Godisrosa alknottror
Här har gråalbladen deformerats av alla alknottror. Knottror på al. Vad kan det vara? Jo, alknottror! Ibland är namngivningen inte svårare än så i gallernas värld. En gall är en onormal tillväxtförändring på växter som orsakas av en parasit. Galler kan skapas av av allt från bakterier till insekter. Hos denna gråal Alnus incana är det gallkvalstret Eriophyes alniincanae som har orsakat tillväxtförändingen. Gallkvalstret håller till i knottrorna där de också suger näring från bladen. Ibland kan ett alblad ha hundratals alknottror vilket gör att bladet deformeras av näringsbrist. Alknottror är runda, kala och insnörda vid basen. I sitt första stadium är de gulgröna, sedan blir det vackert röda som på bilderna, för att slutligen bli bruna.
Även klibbal har en egen art av gallkvalser som gör alknottror. Då heter arten Eriophyes laevis.
I de vackert godisrosa knottrorna håller gallkvalster till. Gul parasollmossa – allt annat än mossig
Parasollerna hos gul parasollmossa har funktionen att locka till sig insekter. I ett inlägg i Facebookgruppen “Mossor och lavar” kallades denna för alienmossa. Man kan verkligen undra i från vilken planet gul parasollmossa kommer ifrån! Det är dags att omvärdera det nedsättande ordet “mossigt”. Särskilt med tanke på hur färgsprakande och spännande en gul parasollmossa Splachnum luteum är! De många kortlivade parasollerna hos arten har funktionen att locka till sig insekter. Inte för pollinering som hos blommorna, utan för sporspridning. Mossan växer på spillning från framförallt älg och är någorlunda vanlig i myrkanter i norra Sverige. Varje gång jag ser den infinner sig någon slags raritetskänsla. Den är ju så häftig, tycker ni inte?
Presentspindel – spindeln med både Tintinlugg och polisonger
Två benpar fram, och två benpar bak, är en vanlig ställning hos presentspindeln. På vår yttervägg hängde idag en riktig cooling. En stor hane av presentspindel Pisaura mirabilis brydde sig inte det minsta om att jag fotograferade småsporre som växte mellan stenplattorna under honom. Bilderna på småsporren blev misslyckade, kamera ville inte fokusera på de minimala blommorna, men den mörka spindeln mot vår ljusa vägg gjorde sig desto bättre på bild!
Presentspindeln spinner inga fångstnät utan är en aktiv jägare som springer ifatt sina byten. När spindeln vilar ser man den ofta sitta med de främre benparen framåtsträckta och de bakre benparen bakåtsträckta. Denna benföring tillsammans med den långsmala kroppen ger en fingervisning om att det är en presentspindel du har framför dig.
Eftersom jag är med i Facebookgruppen Spindelnätet (rekommenderas!), får jag ofta se denna spindel i mitt flöde. Storleken och den läckra teckningen på spindeln gör att många undrar om arttillhörigheten. På samma sida delar spindelexperten Kajsa Mellbrand med sig om handfasta artbestämningstips vad gäller presentspindel och nämner minnesknep som vit “framåtriktad Tintintofs” och vita “polisonger” i spindelns mörka ansikte. För att se dessa behöver man komma spindeln nära.
På presentspindelns mellankropp går en ljus linje som mynnar ut i en liten Tintintofs i presentspindelns svarta ansikte. På sidorna av ansiktet finns en ljus teckning som ser ut som polisonger. Du har säkert hört talas om spindelhonors vana att äta upp hanen efter parning. Detta är ingen myt, utan en realitet för spindelhanar att förhålla sig till. Hanarna hos presentspindeln löser detta problem genom att räcka över förlovningsgåva inför parning. Presenten består i ett byte, inlindat i silke, som distraherar honan och ger hanen en bättre förutsättning att komma ifrån parningsakten levande. Därav namnet presentspindel!
Otrogen med fjärilar – 10 år senare
För exakt 10 år sedan skrev jag en bekännelse här på Artsidan. Jag hade börjat bli intresserad av fjärilar och det var något jag hade kluvna känslor inför. Här kommer ett urval av några laddade meningar ur inlägget “Otrogen med fjärilar” 2011-07-25:
“Eftersom jag har hållit på med botanik så länge, är det som att jag har någon slags lojalitet till den. Växterna förtjänar all min uppmärksamhet och jag har ju identifierat mig som botaniker i många år. Men så dök insekterna upp i mitt liv!“…
“Att få se en ny fjärilsart är den ultimata lyckan.“…
“Växterna står där det står. Praktisk men lite tråkigt. Jag kan knappt tro att jag skriver detta. Jag känner mig otrogen!”
För mig personligen är det kul att påminnas om min vånda som jag uppenbarligen kände inför mitt breddade intresse. Jag är idag glad att jag vågade följa känslan av pirr i magen som jag känner när något är riktigt roligt och att jag vågade vara “otrogen” mot växterna. Såhär 10 år senare efter mitt inlägg kan jag konstatera att dagfjärilarna var inkörsporten till entomologins underbara värd i mitt liv. Vid sidan om hägrande växtkryss drömmer jag numera också om att få se praktbyxbi, noshornsbagge och gullvivefjäril.
Min jakt på insikter om insekter har tagit mig över hela Sverige och i min minnesbank samlar jag fina möten med både insektsarter och människor som delar min passion. Att mitt dagfjärilsintresse skulle ge mig sommarjobb som fjärils- och humleinventerare åt SLU i flera somrar, hade jag inte räknat med när jag som nybörjare i 10-talets början tafatt jämförde blåvingars vingundersidor i min nyinköpta fjärilsbok. I år var det första gången jag startade min egen nattfjärilsfälla och på allvar började undersöka nattens ljusskygga varelser. Det är en fantastisk resa som jag bara har påbörjat, och antagligen inte har något slut.
Idag har jag inga som helst samvetskval över att växla mellan botanik och entomologi och jag kan byta fokus dem emellan flera gånger per dag. Mitt tidigare resonemang om att vara “otrogen” botaniken finner jag lite roande och en smula inskränkt, när jag nu har facit om hur berikande det kan bli. Alla arter, små som stora, tillhör ju samma natur som jag älskar, är en del av och vill värna!
Här möts två av mina största intressen. En citronfjärilshane representerar entomologin och den blommande bitterskråpen representerar botaniken. Knärot – gammelskogens ljusbärare
Detta inlägg är en hyllning till den svenska orkidé som ligger mig närmast om hjärtat. Knärot Goodyera repens. Inga bilder i världen kan göra knärotens skönhet rättvisa eller fullt ut återspegla den underbara känslan jag får när jag träffar på de vitblommande stänglarna som hukar under blåbärsris eller stoltserar på mossiga stenblock.
Vill du se knäroten blomma, är det nu i blåbärstid du ska ge dig ut. Glöm hyggen, ungskogar och plantage. Knäroten vill ha riktig gammelskog!
Knäroten är orkidén som lyser upp gammelskogen i blåbärstid och får mitt hjärta slå lite snabbare. Första gången jag mötte den lilla orkidén, var i en blåbärsgranskog i Ljungskile tidigt 00-tal. Jag och några kompisar plockade blåbär när den plötsligt bara uppenbarade sig framför mig. Det är så det ofta går till har jag märkt. Att den bara helt plötsligt står där och man får känslan att det var knäroten som hittade mig först.
Hittar du knäroten eller hittar den dig? Det är frågan! Det händer då och då, att jag tänker på mötet med min första knärot och undrar om skogen finns kvar. Knäroten är idag placerad i hotkategorin Sårbar (VU) i svenska rödlistan. Då jag blev förälskad i knäroten i början på 00-talet ansågs populationen vara livskraftig. Mycket kan alltså hända på bara 20 år och det som har hänt är att gammelskogen som knätoren och de ca 2000 andra rödlistade skogsarter kräver, börjar ta slut i landskapet. I mer än ett halvt sekel har vi kalavverkat den svenska skogen och återplanterat likriktade monokulturer som är utan de strukturer och den artrikedom som tar 100-tals år att återskapa, om det ens är möjligt. Just de knärötter som poserar på mina bilder är fredade, vilket gläder mig. De växer i naturreservatet Bolstan-Vad utanför Tierp.
På en orkidé kan man räkna till tre. (Observera att det rimmar!) Tre yttre kalkblad (namnet på orkidéns kronblad), och tre inre. Tre-regeln gäller även de millimeterstora knärotsblommorna även om det är svårt att urskilja på bilden. I mitten av en orkidéblomma hittar man dessutom inga ståndare eller pistiller, utan istället är hon- och hanorgan sammanvuxna till en så kallad könspelare. Lägg också märke till knärotens fantastiska hårighet! 
Precis som hos alla andra orkidéer är knärotens blad parallellnerviga. På knärotens blad går det också skönja ett nätlikt mönster. De vintergröna bladen växer i rosett och utseendet är värt att lägga på minnet eftersom de går att observera året om. Blomställningarna är däremot kortlivade. Skogsklocka – en ståtlig klockväxt på tillbakagång
Inför dagens exkursion hade jag packat ned det mesta i ryggsäcken men ändå glömt det väsentligaste; vatten. Bristen på vätska i värmen gjorde mig ofokuserad på huvudsyftet som var att koordinatsätta skogsklockor Campanula cervicaria som växer längs en skogsbilväg utanför Tierp. Det blev bara en skogsklocka registrerad och hade det inte varit för att det satt en mindre bastardsvärmare Zygaena viciae som ett smycke på en av skogsklockorna, hade det inte blivit några bilder tagna och därmed inte heller något blogginlägg.
Dubbelt rödlistat. Skogsklocka med ett insektssmycke i form av mindre bastardsvärmare. Båda arterna är listade som nära hotade (NT) på svenska rödlistan. Vid första anblicken av en skogsklocka kan det verka märkligt att den tillhör samma familj som mer kända klockväxter som blåklocka och ängsklocka. Tankarna går snarare till en annan blomsterfamilj, kransblommiga växter, eftersom blomhuvudena sitter i våningar. Tittar du däremot på de enskilda små blommorna så ser du likheten med våra vanliga klockväxter.
Detta är en skogsklocka vars blommor inte har slagit ut än. Här ser man tydligt att blomhuvudena sitter som i våningar. Växtmiljön är en blommande vägkant. 
På nära håll syns skogsklockans släktskap med blåklocka. Båda tillhör familjen klockväxter. Skogsklockan är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan. Trots att skogsklockan är så robust och reslig är den känslig för den igenväxning som sker i jordbruksbygder idag. Historiskt har skogsklockan anpassat sig till människans ängsbruk och skogsbete, som sedan länge har upphört i stor skala. Skogsbilvägar och kraftledningsgator har emellertid blivit en tillflyktsort för skogsklockan och här i Uppland ökar faktiskt arten vilket troligen är en följd av skogsbilvägarnas expansion.
Skogsklockans stjälk är kantig och borsthårig. Brunsprötad skymningssvärmare
Tänk dig känslan. Du går upp på morgonen, är lite trött, och öppnar din nattfjärilsfälla som står på altanen utan några särskilda förväntningar. Det första du får se är en gigantisk svärmarfjäril med en kropp som är nästan lika lång och tjock som din tumme! Detta var precis det som hände mig i morse, och jag kan säga att efter synen av min första brunsprötad skymningsvärmare Hyles gallii var jag klarvaken.
Den brunsprötade skymningssvärmaren är nästan lika stor som min tumme! Brunsprötad skymningsvärmare är omisskännlig i sin murriga grundfärg med ett ljust band över framvingarna. Varje bakvinge har dessutom en röd fläck som syns när fjärilen flyger. Som många andra svärmare är brunsprötad skymningssvärmare en skicklig flygare. Den flyger dessutom dagtid och besöker vanliga blommor som t ex mjölkört, vilket ökar chansen att man får syn på den. Min högst ovetenskapliga slutsats efter att ha följt fjärilsgrupper i några år på Facebook, är att brunsprötad skymningssvärmare är en av de fjärilar som flest undrar över vad den heter. Det gäller även den uppseendeväckande larven av brunsprötad skymningssvärmare som är riktigt stor och är militärgrön med gula fläckar längs sidorna. Googla, så får ni se!
Brunsprötad skymningssvärmare med en lite butter uppsyn. 
Även om denna bilden blev suddig så skymtar man den brunsprötade skymningssvärmarens röda fläckar på bakvingarna. Gulfläckad glanstrollslända och en suverän artbestämningsbok
Min vilodag hemma i hängmattan till trots, har jag fått stifta bekantskap med en ny trollsländeart och fått en ny favoritbok bland artbestämningslitteraturen.
Gulfläckad glanstrollslända är ensam art i Sverige om att ha gula fläckar på bakkroppen i kombination med att vara grönmetallicfärgad. Att försiktigt hålla trollsländor i båda vingparen är ett bra sätt att komma dem nära för detaljstudier utan att de skadas. Trollsländearten i fråga, är gulfläckad glanstrollslända Somatochlora flavomaculata. Den har patrullerat här hemma på tomten i två dagar, och undkommit åtskilliga utfall med håven från min sida. Men skam den som ger sig! I förmiddags var det jag som var snabbast och den lilla helikoptern blev infångad för artbestämning.
Eftersom jag var på hemmaplan hade jag tillgång till all min artbestämningslitteratur. Jag passade då på att ta fram boken Nordens trollsländor av Magnus Billquist, som jag förut har tyckt varit för stor för att ta med ut i fält. Snabbt kunde jag konstatera att det inte var en dag för tidigt som jag öppnade denna bok. Så otroligt pedagogisk i sitt upplägg och fullmatad med tydliga bilder som visar allt från livsmiljö till närbilder på viktiga fältbestämningskaraktärer. Jag gillar särskilt inledningens artöversikt där man snabbt kan matcha sin okända trollslända mot olika utseendegrupper. Min infångade trollslända kunde jag t ex matcha mot gruppen trollsländor med nyckelordet “grönmetallicfärgad” i utseendebeskrivningen. Efter att ha uteslutit arterna fjälltrollslända och tundratrollslända baserat på bokens utbredningskartor, hade jag bara tre arter kvar att jämföra med. Eftersom det bara är gulfläckad glanstrollslända av de grönmetallicfärgade trollsländorna som har gul teckning på bakkroppen, var artbestämningen lätt denna gång!
Den stora boken underst är nytillskottet Nordens Trollsländor, en guldskatt för den som vill lära sig artbestämma ALLA trollsländor oavsett om individen är ung eller sliten, typisk eller otypisk. Översta boken är min trotjänare Trollsländor i Sverige, en smidig fälthandbok som presenterar den Svenska trollsländefaunan på ett överskådligt sätt. Flodflicksländor vid Tämnarån
Åh vad jag blir öm i hjärtat när jag ser flicksländor! Dessa små flygande pinnar rör sig sävligt över vegetationen, gärna vid vatten, och slår sig ned vid jämna mellanrum. Kanske väljer de ett strå som inte är mycket bredare än de själva. Där sitter de och spanar med sina stora facettögon som sitter så brett isär att de närmast liknar hammarhajar. Färgen är ofta blå eller beige med svart teckning, ibland är ögonen röda och ibland går hela sländan i rött, allt beroende på vilken av Sveriges 20 flicksländearter det rör sig om. Gemensamt är den tunna kroppen och de smala vingparen som hålls hopfällda över bakkroppen vid vila. Till skillnad från de flygskickliga “vanliga” trollsländorna, är flicksländor lätta att fånga in med håv. Artbestämningen är desto klurigare, men som tur är finns det utmärkt litteratur att tillgå.
Idag stötte jag på mängder av flicksländor på min spångade promenad över Tämnarån i Tierp. Alla var av samma art, flodflickslända Platycnemis pennipes, som jag nu börjar känna mig säker på i min artbestämning. Flodflicksländan ger ett ljust intryck. Hanen är ljust blå och honan är ljust beige till gulgrön. Båda könen har svarta teckningar och de arttypiska dubbla ljusa linjerna vid skuldran. Arttypiskt är också de breda “vaderna”, främst på bakbenen och främst på hanen. Flodflicksländan är en relativt vanlig art i södra Sverige vid långsamt rinnande vatten med mycket vegetation.
En hane av flodflickslända visar upp sig. Överst på mellankroppen, på skuldrorna, syns de arttypiska dubbla ljusa linjerna. 
Genom att försiktigt hålla sländan i vingarna går det att studera viktiga fältkaraktärer utan att den skadas. Här ser man hanens breda vader! 
Även honan av flodflickslända har de typiska dubbla ljusa linjerna på mellankroppen. Färgen hos honan är diskretare än hos hanen och går i beige till blekt gulgrön. Färger och mönster i nattens fjärilsfångst
Jag vill så gärna visa några glimtar ur den underbara värld som jag får ta del av varje morgon när jag vittjar min ljusfälla för nattfjärilar. I morse hittade jag tre olika arter av fältmätare. Varje fältmätare med sin egen unika kombination av mönster och färger.
Gräsgrön fältmätare Först ut är gräsgrön fältmätare Colostygia pectinataria. Det är en vanlig art som finns i hela Sverige utom i fjälltrakterna. Gräsgrön fältmätare är tydligt grönfärgad som nykläckt fjäril. Även om den gröna färgen snabbt bleknar under fjärilens korta livstid, kan man känna igen den på de vita, vågiga tvärlinjerna som i framvingarnas framkant möter de typiska svarta fläckarna.
Citrongul fältmätare När jag fick se den citrongula fältmätaren Cidaria fulvata bland äggkartongerna i fällan, drog jag efter andan. Den var så vacker i sin varma, gula färg med det bruna tvärbandet över vingarna. Citrongul fältmätare är en vanlig art i nästan hela Sverige. Larverna lever på rosor, vilket lyckligtvis grannen har gott om!
Ögonfläckad fältmätare Sist ut är ögonfläckad fältmätare Cosmorhoe ocellata. Här imponerar det kontrastrika mönstret snarare än färgerna i sig. Över de lysande vita vingarna går ett mörkt tvärband och vid framvingarnas bakkant syns det svarta “ögonfläckarna” som gett arten dess namn. Även denna fältmätare är vanlig i stora delar av Sverige utom i fjälltrakterna. Larverna lever på måror.
