
Fjällbjörkarna hade precis slagit ut. Mitt bästa minne från resan är den lapska alprosen Rhododendron lapponicum som blommade på kalfjället. Det vetenskapliga namnet avslöjar att det inte är frågan om en rosväxt utan en rhododendronbuske! Även skvattram R. tomentosum tillhör familjen Rhododendron och hittas i svenska myrmarker.
En av Sveriges två Rhododendronbuskar, Lappsk alpros Rhododendron lapponicum