Grantaggsvamp

Jag tänkte jag skulle presentera ännu en signalart här på Artsidan, grantaggsvamp Bankera violascens.

De här grantaggsvamparna hittades i mitt stora skogsinventeringsprojektmråde Mjällådalen, och skapade mycket glädje eftersom arten är ytterligare en bekräftelse på Mjällådalens naturvärden.

I boken Signalarter- Indikatorer på skyddsvärd skog, som är utgiven av Skogsstyrelsen, är grantaggsvamp utsedd till signalart för örtrik, kalkpåverkad granskog med höga naturvärden. Grantaggsvamp är en mykorrhizasvamp som lever i symbios med gran och är spridd i stort sett hela landet. Svampen är känslig för slutavverkning och är sällsynt förutom i kalktrakter. På grund av en vikande population är grantaggsvamp bedömd som nära hotad (NT) på svenska rödlistan.

Grantaggsvamp

Grantaggsvampens hatt och fot är violettgrå eller brunaktig. Taggarna, som löper ner en bit på foten, är vita. Ett annat kännetecken är att svampen har en svag doft av curry! Det finns en förväxlingssvamp, talltaggsvamp Bankera fuligineoalba, men denna växer med tall och har oftast inväxta förnarester i hatten.

 

Bollvitmossa

Ett böljande hav av gröna bollar. Så ser en fläck bollvitmossa Sphagnum wulfianum ut i grodperspektiv. Jag hittade denna mossa då jag var ute och skogsinventerade, och den gjorde mig särskilt glad eftersom den är en så kallad signalart. Signalarter är mitt främsta verktyg då jag bedömer naturvärdena i en skog. Flera fynd av olika signalarter indikerar att skogen är särskilt värdefull ut ett biologiskt perspektiv. Så här går det att läsa om bollvitmossan i boken Signalarter-Indikatorer på skyddsvärd skog:

Bollvitmossa är en bra signalart inom hela sitt utbredningsområde. Vanligast är den i naturvårdsintressanta tallsumpskogar… Arten indikerar skogsmark med stabila hydrologiska förhållanden och sannolikt även lång skoglig kontinuitet.

Bollvitmossa

Hur känner man då igen denna bollvitmossa? För det första gör den skäl för sitt namn med sina klotformiga toppskott. För det andra kan man alltid säkra sin artbestämning genom att studera stammen. Stammen skall vara mörkbrun och när man bryter den skall det höras ett litet knak!

Bollvitmossa

 

Det är den första oktober. Löven färgas och har börjat falla. Men på marken lyser fortfarande några tappra blomstersjälar som vägrar inse att hösten är kommen. Låt mig få presentera en höstbukett!

Grässtjärnblomma

Grässtjärnblomma Stellaria graminea.

Ängsklocka

En förkrympt ängsklocka Campanula patula.

Smörblomma

Smörblomma Ranunculus acris.

Rödklöver

Rödklöver Trifolium pratense.

Rölleka

Rölleka Achillea millefolium.

Höstfibbla

Höstfibbla Leontodon autumnalis.

Midsommarblomster

Midsommarblomster/ skogsnäva Geranium sylvaticum.

 

Ormbär

Jag skrev i ett tidigare inlägg om ormbärets Paris quadrifolia egendomliga och vackra blomma. Lika vacker är växten nu på hösten när fruktämnet har svällt upp till ett blåskimrande bär. Bäret ser inbjudande ut, men är olämpligt att äta då det är giftigt!

Ormbär

 

Violett geleskål

Visst är det häpnadsväckande vad naturen kan bjuda på för former och färger! De här krumeluriga sakerna är ett asexuellt stadium av skålsvampen violett geleskål Ascocoryne sarcoides. Så småningom kommer svampen bilda grunt skålformade 0,5-1 cm stora fruktkroppar, apothecier. Violett geleskål förekommer allmänt i hela landet och dyker upp så här på höstkanten på murken lövved.

 

Stenbär

Stenbären står nu i höstskrud med sina gula blad och klarröda bär. Stenbär Rubus saxatilis är en förbisedd art i bärsammanhang, trots att bären är riktigt goda och syrliga. Men kärnorna i är ganska stora, så det kan bli en knastrig smakupplevelse!

Stenbär känns igen på de treflikade bladen och de långa revorna som växten skjuter ut för att etablera nya plantor. Både blomskott och revor är försedda med borstlika taggar. Blommorna är vita och oansenliga och påminner mycket om hallonblommor. Liksom hallon är stenbär en rosväxt Rosaceae. 

Stenbär är vanlig i hela Sverige och växer i skogsmark, gärna på steniga ställen.

 

Bävermussling

I dag hittade jag en granlåga där det sprutade ut handflatsstora musslingar. De var vackert rödburna med borsthår på ovansidan, och på undersidan syntes täta smutsvita lameller. Den brännande smaken gjorde mig säker på min artbestämning, detta var en bävermussling Lentinellus castoreus! Tyvärr undrar jag fortfarande varför arten heter just bävermussling. Arten växer på både gran och björk, kanske förekommer arten ofta på just bäverfällda björkar? Kanske är det någon läsare som vet!

Bävermussling

Musslingar är en grupp svampar som har ett antal gemensamma drag och behöver alltså inte vara släkt med varandra. Alla musslingar är vedlevande, har musselformade fruktkroppar och har lameller på undersidan. Lamellerna är nedlöpande eller utstrålar radiärt från basen. Musslingar saknar ofta fot, eller har likt bävermusslingen en kort snedställd fot.

 

Slemmurkling

Denna oformliga svamp heter slemmurkling Leotia lubrica och är vanlig bland mossa i skog. Känner man på foten är den alldeles kornig och hela svampen är slemmig och geléartad. Färgen varierar från gulgrön till olivgrön. Slemmurklingen, som är inte är giftig, är en klassisk förväxlingssvamp till den ätliga trattkantarellen, men det faktum att slemmurklingen saknar åsar under hatten gör det lätt att skilja dem åt.

Slemmurkling

 

Giftkremla

Nu lyser giftkremlorna Russula emetica som små varningslampor i skogen. Den klarröda hatthuden, som går att dra av, står i skarp kontrast till de sköra vita skivorna och den bräckliga foten. Som namnet avslöjar är giftkremla ingen matsvamp, men särskilt giftig är den inte. På sin höjd drabbas man av illamående och mag-tarmbesvär vid förtäring.

Om man lägger en bit av giftkremlan mot tungan känner man den brännande skarpa smaken som karaktäriserar alla oätliga eller giftiga kremlor. Om man är säker på att man har plockat en kremla kan man göra detta smaktest. En kremla som smakar sött och milt är ätlig och är fritt fram att tillaga.

Läs gärna mer om vad som kännetecknar en kremla på svampguiden.

 

Larvklubba

Röd larvklubba Cordyceps militaris måste vara en av Sveriges coolaste svampar! Denna tegelröda, centimeterhöga lilla sak bär på en mörk hemlighet. Den lever nämligen som parasit på insektspuppor nere i marken! Oftast är det spinnare och nattflyn som får sätta livet till.

Betesmark

Fyndplats för röd larvklubba- naturreservatet Bräcke ängar.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha