I skogsbryn och hagmarker tornar nu blåsugan Ajuga pyramidalis upp sig likt blåa pyramider. Om man knäböjer för arten, syns de söta små blommorna som sitter i kransar under de mjukhåriga stödbladen. Stödbladen är alltid längre än blommorna, vilket så inte är fallet hos förväxlingsarten revsuga Ajuga reptans.

Blåsugans frön har ett fettrikt bihang som myror gärna äter. Myrorna pallar fröna och bidrar på så vis till blåsugans spridning. Denna smarta spridningsstrategi kallas för myrmekokori.

 

 

 

Idag var jag och min kära mor på jakt efter Mnemosynefjäril i området mellan Torsboda och Tynderö i Timrå kommun. Den stora vita fjärilen lyste med sin frånvaro samtidigt som en liten, grå och oansenlig fjäril gjorde oss glada – smultronvisslaren Pyrgus malvae! Smultronvisslaren svirrade snabbt längs med marken framför mina fötter på Torsboda brudsporreäng. Efter några tag med håven var den infångad, och snart satt den beskedligt på min mammas hand och lät sig studeras. Den medhavda boken Svenska Fjärilar- En fälthandbok gjorde oss uppmärksamma på smultronvisslarens extra pärlband med små vita fläckar nära framvingens ytterkant. Detta pärlband skiljer smultronvisslaren från andra visslar-arter.

Smultronvisslaren påträffas främst på solexponerade ytor med kortvuxen markvegetation. Flygtiden sträcker sig från mitten av maj till slutet av juni. Värdväxt är smultron, blodrot och andra rosväxter där honan lägger sina ägg. Äggutvecklingen tar nio dagar och larverna lever av värdväxten i drygt två månader. Förpuppningen sker i ett hoprullat blad på marken.

 

Stora, fetglänsande, gula blommor har kabblekan Caltha palustris. Bladen är saftigt gröna, njurformade med naggade kanter. Den resliga växten vill ha ständigt fuktiga fötter, och hittas därför i kärr, diken och intill bäckar, blommande såhär i maj.

Att Kabblekan är svagt giftig var inget man tog hänsyn till förr. Då lades blomknopparna in med salt och ättika och serverades som kapris!

 

Grantaggsvamp

Jag tänkte jag skulle presentera ännu en signalart här på Artsidan, grantaggsvamp Bankera violascens.

De här grantaggsvamparna hittades i mitt stora skogsinventeringsprojektmråde Mjällådalen, och skapade mycket glädje eftersom arten är ytterligare en bekräftelse på Mjällådalens naturvärden.

I boken Signalarter- Indikatorer på skyddsvärd skog, som är utgiven av Skogsstyrelsen, är grantaggsvamp utsedd till signalart för örtrik, kalkpåverkad granskog med höga naturvärden. Grantaggsvamp är en mykorrhizasvamp som lever i symbios med gran och är spridd i stort sett hela landet. Svampen är känslig för slutavverkning och är sällsynt förutom i kalktrakter. På grund av en vikande population är grantaggsvamp bedömd som nära hotad (NT) på svenska rödlistan.

Grantaggsvamp

Grantaggsvampens hatt och fot är violettgrå eller brunaktig. Taggarna, som löper ner en bit på foten, är vita. Ett annat kännetecken är att svampen har en svag doft av curry! Det finns en förväxlingssvamp, talltaggsvamp Bankera fuligineoalba, men denna växer med tall och har oftast inväxta förnarester i hatten.

 

Bollvitmossa

Ett böljande hav av gröna bollar. Så ser en fläck bollvitmossa Sphagnum wulfianum ut i grodperspektiv. Jag hittade denna mossa då jag var ute och skogsinventerade, och den gjorde mig särskilt glad eftersom den är en så kallad signalart. Signalarter är mitt främsta verktyg då jag bedömer naturvärdena i en skog. Flera fynd av olika signalarter indikerar att skogen är särskilt värdefull ut ett biologiskt perspektiv. Så här går det att läsa om bollvitmossan i boken Signalarter-Indikatorer på skyddsvärd skog:

Bollvitmossa är en bra signalart inom hela sitt utbredningsområde. Vanligast är den i naturvårdsintressanta tallsumpskogar… Arten indikerar skogsmark med stabila hydrologiska förhållanden och sannolikt även lång skoglig kontinuitet.

Bollvitmossa

Hur känner man då igen denna bollvitmossa? För det första gör den skäl för sitt namn med sina klotformiga toppskott. För det andra kan man alltid säkra sin artbestämning genom att studera stammen. Stammen skall vara mörkbrun och när man bryter den skall det höras ett litet knak!

Bollvitmossa

 

Det är den första oktober. Löven färgas och har börjat falla. Men på marken lyser fortfarande några tappra blomstersjälar som vägrar inse att hösten är kommen. Låt mig få presentera en höstbukett!

Grässtjärnblomma

Grässtjärnblomma Stellaria graminea.

Ängsklocka

En förkrympt ängsklocka Campanula patula.

Smörblomma

Smörblomma Ranunculus acris.

Rödklöver

Rödklöver Trifolium pratense.

Rölleka

Rölleka Achillea millefolium.

Höstfibbla

Höstfibbla Leontodon autumnalis.

Midsommarblomster

Midsommarblomster/ skogsnäva Geranium sylvaticum.

 

Ormbär

Jag skrev i ett tidigare inlägg om ormbärets Paris quadrifolia egendomliga och vackra blomma. Lika vacker är växten nu på hösten när fruktämnet har svällt upp till ett blåskimrande bär. Bäret ser inbjudande ut, men är olämpligt att äta då det är giftigt!

Ormbär

 

Violett geleskål

Visst är det häpnadsväckande vad naturen kan bjuda på för former och färger! De här krumeluriga sakerna är ett asexuellt stadium av skålsvampen violett geleskål Ascocoryne sarcoides. Så småningom kommer svampen bilda grunt skålformade 0,5-1 cm stora fruktkroppar, apothecier. Violett geleskål förekommer allmänt i hela landet och dyker upp så här på höstkanten på murken lövved.

 

Stenbär

Stenbären står nu i höstskrud med sina gula blad och klarröda bär. Stenbär Rubus saxatilis är en förbisedd art i bärsammanhang, trots att bären är riktigt goda och syrliga. Men kärnorna i är ganska stora, så det kan bli en knastrig smakupplevelse!

Stenbär känns igen på de treflikade bladen och de långa revorna som växten skjuter ut för att etablera nya plantor. Både blomskott och revor är försedda med borstlika taggar. Blommorna är vita och oansenliga och påminner mycket om hallonblommor. Liksom hallon är stenbär en rosväxt Rosaceae. 

Stenbär är vanlig i hela Sverige och växer i skogsmark, gärna på steniga ställen.

 

Bävermussling

I dag hittade jag en granlåga där det sprutade ut handflatsstora musslingar. De var vackert rödburna med borsthår på ovansidan, och på undersidan syntes täta smutsvita lameller. Den brännande smaken gjorde mig säker på min artbestämning, detta var en bävermussling Lentinellus castoreus! Tyvärr undrar jag fortfarande varför arten heter just bävermussling. Arten växer på både gran och björk, kanske förekommer arten ofta på just bäverfällda björkar? Kanske är det någon läsare som vet!

Bävermussling

Musslingar är en grupp svampar som har ett antal gemensamma drag och behöver alltså inte vara släkt med varandra. Alla musslingar är vedlevande, har musselformade fruktkroppar och har lameller på undersidan. Lamellerna är nedlöpande eller utstrålar radiärt från basen. Musslingar saknar ofta fot, eller har likt bävermusslingen en kort snedställd fot.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha