I går fick jag vara med om ett riktigt skådespel! Det var bi-väder (varmt och soligt) så jag begav mig till Sunnerstabacken i Uppsala som är lite av ett bi-eldorado (det var där jag fick se bibaggen för ett par veckor sedan). Jag behövde inte leta länge förrän jag i en solig, sandig slänt fick se ett 50-tal ystra vårsidenbihanar som flög ca 5 centimeter över marken, irrande, fram och tillbaka. Alla hade de samma mål i sikte; att hitta en hona. Honorna kläcks och kryper upp ur marken något senare än hanarna, så när väl en hona dyker upp, gäller det för hanarna att vara beredda så de först får komma till parning. Då jag suttit och beundrat dessa irrfärder i en halvtimme, fick jag syn på den första parningen. En hane hade klamrat sig fast vid en nykläckt hona och blev ständigt störd av konkurrerande hanar.

Här har en vårsidenbihane fått fatt i en hona.

Efter en stund anslöt sig fler hanar och jag kunde inte längre urskilja det ursprungliga paret. De bildade en så kallad ”mating ball”, alltså parningsboll, vilket jag kunde läsa om i den utmärkta fälthandboken Field guide to the bees of Britain and Ireland.

”Mating ball”

Vårsidenbi är en av de bi-arter som kommer fram tidigast på våren. När honan har parat sig, gräver hon en bohåla i sandig mark, vilket ofta är i samma område som hon själv kläcktes i. Boet består av en djup gång som avslutas med en till flera boceller där äggen läggs. Intill äggen placerar vårsidenbihonan också ett förråd av pollen som hon har samlat in från framförallt blommade sälg. Pollenet är föda åt larverna som utvecklas under sommaren, förpuppas och sen övervintrar i väntan på våren då de fullbildade bina kryper ut.

 

Nu har snön äntligen försvunnit och vårtecknen står som spön i backen. Citronfjäril och tussilago i alla ära, men inget går upp mot bombmurklan Sarcosoma globosum när det gäller att framkalla vårkänslor. Vårkänslor för mig är förväntan. Förväntan på den tid som ligger framför mig med nya artkryss och kära återseenden.

Dagens bombmurklefynd i södra Lunsen utanför Knivsta var ett kärt återseende. Jag bloggade om vårens chokladtryfflar här på Artsidan redan för sex år sedan men sedan dess har bombmurklan blivit något av en mediakändis då den sällsynta och fridlysta svampen fick myndigheterna att stoppa en avverkning av skogen den växte i. Ärendet gick ända upp till mark- och miljööverdomstolen innan markägaren fick rätt att avverka och därmed utradera hela växtplatsen. En seger för äganderätten sades det.

Skogen vi var i idag är nyckelbiotop. Det innebär att den är klassad av Skogsstyrelsen som en miljö som är skyddsvärd och där det kan förväntas förekomma rödlistade arter. Förutom bombmurkla hittade vi även signalarterna rynkskinn Phlebia centrifuga, grön sköldmossa Buxbaumia viridis och bladrosetter av den lilla orkidén knärot Goodyera repens. Jag hoppas att en skog som denna kan få står kvar!

 

Så fort det blir barmark och solen börjar värma i mars-april kryper bibaggarna Apalus bimaculatus upp ur marken i sandiga miljöer för att para sig. Bibaggar är centimeterstora, svarta, håriga skalbaggar med orangea täckvingar. På varje täckvinge sitter en karaktäristisk svart fläck.

Idag hade jag turen att få se en av dessa snyggingar vid Sunnerstabacken i Uppsala. Flera andra personer var där i samma syfte och när solen väl kom fram och den första bibaggen visade sig, var vi flera som flockades kring den. En entusiastisk pojke plockade upp den och jag fick försöka fota den när den kröp på hans hand.

Bibaggen har en spännande ekologi. Deras larver lever nämligen som parasiter på vårsidenbiet Colletes cunicularius. Efter bibaggarnas parning dör de vuxna djuren. Ur äggen, som lagts i solexponerad sand, utvecklas larver som på något sätt tar sig till vårsidenbinas bon som ligger någon decimeter ner i marken. Väl därnere lever bibaggens larver gott på vårsidenbiets larver och det pollenförråd som vårsidenbihonan har samlat in åt dem. Framåt hösten är bibaggarna färdigutvecklade men de inväntar som sagt vårens första värme innan de gör entré på markytan igen.

 

Efter att ha varit inomhus på Sveriges botaniska förenings årliga konferens i Uppsala hela helgen, var det skönt att på söndagseftermiddagen ta en promenad till Gredelby hagar och klappa på kuddtickan. Kuddticka Phellinus punctatus gör skäl för sitt namn med sitt speciella växtsätt. Första året växer tickan i sidled. Sedan växer den utåt, med det yngre porlagret ovanpå det äldre, ett lager för varje år. Med åren bildas dessa fina sammetskuddar som inbjuder till klapp.

Kuddticka är ljusbrun i färgen med en karaktäristisk silvergrå kant som består av tidigare års porlager. Tickan är en vanligt syn på olika lövträd här i östra Mellansverige. I övriga Sverige ska den vara sällsynt.

 

Det har blivit många nya svamparter för mig den senaste tiden. Hasselticka Dichomitus campestris är en av dem. Eftersom det är en signalart för lundar med höga naturvärden, kände jag mig upprymd av åsynen. Men mitt sällskap som har bott längre tid i Uppland än jag, tog lätt på fyndet med kommentaren ”den signalerar hassel”. Hasseltickan är nämligen relativt vanlig i östra Svealand. I övriga landet är den sällsynt.

Hasselticka växer på döda stammar av hassel, men i bland kan den även hittas på al och ek. De kuddformiga fruktkropparna, som kan ses från sommaren till våren, består nästan enbart av rör. Som ung är den gräddfärgad men blir med åldern mer gulbrun för att slutligen bli brunsvart med svedda kanter.

 

Utrustad med snöskor och kikare har jag sökt efter vintertagging Irpicodon pendulus åtskilliga gånger då jag bodde i Härnösand, men förgäves. I helgen fick jag äntligen se den, och även om jag inte hittade den själv och trots att den var mindre än vad jag hade föreställt mig den, är jag mer än nöjd över att ha fått lära känna ännu en signalart.

Vintertagging är en vitaktig skinnsvamp med grova taggar som bara växer på gammeltallar, oftast i naturskogar med höga naturvärden. De ettåriga fruktkropparna börjar växa på senhösten och påträffas under vinter och tidig vår.

Vintertaggingen är sällsynt och har sin huvudutbredning i östra Svealand. Jag drömmer fortfarande om att få hitta min egen vintertagging. Nu när jag har fått en känsla för hur den växer och och hur den ser ut, och dessutom befinner mig i rätt region, borde jag ha bättre chans än någonsin tidigare.

 

Dagens exkursion till Trunsta träsk i Knivsta hade ett enda syfte, nämligen att få se den sällsynta och sällsamma svampen trollhand Hypocreopsis riccioidea. Fyra av expeditionens fem deltagare hade aldrig sett den och jag var en av dem. För att nå vårt mål var vi tvungna att dyka in bland videsnåren och gå på en bräcklig överis som rätt som det var brast under oss. Lyckan var total när trollhanden uppenbarade sig. Den var så mycket snyggare i verkligheten än vad jag hade föreställt mig!

Här lyser jag och trollhanden ikapp i den bleka vintersolen.

Trollhand är en saprofyt, en nedbrytare, som lever framförallt på döda grenar av vide och hassel, ofta tillsammans med skinnsvampen kantöra Hymenochaetopsis tabacina. De fingerlika loberna, som kan vara allt från gulbruna till purpurbruna, har gett arten dess fantasifulla namn.

En maffig trollhand! Både ovanför och nedanför trollhanden syns skinnsvampen kantöra som ofta växer på samma substrat som trollhand.

En greppande hand kring videgrenen. Trollhand gör skäl för sitt namn!

 

Jag minns mycket väl mitt första frätskinn Vuilleminia comedens. Det var min mamma som visade mig det på en ekgren i ekebacken i Ljugnskile. Sedan dess har jag sett det lite varstans och nu senast i Kölängen i Knivsta.

Jag gillar det dramatiska namnet frätskinn. Det ser verkligen ut som att svampen har frätt sönder barken. Fast det handlar snarare om att svampen har sprängt sig fri, eftersom den först börjar växa innan för barken på angripna grenar. Fruktkroppen som sedan blottas kan bli en halvmeter lång.

Frätskinn är rödgrå till smutsigt lila i färgen och har en vaxartad yta i väta. I torka blir den glanslös och sprickig. Skinnet växer under hela året och påträffas allmänt på döda, ofta kvarsittande grenar av ek, björk, al och hassel i hela Sverige.

 

Vad det är spännande att gå och vända pinnar och stockar! Ofta hittar man obskyra skinn och svårbestämda tickor. Idag hittade jag tätskinn Peniophora incarnata, som varken är svårbestämt eller obskyrt, men desto vackrare!

Ett fuktigt tätskinn med sin lysande orangea färg och vita tillväxtzon.

Tätskinn bildar tunna, hårt fastsittande skorpor på framförallt lövved. Den verkar inte vara så kräsen när det gäller val av substrat. Tunna grenar går bra. Tätskinn utvecklas under höst till vår. När de är fuktiga kan de vara lysande orangea medans de i torka bleknar och spricker upp på ett karaktäristiskt sätt.

Ett lite torrare tätskinn som är något blekare och har fått de karaktäristiska sprickorna. Till vänster om tätskinnet växer en bonusart; stor hjortticka Datronia mollis. 

 

Om du ser ett lövträd där det ser ut som att någon har strukit ett tunt lager med falu rödfärg längs med stammen, har du kanske stött på rödfärgsalg Trentepohlia umbrina. Det gjorde nämligen jag för någon vecka sedan, och jag blev nyfiken på dess ekologi.

Rödfärgsalg är en landlevande grönalg, sin röda färg till trots. Den innehåller klorofyll som alla grönalger, men ackumulerar också karotenoider, en grupp av pigment som bland annat ger den orangea färgen i morötter. Först när algen dör kommer den gröna färgen fram, vilket man kan se i herbarier då gamla kollekt har blivit gröna eller grå.

Rödfärgsalg förekommer framförallt på lövträd med rikare bark. Naturligt så växer den inte på tall eftersom tallens bark är sur, men i områden där luften är förorenad av alkaliskt damm från t ex cementfabriker, kalkstensbrott och grusvägar med hög trafiktäthet, kan rödfärgsalg även växa på detta substrat. Vetenskapliga studier har visat att mängden rödfärgsalg på tallbark korrelerar med avståndet från föroreningskällan. Arten kan alltså användas som bioindikator för alkaliskt damm!

Släktet Trentepohlia är vanligt i tropikerna. I Sverige finns förutom rödfärgsalg bara ytterligare två arter; violstensalg T. iolitus och guldfärgsalg T. aurea. Jag har träffat på dem båda. Arterna presenteras så pedagogiskt på Naturhistoriska riksmuseets hemsida, så jag länkar till dit istället för att skriva mer om dem här.

Trentepohlia-alger förekommer också som algkomponent i vissa skorplavar. Den kan avslöjas genom ett enkelt test. Skrapa på laven och betrakta färgen. Blir den orange har man att göra med Trentepohlia! Se bild här.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha