Några vanliga marklavar på Fulufjället
Fulufjället renbetas inte, vilket gör att lavkuddarna under lång tid har kunnat breda ut sig och växa sig höga. Eftersom det mesta i blomsterväg hade blommat över när jag och mamma besökte Fulufjället i Dalarna i början av augusti, så blev det naturligt att lavarna fick en stor del av vår uppmärksamhet. Fulufjället renbetas heller inte, vilket har gjort att de långsamväxande lavarna har kunnat växa så gott som ostört och skapat de mest fantastiska lavmattor. Instinktivt kändes det fel att gå på dem, särskilt vid torka då det kraschade under skorna vid de tillfällen vi lämnade stigen.
De lavarna som dominerade lavmattorna var olika renlavar Cladonia sp, islandslav Cetraria islandica och den bulliga fönsterlaven Cladonia stellaris. Fönsterlav är den laven som vi traditionellt har i våra adventsljusstakar till jul och går under det felaktiga handelsnamnet “vitmossa”. I lavmattorna ingick det också en hel del snölav Flavocetraria nivalis och strutlav Flavocetraria cucullata, och enstaka fläckar med fjälltagellav Alectoria ochroleuca. Alla dessa tre lavar är gulvita i färgen, men har helt olika struktur.
I mitten av bilden syns snölaven. Den är mer gulvit i färgen än omgivande fönsterlav, och har dessutom bredare lober. 
Snölaven är riktigt vacker på nära håll med sina upprepande förgreningar och skrynklighet. 
Här växer det fjälltagellav mellan dvärgbjörkarna. Spretiga och styva, men samtidigt gracila på något sätt. 
Fjälltagellaven har blåsvarta grenspetsar, vilket är ett bra kännetecken för arten. 
Den lav som dominerar i denna bilden är strutlav. Namnet är logiskt eftersom strutlavens långsmala, vågiga bål nästan är dubbelvikt – som en strut! 
Strutlav igen. Långsmal, vågig och dubbelvikt! 
En vacker lavmosaik på marken! Urnlav – Kräsen som få
När jag inför min resa till Fulufjället kollade vilka arter som hade rapporterats in på Artportalen i området, såg jag att urnlav Tholurna dissimilis var en av dem. Jag bestämde mig då att sommaren 2021 skulle bli den då jag äntligen skulle få se urnlav. Ända sedan jag skaffade mig min lavbok i början på 00-talet, har det varit min dröm att få se den. Enligt mig är urnlav i samma liga som de legendariska lavarna långskägg och varglav, baserat på sitt säregna utseende och speciella livsbetingelser.
Urnlav hittas på toppväxande, döende grangrenar, som helst har fågelgödslats. Granen i fråga ska inte vara vilken dussingran som helst, utan vara en senvuxen, uråldrig kämpe som växer strax ovanför trädgränsen i fjällen. Redan under vår första dag på Fulufjället började jag och min mamma Eva finkamma lovande granar, och de dröjde inte länge innan vi fick napp! Vilken glädjefest det blev! Jag blev så glad av synen av den gråa lilla lavkudden med de spretande utskotten, och mamma blev glad över att jag blev glad.
Urnlavsgranen och jag. Foto: Eva Lundell 
Denna fantastiska skapelse är bara någon centimeter stor och de små utskotten är bara ett par millimeter! Uppepå varje fingerlikt utskott sitter “urnan”, apotecien, som är svampkomponentens fruktkroppar hos laven. 
Urnlaven “sotar” dvs släpper ifrån sig mogna sporer då man nuddar den. Urnlaven är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan och är en så kallad kappnålslav, även om den avviker i utseendet gentemot anda arter av knappnålslavar. Det vetenskapliga artepitetet dissimilis betyder just olik.
Några arter och vyer från Fulufjällets nationalpark
För en dryg vecka sedan kom jag hem från en semestervecka på Fulufjället i Dalarna tillsammans med min mor Eva Lundell. För att vara en fjällsemester har resan varit av lyxkaraktär. Lugnt tempo, ingen tung packning och vi har bott i stuga med bekvämligheter som fullutrustat kök, sopsorteringskärl och utedass. Vädret har varit perfekt för vandring med mestadels svalt och mulet väder med betydligt fler solglimtar än regnskurar. Fokus på våra dagsetapper var att upptäcka naturen och frossa i arter och vyer som vi inte ser till vardags.
Här är syns Eva, min mamma, rasta ett slag under vår vandring upp för Fulufjällets brant. 
Här lämnar vi trädgränsen och kommer upp på kalfjället och den platå som vi skulle hålla oss på större delen av tiden. 
Fulufjället erbjuder milsvid vandring mellan sjöar, myrar och stenskravel, allt uppepå en sandstensplatå. I förgrunden syns ripvide Salix glauca med sina silverhåriga, smala blad. Mellan lokarna breder ängsullen Eriophorum angustifolium ut sig. Foto: Eva Lundell 
Ängsull Eriophorum angustifolium på nära håll. Foto: Eva Lundell 
Där det var klafsigt och blött, var det oftast spångat. Vid fuktstråken blommade välbekanta blommor som mjölkört Chamerion angustifolium och gullris Solidago virgaurea mellan de krumma fjällbjörkarna. 
Stoppen blev många under våra vandringar. Här får de marktäckande lavarna min uppmärksamhet. Foto: Eva Lundell 
Här och var bland stenskravlet på Fulufjället kunde vi se sandsten med böljeslagsmärken. Du har säkert sett de små vågorna av sand som uppstår av vågskvalpet på grunda sandstränder. Böljeslagsmärken är fossila sådana vågor som har bevarats i sandsten. Foto: Eva Lundell 
Ljungpiparna Pluvialis apricaria ackompanjerade de ödsliga vidderna med sina entoniga pip. Just denna individ hade ett oroligt beteende runt oss. Antagligen kom vi för nära ungarna. Foto: Eva Lundell 
En bister uppsyn av en perfekt kamouflerad höna av dalripa Lagopus lagopus lagopus gjorde oss också sällskap. Foto: Eva Lundell 
Vackra vyer med blånande berg, hade vi gott om. Foto: Eva Lundell 
Förutom att ljungen Calluna vulgaris blommade, var det ont om blommande fjällväxter såhär i början av augusti. Här syns lappljungens fröställningar Phyllodoce caerulea inbäddad i renlav, vackra på sitt eget lilla vis. Foto: Eva Lundell 
Istället för njuta av blommor, fick vi njuta (visuellt) av allehanda bär. Här är ripbär Arctous alpinus, en fjällväxt som växer på Fulufjällets rishedar tillsammans med kråkbär. Ripbärets blad är vackert nätnerviga. 
Här avtecknar sig kråkbär Empetrum nigrum mot en kartlavsprydd sten Rhizocarpon geographicum. Kråkbär, tillsammans med ljung och dvärgbjörk, var de mest dominerande markväxterna. 
Bitvis övergick risheden till gräshed med stagg Nardus stricta och kruståtel Avenella flexuosa. På bilden ses massblomning av kruståtel som i solen skimrade i rött och silver. Foto: Eva Lundell 
Svampfynden var få, men en och annan gulkremla Russula claroflava fick vi se. Denna gulkremla hukar under en dvärgbjörk. Foto: Eva Lundell 
Vittring pågår! Så här ser delar av den ravin ut uppifrån där Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall, störtar ner. 
Naturligtvis besökte vi även Njupeskär nerifrån. Njupeskär är en av nationalparkens huvudattraktioner. Mindre känt bland geneme besökare är kanske den unika mossflora som trivs i forsdimman. Foto: Eva Lundell 
På denna myr, vid Fulufjällets fot, gjorde jag ett fint mossfynd. Foto: Eva Lundell 
Mossfyndet var långskaftad komossa Splachnum sphaericum, en mossa som växer på spillning från växtätare. 
Avslutningsvis sa vi “hej” till lavskrikorna Perisoreus infaustus vid naturum , portalen till Fulufjällets nationalpark. De sägs att korv ska vara favoritmaten, men rågbröd verkade också falla i smaken! Foto: Eva Lundell Vackert vid vatten
Förra veckan besökte jag det som i turistbroschyrerna kallas för “Dalarnas copacabana”, en långgrund sandstrand i Särnsjön i Nordvästra Dalarna. Vistelsen var kort, bara några timmar, men gav mig en fin botanisk upplevelse i form av massblomning av vattenpilört Persicaria amphibia och notblomster Lobelia dortmanna som växte tillsammans några meter ut i det klara, näringsfattiga vattnet. I strandbrynet hittade jag revor av strandranunkel Ranunculus reptans och även plantor av sylört Subularia aquatica. I kontrast till den spensliga strandranunkeln och den minimala sylörten, bjöd den anslutande strandängsvegetationen på halvmeterhög kung Karls spira Pedicularis sceptrum-carolinum. De stoltserade spirorna, tillsammans med utsikten över blånande fjäll, påminde mig att jag befann mig långt ifrån Upplands slättbygder.
Ett hav av vattenpilört. Eller i alla fall en sjö. De rosa blommorna guppade upp och ned i vattnet likt bojar. 
Massblomning av vattenpilört. Växten kan leva både i vatten och på land. 
Notblomster är vackra i all sin enkelhet. 
En vacker not! 
Liten men ändå så lysande! Strandranunkel bildar revor på sandiga stränder i vattenbrynet. Bladen och de rotslående stjälkarna är trådsmala. 
Sylörten är yttepytteliten! Att arten tillhör familjen korsblommiga ser man på den enkla blomman med fyra kronblad. 
Här stoltserar kung Karls spira i strandängen. Godisrosa alknottror
Här har gråalbladen deformerats av alla alknottror. Knottror på al. Vad kan det vara? Jo, alknottror! Ibland är namngivningen inte svårare än så i gallernas värld. En gall är en onormal tillväxtförändring på växter som orsakas av en parasit. Galler kan skapas av av allt från bakterier till insekter. Hos denna gråal Alnus incana är det gallkvalstret Eriophyes alniincanae som har orsakat tillväxtförändingen. Gallkvalstret håller till i knottrorna där de också suger näring från bladen. Ibland kan ett alblad ha hundratals alknottror vilket gör att bladet deformeras av näringsbrist. Alknottror är runda, kala och insnörda vid basen. I sitt första stadium är de gulgröna, sedan blir det vackert röda som på bilderna, för att slutligen bli bruna.
Även klibbal har en egen art av gallkvalser som gör alknottror. Då heter arten Eriophyes laevis.
I de vackert godisrosa knottrorna håller gallkvalster till. Gul parasollmossa – allt annat än mossig
Parasollerna hos gul parasollmossa har funktionen att locka till sig insekter. I ett inlägg i Facebookgruppen “Mossor och lavar” kallades denna för alienmossa. Man kan verkligen undra i från vilken planet gul parasollmossa kommer ifrån! Det är dags att omvärdera det nedsättande ordet “mossigt”. Särskilt med tanke på hur färgsprakande och spännande en gul parasollmossa Splachnum luteum är! De många kortlivade parasollerna hos arten har funktionen att locka till sig insekter. Inte för pollinering som hos blommorna, utan för sporspridning. Mossan växer på spillning från framförallt älg och är någorlunda vanlig i myrkanter i norra Sverige. Varje gång jag ser den infinner sig någon slags raritetskänsla. Den är ju så häftig, tycker ni inte?
Presentspindel – spindeln med både Tintinlugg och polisonger
Två benpar fram, och två benpar bak, är en vanlig ställning hos presentspindeln. På vår yttervägg hängde idag en riktig cooling. En stor hane av presentspindel Pisaura mirabilis brydde sig inte det minsta om att jag fotograferade småsporre som växte mellan stenplattorna under honom. Bilderna på småsporren blev misslyckade, kamera ville inte fokusera på de minimala blommorna, men den mörka spindeln mot vår ljusa vägg gjorde sig desto bättre på bild!
Presentspindeln spinner inga fångstnät utan är en aktiv jägare som springer ifatt sina byten. När spindeln vilar ser man den ofta sitta med de främre benparen framåtsträckta och de bakre benparen bakåtsträckta. Denna benföring tillsammans med den långsmala kroppen ger en fingervisning om att det är en presentspindel du har framför dig.
Eftersom jag är med i Facebookgruppen Spindelnätet (rekommenderas!), får jag ofta se denna spindel i mitt flöde. Storleken och den läckra teckningen på spindeln gör att många undrar om arttillhörigheten. På samma sida delar spindelexperten Kajsa Mellbrand med sig om handfasta artbestämningstips vad gäller presentspindel och nämner minnesknep som vit “framåtriktad Tintintofs” och vita “polisonger” i spindelns mörka ansikte. För att se dessa behöver man komma spindeln nära.
På presentspindelns mellankropp går en ljus linje som mynnar ut i en liten Tintintofs i presentspindelns svarta ansikte. På sidorna av ansiktet finns en ljus teckning som ser ut som polisonger. Du har säkert hört talas om spindelhonors vana att äta upp hanen efter parning. Detta är ingen myt, utan en realitet för spindelhanar att förhålla sig till. Hanarna hos presentspindeln löser detta problem genom att räcka över förlovningsgåva inför parning. Presenten består i ett byte, inlindat i silke, som distraherar honan och ger hanen en bättre förutsättning att komma ifrån parningsakten levande. Därav namnet presentspindel!
Otrogen med fjärilar – 10 år senare
För exakt 10 år sedan skrev jag en bekännelse här på Artsidan. Jag hade börjat bli intresserad av fjärilar och det var något jag hade kluvna känslor inför. Här kommer ett urval av några laddade meningar ur inlägget “Otrogen med fjärilar” 2011-07-25:
“Eftersom jag har hållit på med botanik så länge, är det som att jag har någon slags lojalitet till den. Växterna förtjänar all min uppmärksamhet och jag har ju identifierat mig som botaniker i många år. Men så dök insekterna upp i mitt liv!“…
“Att få se en ny fjärilsart är den ultimata lyckan.“…
“Växterna står där det står. Praktisk men lite tråkigt. Jag kan knappt tro att jag skriver detta. Jag känner mig otrogen!”
För mig personligen är det kul att påminnas om min vånda som jag uppenbarligen kände inför mitt breddade intresse. Jag är idag glad att jag vågade följa känslan av pirr i magen som jag känner när något är riktigt roligt och att jag vågade vara “otrogen” mot växterna. Såhär 10 år senare efter mitt inlägg kan jag konstatera att dagfjärilarna var inkörsporten till entomologins underbara värd i mitt liv. Vid sidan om hägrande växtkryss drömmer jag numera också om att få se praktbyxbi, noshornsbagge och gullvivefjäril.
Min jakt på insikter om insekter har tagit mig över hela Sverige och i min minnesbank samlar jag fina möten med både insektsarter och människor som delar min passion. Att mitt dagfjärilsintresse skulle ge mig sommarjobb som fjärils- och humleinventerare åt SLU i flera somrar, hade jag inte räknat med när jag som nybörjare i 10-talets början tafatt jämförde blåvingars vingundersidor i min nyinköpta fjärilsbok. I år var det första gången jag startade min egen nattfjärilsfälla och på allvar började undersöka nattens ljusskygga varelser. Det är en fantastisk resa som jag bara har påbörjat, och antagligen inte har något slut.
Idag har jag inga som helst samvetskval över att växla mellan botanik och entomologi och jag kan byta fokus dem emellan flera gånger per dag. Mitt tidigare resonemang om att vara “otrogen” botaniken finner jag lite roande och en smula inskränkt, när jag nu har facit om hur berikande det kan bli. Alla arter, små som stora, tillhör ju samma natur som jag älskar, är en del av och vill värna!
Här möts två av mina största intressen. En citronfjärilshane representerar entomologin och den blommande bitterskråpen representerar botaniken. Knärot – gammelskogens ljusbärare
Detta inlägg är en hyllning till den svenska orkidé som ligger mig närmast om hjärtat. Knärot Goodyera repens. Inga bilder i världen kan göra knärotens skönhet rättvisa eller fullt ut återspegla den underbara känslan jag får när jag träffar på de vitblommande stänglarna som hukar under blåbärsris eller stoltserar på mossiga stenblock.
Vill du se knäroten blomma, är det nu i blåbärstid du ska ge dig ut. Glöm hyggen, ungskogar och plantage. Knäroten vill ha riktig gammelskog!
Knäroten är orkidén som lyser upp gammelskogen i blåbärstid och får mitt hjärta slå lite snabbare. Första gången jag mötte den lilla orkidén, var i en blåbärsgranskog i Ljungskile tidigt 00-tal. Jag och några kompisar plockade blåbär när den plötsligt bara uppenbarade sig framför mig. Det är så det ofta går till har jag märkt. Att den bara helt plötsligt står där och man får känslan att det var knäroten som hittade mig först.
Hittar du knäroten eller hittar den dig? Det är frågan! Det händer då och då, att jag tänker på mötet med min första knärot och undrar om skogen finns kvar. Knäroten är idag placerad i hotkategorin Sårbar (VU) i svenska rödlistan. Då jag blev förälskad i knäroten i början på 00-talet ansågs populationen vara livskraftig. Mycket kan alltså hända på bara 20 år och det som har hänt är att gammelskogen som knätoren och de ca 2000 andra rödlistade skogsarter kräver, börjar ta slut i landskapet. I mer än ett halvt sekel har vi kalavverkat den svenska skogen och återplanterat likriktade monokulturer som är utan de strukturer och den artrikedom som tar 100-tals år att återskapa, om det ens är möjligt. Just de knärötter som poserar på mina bilder är fredade, vilket gläder mig. De växer i naturreservatet Bolstan-Vad utanför Tierp.
På en orkidé kan man räkna till tre. (Observera att det rimmar!) Tre yttre kalkblad (namnet på orkidéns kronblad), och tre inre. Tre-regeln gäller även de millimeterstora knärotsblommorna även om det är svårt att urskilja på bilden. I mitten av en orkidéblomma hittar man dessutom inga ståndare eller pistiller, utan istället är hon- och hanorgan sammanvuxna till en så kallad könspelare. Lägg också märke till knärotens fantastiska hårighet! 
Precis som hos alla andra orkidéer är knärotens blad parallellnerviga. På knärotens blad går det också skönja ett nätlikt mönster. De vintergröna bladen växer i rosett och utseendet är värt att lägga på minnet eftersom de går att observera året om. Blomställningarna är däremot kortlivade. Skogsklocka – en ståtlig klockväxt på tillbakagång
Inför dagens exkursion hade jag packat ned det mesta i ryggsäcken men ändå glömt det väsentligaste; vatten. Bristen på vätska i värmen gjorde mig ofokuserad på huvudsyftet som var att koordinatsätta skogsklockor Campanula cervicaria som växer längs en skogsbilväg utanför Tierp. Det blev bara en skogsklocka registrerad och hade det inte varit för att det satt en mindre bastardsvärmare Zygaena viciae som ett smycke på en av skogsklockorna, hade det inte blivit några bilder tagna och därmed inte heller något blogginlägg.
Dubbelt rödlistat. Skogsklocka med ett insektssmycke i form av mindre bastardsvärmare. Båda arterna är listade som nära hotade (NT) på svenska rödlistan. Vid första anblicken av en skogsklocka kan det verka märkligt att den tillhör samma familj som mer kända klockväxter som blåklocka och ängsklocka. Tankarna går snarare till en annan blomsterfamilj, kransblommiga växter, eftersom blomhuvudena sitter i våningar. Tittar du däremot på de enskilda små blommorna så ser du likheten med våra vanliga klockväxter.
Detta är en skogsklocka vars blommor inte har slagit ut än. Här ser man tydligt att blomhuvudena sitter som i våningar. Växtmiljön är en blommande vägkant. 
På nära håll syns skogsklockans släktskap med blåklocka. Båda tillhör familjen klockväxter. Skogsklockan är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan. Trots att skogsklockan är så robust och reslig är den känslig för den igenväxning som sker i jordbruksbygder idag. Historiskt har skogsklockan anpassat sig till människans ängsbruk och skogsbete, som sedan länge har upphört i stor skala. Skogsbilvägar och kraftledningsgator har emellertid blivit en tillflyktsort för skogsklockan och här i Uppland ökar faktiskt arten vilket troligen är en följd av skogsbilvägarnas expansion.
Skogsklockans stjälk är kantig och borsthårig.
