Läderskål som trängt igenom barken på en döende hasselstam

Nu under vårvintern ligger det mesta av liv i dvala. Men i svampvärlden finns det varelser som knoppas trots kylan. En av dessa är läderskålen Encoelia furfuracea, en vedlevande skålsvamp som jag för första gången fick se idag. Läderskålen blir inte mer än ett par centimeter stor, så trots exakta koordinater från Artportalen och vetskapen om att läderskålen bara går på döda stammar av hassel och al, fick jag leta ett bra tag innan jag fick syn på den.

Små men snygga!

Läderskålarna är så här års slutna. Utsidan är ljust brun och kornig. Först fram i maj-juni spricker upp de upp och antar formen av en skål som i torka har inrullade kanter.

Läderskålarnas växtplats, en miljö att återvända till.

Läderskålen är en signalart för lundar med höga naturvärden och växer bara i miljöer där det kontinuerligt har bildats död ved av värdträdet under lång tid. Jag kommer definitivt att återvända till denna fina ek- och hasselbacke för att leta fler arter.

 

En nedfallen blomskägglav

Nu har det skett! Jag har äntligen fått se blomskägglav Usnea florida och jag kan konstatera att blomskägglav är underbar! Den har ett busklikt växtsätt, en pastellgrön-grå färg och framförallt har den mängder av apothecier som set ut som blommor eller små solar. Apothecier kallas svampens sexuella förökningsorgan som bildar sporer, i den symbios av organismer som vi kallar lavar. Som alla skägglavar, Usnea, har blomskägglaven massa små utskott som kallas fibriller. Alla dessa fribriller gör att laven ser ut som en riktig trasselsudd. Ett annat kännetecken för skägglavar är att de trådlika bålarna är elastiska som gummi.

Med apothecier som små solar

Blomskägglav har jag velat se sedan jag för första gången bläddrade i den numera föråldrade boken Lavar – en fälthandbok. I den boken kunde man läsa att det inte var utrett om blomskägglav var en egen art eller om den bara var en fertil form av kort skägglav Usnea subfloridana. Döm om min förvåning när jag såg att samma sak var skrivet om blomskägglav även i boken Lavar – en fältguide som kom ut 2016. Att man inte har jämfört de båda arternas DNA under alla dessa år gör mig förbluffad. Hur kan man leva med detta mysterium olöst? Hur som helst har jag velat se blomskägglav väldigt länge, vilket gjorde att jag fick svälja ett glädjetjut när några kollegor visade mig denna på en jobbexkursion i Allgunnens naturreservat i östra Småland. Lite senare hittade jag mina egna exemplar, alla liggandes på marken efter att ha blåst ned från trädens högsta grenar där de växer.

Blomskägglav med en apothecie modell större!

Blomskägglav är en kräsen organism som vill ha mycket ljus och hög luftfuktighet. Dessutom växer den bara på platser där det kontinuerligt har funnits träd flera generationer tillbaka, så kallad trädkontinuitet. Dess höga krav på sin omgivning delar blomskägglaven med många andra rödlistade arter. Därför är blomskägglav en bra signalart för biologiskt värdefulla träd- och skogsmiljöer. Så befinner du dig i södra Sverige och rör dig t ex  i magra ekskogar så håll ögonen öppna för den vackraste av lavar!

 

Jag under misteln

På håll ser de ut som gröna skatbon. Mistlel, Viscum album, Sveriges enda trädlevande halvparasit, har i århundraden varit en folkkär och en mytomspunnen växt. Än i dag finns en tradition kring jul att hänga upp mistel i en dörrpost. Bra att veta är att misteln är fridlyst i Sverige och att de mistlar som säljs i marknadsstånden i juletid är importerade.

Misteln förekommer kring Mälardalen och i östra Småland. Fösta gången jag fick se den var just i Småland. Jag åkte tåg och fick se de gröna skatbona svischa förbi utanför fönstret. När jag fick se mistel andra gången satt de så högt upp i trädet så jag kunde inte studera dem närmare. Båda mistelmötena var dessutom för över 10 år sedan, så därför var jag taggad inför helgens mistelexkursion i Västerås med min syster. Så mycket till exkursion blev det inte. När vi skulle ge oss iväg fick vi syn på ett praktexemplar av mistel i ett äppelträd alldeles utanför hennes bostad vid flygfältet i Västerås. Äntligen fick jag vördnadsfullt klämma och känna på den sällsamma växten, samt ta en mistel-selfie!

Mistelbär. Begärliga för fåglar som sprider fröna vidare.

Misteln har gröna blad året om och har alltså sin egen fotosyntes samtidigt som den suger näring ur sitt värdträd. De vita glasartade bären äts begärligt av fåglar som sprider fröna vidare. För människor är växten giftig och ger enligt giftinformationscentralen magbesvär.

 

Den fjärde dagen av årets mykologivecka i Dalarna är snart till ända. Det är en fältdag kvar och därför förtidigt att summera hela veckan. Men jag kan ändå konstatera att den hittills har varit lyckad, trots att sommarens torka har påverkat svamptillgången negativt. Av de turer som stod till buds under veckans första två dagar valde jag att följa med till ängsmiljöer. Vi besökte ett antal fäbodvallar och en betad älvdal med skralt resultat. Det var helt enkelt för torrt. Men den mycket vanliga gräsmarkssvampen toppvaxskivling svek oss inte. Toppvaxskivling ser ut som en sagosvamp; toppig med röd hatt och gul fot och så svartnar den med åldern eller vid beröring. Efter mycket letande hittades tillslut en lite ovanligare ängssvamp också; spetsvaxskivning Hygrocybe acutoconica var. acutoconica. Även spetsvaxskivling är toppig, men är gul-orange i färgen och svartnar inte vid beröring så som toppig ängsvaxskivling gör.

En familj med sagosvampen toppvaxskivling. Dessa svartnar med åldern eller vid beröring.

Spetsvaxskivling är toppig, gul-orange och svartnar inte vid beröring.

Eftersom det var så magert med svamp på ängsmarkerna, valde jag att exkurera i skogsmiljö under gårdagen. Det blev inte vilken skogsmiljö som helst utan något så exklusivt som en kalksandtallskog. Där växte förväxlingsarterna ruttaggsvamp Sarcodon pseudoglaucopus och skrovlig taggsvamp Sarcodon scabrosus som jag fick öva på att särskilja, den kanelmuffinslika dropptaggsvampen Hydnellum ferrugineum och ett litet exemplar av luddticka Onnia tomentosa. Luddticka har jag velat se länge. Det är en marklevande ettårig ticka som är signalart. Luddtickan har en kanelbrun, luddig fot och hatt och porerna är till en början vita.

Luddtaggsvamp är kanelfärgad och sammetsluden på hatt och fot.

Dagens exkursion gick till lite trivialare skogsmiljöer. Vi hittade inga ovanliga svampar direkt, men två arter vill jag lyfta fram som favoriter; tratticka Polyporus melanopus och broskmussling Panus conchatus. Tratticka är spexig med sin sammetssvarta fot mot de ljusa porlagret. Ovanifrån ser den alldaglig ut och är därför lätt att missa. Den gråbeigea broskmussligen bjöd på en överraskning när man vände på yngre exemplar; lamellerna var vackert lilafärgade! Både tratticka och broskmussling är lövträdsvedsvampar, men trattickan behöver inte mer än en liten pinne av lövträd att leva på som är begravd i marken. Trattickan kan också leva på lövträdsrötter.

Den spexiga tratttickan med sammetsmörk fot, vitt porlager och ljusbrun ovansida kan leva på en liten lövträdspinne i marken.

Broskmussling har ofta lila toner i sig, särskilt unga fruktkroppar.

 

Vem kan ana att det finns en värd av färger att upptäcka under en tallåga? Ta skinnsvamparna gultrådsskinn Piloderma fallax och rödvedsskinn Phanerochaete sanguinea till exempel. Båda arter är vanliga, men de lever ett undangömt liv. Vackra är de hur som helst!

Gultrådsskinn är inte specifikt knutna till tallågor, utan dess gula myceltrådar hittas ofta när man lyfter på mossa eller skrapar bort förna i barrskog. Den anses till och med vara Sveriges vanligaste svamp.

Det köttröda rödvedsskinnet bryter ned murken ved, oftast barrved på magra marker.

 

 

I helgen har jag varit på den bästa kurs jag har gått på år och dar; tallnaturskogens vedsvampar, arrangerat av Sveriges mykologiska förening. Kursen hölls i nordvästra Dalarna och kursledare var bland annat Olli Manninen som är en av nordens bästa vedsvampskännare och en skogsaktivist av rang. Han var den som importerade den finska metoden till Sverige för att hitta tallvedsvampar. Den finska metoden går ut på att man helt enkelt vänder på tallågorna. Det kan se en smula brutalt ut när stora stockar vänds upp och ner, men det ger resultat utan dess like och har bidragit till att man i Sverige har gjort många nya vedsvampsfynd. Givetvis läggs lågorna tillbaks i sin ursprungsposition för att den mångfald av arter som lever under dem ska få fortsätta göra det i decennier framöver.

Uppvänd låga med urskogsporing, en art som vi skulle ha missat utan denna omilda behandling. Urskogsporing är klassad som starkt hotad på svenska rödlistan (EN).

På kursen lyftes tre arter av tallvedsvampar fram som särskilt användbara vid identifiering av biologiskt värdefulla tallmiljöer. Det var gräddporing Sidera lenis, nortagging Odonticium romellii och fläckporing Antrodia albobrunnea. Dessa tre är rödlistade, möjliga att urskilja i fält och signalerar att det finns en kontinuitet av högkvalitativa tallågor sedan långt tillbaka i tiden.

Gräddporing är en finporig vit till gräddfärgad ticka som har konsistensen av en tempurmadrass när man petar på den. Den har heller ingen riktigt definierad kant utan liksom flyter ut i veden. När gräddporing åldras blir den ofta grönfärgad av alger. Denna art klassas som sårbar på svenska rödlistan (VU).

Nordtagging är en ljus, tunn skinnsvamp med millimetersmå taggar. En deltagare på kursen tyckte att den såg ut som ett snölandskap med granar i miniatyr. En klockren liknelse! Arten är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan.

Fläckporing har den egenheten att den blir brunfläckad när den åldras. Den har också en karaktäristisk mörk zon intill tickans baksida där den fäster mot underlaget. Fläckporing är klassad som sårbar (VU) i svenska rödlistan.

Det är i de torra tallmiljöerna som man kan hitta de mest exklusiva vedsvamparna, fick vi lära oss på kursen. I en torr miljö bryts tallågorna ner långsamt och blir därmed ett långlivat substrat för kräsna vedsvampar som gräddporing, nordtagging och fläckporing. Välkänt är också att gamla, långsamväxande tallar ger en hög kvalitet på lågorna som gör att det tar hundratals år för dem att brytas ned. Sådana lågor nyblildas av naturliga skäl i långsam takt och därför är det allvarligt att så många av dem körs sönder vid t ex markberedning i skogsbruket. Att skogar med gammal tall huggs ner är också ett hot för många vedsvampar eftersom det är framtidens potentiella lågor som försvinner.

Här studeras kritporing. Den kritvita tickan som klassas som akut hotad CR.

Under stora delar av kursen befann jag mig i ett lyckorus. Så många häftiga arter, fantastiska skogar och ett härligt gäng nördar där alla blev lika glada som jag när vi hittade arter som kritporing Antrodia crassa, urskogsporing Antrodia infirma och kolticka Gloeophyllum carbonarium, för mig närmast mytiska gammelskogsarter. Nu känner jag mig taggad att hitta dessa på egen hand!

Avslutningsvis vill jag visa vad som för mig och flera andra var det klart häftigaste fyndet; kolticka. Den växer bara på undersidan av brända, kolade talllågor. Bara det är häftigt i sig! Koltickan kan förväxlas med vedticka som också är brun och kan växa på kolad ved. Men till skillnad från vedtickan så har koltickan hexagonala porer som går ända ut i kanten på fruktkroppen. Den har inte heller vedtickans karaktäristiska läderlukt. Kolticka är klassad som starkt hotad (EN) på rödlistan.

 

Ädellövskogens gömda svampar. En nyutkommen bok av Claes Ingvert.

Jag minns när jag som barn tittade i min mors fotosvampbok och uppslukad av bilderna lät fantasin skena iväg. Kragskivlingarna såg ut som vackra damer med stora hattar och flugsvamparna var läskiga att titta på eftersom de var märkta med kors som utropade deras farlighet. Som vuxen bläddrar jag fortfarande gärna i fotoböcker på svamp. Men mina fantasier handlar idag om att själv få hitta de där snyggingarna och istället för varnande kors går jag igång på rödlistekategorier. Claes Ingverts nyutkomna bok Ädellövskogens gömda svampar har allt det jag söker i en artbok för att jag ska nöjesbläddra; hänförande bilder och en överskådlig presentation av utbredning och rödlistestatus. Boken har också en kortfattad presentation av varje svamp, både på svenska och engelska. Men dessa texter har jag inte fördjupat mig i ännu. Det kommer jag göra den gången jag själv besöker en ädellövskog och hittar någon av dess gömda svampar. Förhoppningsvis sker det snart, för är det något den här boken gör så är det att väcka längtan. Och det är ett bra betyg för en bok!

Bilderna är hänförande och informationen är lättöverskådlig.

Boken kan köpas här direkt av författaren.

 

 

 

I en lågarik asp- och hasselmiljö hittade jag den blyga skönheten gyttrad taggsvamp.

Återigen är det asplågorna som levererar i mitt inventeringsområde utanför Uppsala. Idag hittade jag en till taggig skönhet, gyttrad taggsvamp Hericium cirrhatum, men denna är något blygsammare än sin praktfulla släktig koralltaggsvampen som jag hittade och bloggade om häromdagen. Gyttrad taggsvamp är en vednedbrytare som föredrar lövved. I bland förekommer den även på barrved. Taggarna sitter på undersidan av breda tungor som utgår ifrån en gemensam bas, inte som hos koralltaggsvampen där taggarna sitter på uppåtsträvande grenar. Gyttrad taggsvamp blir heller inte särskilt stor, max 15 cm. Liten men naggade god kan man säga!

Hos den gyttrade taggsvampen sitter taggarna främst på undersidan av breda tungor som sitter gyttrade från en gemensam bas.

 

Mitt på ett brötigt hygge hittade jag idag ett gäng rävröda tickor på en asplåga. Min första tanke var att det måste vara de vackra men vanliga cinnobertickorna Trametes cinnabarina, men hårigheten och det ljusa porlagret fick mig på andra tankar. Kunde det vara rävtickor? Med signalartsboken till hjälp blev mitt antagande snabbt till ett faktum. Jag hade hittat mina första rävtickor Inonotus rheades!

Asplåga med en familj rävtickor.

Rävticka är en mindre allmän art som finns i större delar av Sverige men har sin tyngdpunkt i östra Svealand. Den rävröda färgen, hårigheten (som i och för sig bara finns på de unga fruktkropparna), och det ljusare porlagret gör arten omisskännlig. Är man ändå osäker på identifieringen kan man titta efter rävtickans stora, hårda, marmorerade mycelkärna som man kan se i tvärsnitt.

Rävtickan är inte bara snygg, den är också en medelgod signalart på värdefulla aspmiljöer.

Rävröd och hårig på ovansidan, tunn kant och ett ljust porlager.

 

 

I en lövrik barrnaturskog stötte jag på den fantastiska koralltaggsvampen.

Jag måste bara få dela med mig av dagens artglädje; ett praktexemplar koralltaggssvamp Hericium coralloides! Den växte i basen på en skadad asp och lyste så vit och grann så att jag redan på långt håll förstod att jag äntligen skulle få se en av mina drömarter. Eftersom koralltaggsvamp både är signalart och listad som nära hotad på svenska rödlistan kunde jag skriva upp den i min handdator som ett ytterligare bevis på att just den här skogen är extra värdefull ur ett biologisk mångfald perspektiv. I samma skog hittade jag också aspfjädermossa Neckera pennata och den vackert orangea brandtickan Pycnoporellus fulgens.

Koralltaggsvamp är både signalart och rödlistad.

Koralltaggsvamp är en vitrötare som bryter ner död lövved, ofta lövträdslågor där barken har fallit av och veden har börjat murkna. Arten tycks av någon anledning föredra ved som förrötats av de mycket vanligare arterna fnöskticka Fomes fomentarius eller sprängticka Inonotus obliquus. 

På taggarna sitter hymeniet som är den vävnad på svampen som bildar sporer. Det korallika växtsättet optimerar helt enkelt den sporproducerande ytan.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha