Vackert vid vatten
Förra veckan besökte jag det som i turistbroschyrerna kallas för “Dalarnas copacabana”, en långgrund sandstrand i Särnsjön i Nordvästra Dalarna. Vistelsen var kort, bara några timmar, men gav mig en fin botanisk upplevelse i form av massblomning av vattenpilört Persicaria amphibia och notblomster Lobelia dortmanna som växte tillsammans några meter ut i det klara, näringsfattiga vattnet. I strandbrynet hittade jag revor av strandranunkel Ranunculus reptans och även plantor av sylört Subularia aquatica. I kontrast till den spensliga strandranunkeln och den minimala sylörten, bjöd den anslutande strandängsvegetationen på halvmeterhög kung Karls spira Pedicularis sceptrum-carolinum. De stoltserade spirorna, tillsammans med utsikten över blånande fjäll, påminde mig att jag befann mig långt ifrån Upplands slättbygder.
Ett hav av vattenpilört. Eller i alla fall en sjö. De rosa blommorna guppade upp och ned i vattnet likt bojar. 
Massblomning av vattenpilört. Växten kan leva både i vatten och på land. 
Notblomster är vackra i all sin enkelhet. 
En vacker not! 
Liten men ändå så lysande! Strandranunkel bildar revor på sandiga stränder i vattenbrynet. Bladen och de rotslående stjälkarna är trådsmala. 
Sylörten är yttepytteliten! Att arten tillhör familjen korsblommiga ser man på den enkla blomman med fyra kronblad. 
Här stoltserar kung Karls spira i strandängen. Knärot – gammelskogens ljusbärare
Detta inlägg är en hyllning till den svenska orkidé som ligger mig närmast om hjärtat. Knärot Goodyera repens. Inga bilder i världen kan göra knärotens skönhet rättvisa eller fullt ut återspegla den underbara känslan jag får när jag träffar på de vitblommande stänglarna som hukar under blåbärsris eller stoltserar på mossiga stenblock.
Vill du se knäroten blomma, är det nu i blåbärstid du ska ge dig ut. Glöm hyggen, ungskogar och plantage. Knäroten vill ha riktig gammelskog!
Knäroten är orkidén som lyser upp gammelskogen i blåbärstid och får mitt hjärta slå lite snabbare. Första gången jag mötte den lilla orkidén, var i en blåbärsgranskog i Ljungskile tidigt 00-tal. Jag och några kompisar plockade blåbär när den plötsligt bara uppenbarade sig framför mig. Det är så det ofta går till har jag märkt. Att den bara helt plötsligt står där och man får känslan att det var knäroten som hittade mig först.
Hittar du knäroten eller hittar den dig? Det är frågan! Det händer då och då, att jag tänker på mötet med min första knärot och undrar om skogen finns kvar. Knäroten är idag placerad i hotkategorin Sårbar (VU) i svenska rödlistan. Då jag blev förälskad i knäroten i början på 00-talet ansågs populationen vara livskraftig. Mycket kan alltså hända på bara 20 år och det som har hänt är att gammelskogen som knätoren och de ca 2000 andra rödlistade skogsarter kräver, börjar ta slut i landskapet. I mer än ett halvt sekel har vi kalavverkat den svenska skogen och återplanterat likriktade monokulturer som är utan de strukturer och den artrikedom som tar 100-tals år att återskapa, om det ens är möjligt. Just de knärötter som poserar på mina bilder är fredade, vilket gläder mig. De växer i naturreservatet Bolstan-Vad utanför Tierp.
På en orkidé kan man räkna till tre. (Observera att det rimmar!) Tre yttre kalkblad (namnet på orkidéns kronblad), och tre inre. Tre-regeln gäller även de millimeterstora knärotsblommorna även om det är svårt att urskilja på bilden. I mitten av en orkidéblomma hittar man dessutom inga ståndare eller pistiller, utan istället är hon- och hanorgan sammanvuxna till en så kallad könspelare. Lägg också märke till knärotens fantastiska hårighet! 
Precis som hos alla andra orkidéer är knärotens blad parallellnerviga. På knärotens blad går det också skönja ett nätlikt mönster. De vintergröna bladen växer i rosett och utseendet är värt att lägga på minnet eftersom de går att observera året om. Blomställningarna är däremot kortlivade. Skogsklocka – en ståtlig klockväxt på tillbakagång
Inför dagens exkursion hade jag packat ned det mesta i ryggsäcken men ändå glömt det väsentligaste; vatten. Bristen på vätska i värmen gjorde mig ofokuserad på huvudsyftet som var att koordinatsätta skogsklockor Campanula cervicaria som växer längs en skogsbilväg utanför Tierp. Det blev bara en skogsklocka registrerad och hade det inte varit för att det satt en mindre bastardsvärmare Zygaena viciae som ett smycke på en av skogsklockorna, hade det inte blivit några bilder tagna och därmed inte heller något blogginlägg.
Dubbelt rödlistat. Skogsklocka med ett insektssmycke i form av mindre bastardsvärmare. Båda arterna är listade som nära hotade (NT) på svenska rödlistan. Vid första anblicken av en skogsklocka kan det verka märkligt att den tillhör samma familj som mer kända klockväxter som blåklocka och ängsklocka. Tankarna går snarare till en annan blomsterfamilj, kransblommiga växter, eftersom blomhuvudena sitter i våningar. Tittar du däremot på de enskilda små blommorna så ser du likheten med våra vanliga klockväxter.
Detta är en skogsklocka vars blommor inte har slagit ut än. Här ser man tydligt att blomhuvudena sitter som i våningar. Växtmiljön är en blommande vägkant. 
På nära håll syns skogsklockans släktskap med blåklocka. Båda tillhör familjen klockväxter. Skogsklockan är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan. Trots att skogsklockan är så robust och reslig är den känslig för den igenväxning som sker i jordbruksbygder idag. Historiskt har skogsklockan anpassat sig till människans ängsbruk och skogsbete, som sedan länge har upphört i stor skala. Skogsbilvägar och kraftledningsgator har emellertid blivit en tillflyktsort för skogsklockan och här i Uppland ökar faktiskt arten vilket troligen är en följd av skogsbilvägarnas expansion.
Skogsklockans stjälk är kantig och borsthårig. Strandtrav och strandvial vid Höga kusten
Strandtrav Cardaminopsis petraea och strandvial Lathyrus japonicus. En Ångermanländsk korsblommig exklusivitet och en ganska så sällsynt ärtväxt. De ser så olika ut som två växter kan göra, men gemensamt är att de båda växer i karga havsmiljöer. Strandvial har jag sett många gånger på olika ställen i landet. Strandtrav fick jag se för första gången i helgen, i Rotsidans naturreservat som ligger i hjärtat av höga kusten i mitt gamla hemlandskap Ångermanland.
Slipade, låga klippor i Rotsidans naturreservat. För att komma fram till Rotsidans naturreservat, som tills stora delar består av låga, slipade diabasklippor och klapperstensfält, fick vi gå genom en solvarm tallskog med blommande lingon och linnea. I gläntorna fladdrade det tallmätare. Det är brunspräckliga nattfjärilar som är omisskännliga då de i vila slår ihop vingarna precis som en dagfjäril. När skogen glesnade och vi kom fram till klipporna och de öppna havet, fick vi kryssa fram mellan solbadande semesterfirare. Det dröjde inte länge innan jag fick syn på en liten kämpande växt som tillsynes växte direkt ur klipphällen. “Nu kan vi åka hem” skojade jag till sällskapet som var med mig. “Här är strandtraven!”
Här är strandtraven, den lilla växten som i Sverige bara finns längs Ångermanlands kust. 
Precis som alla växter i familjen korsblommiga växter, har strandtraven enkla blommor med fyra kronblad. Även om jag direkt fick se dagens målart var det såklart inte tal om att åka hem. Rotsidans naturreservat bjöd, förutom på sol och bad, även på strandväxter som strandloka, knutarv, fackelblomster, östersjötåg, vattenmåra, frossört, fjällnejlika och så den pampiga strandvialen såklart!
Strandvialen är en omisskännlig strandväxt. Hela växten är reslig och flera decimeter hög. Bladen är blågröna och lite köttiga och de stora blommorna är violetta. 
Att strandvial är en ärtväxt går inte ta miste på! Ärtskidorna ska dessutom vara ätliga. På uppmaningen att smaka på ärtorna, duckade jag genom att säga att jag inte ville plocka i naturreservat. Ett axplock arter från sommartorpet
Det är sista semesterdagen på det lilla torpet i Västernorrland där min biologvän Yvonne bor. Idag regnar det, och vi tar en vilodag med lite kravlöst håvande och botaniserande på torpet.
I en torr och mager sluttning växer den minimala ormbunksväxten månlåsbräken Botrychium lunaria. Yvonne har räknat till 25 stycken hittills och hon hittar fler ju mer hon kryper omkring på platsen. Månlåsbräken är den vanligaste av våra åtta låsbräkenarter, men är mycket svår att upptäcka. Jag skulle säga att låsbräknar har en särställning bland många botanister och på Facebook hittar man gruppen “Låsbräkenriddarna” där dessa små får stå i fullt fokus. 
I rabatterna längs torpgrunden har även de så kallade ogräsen sin självklara plats bland planterade prydnadsväxter. Här är frodas styvmorsviolen Viola tricolor, Sveriges vildväxande “minipensé” och Ångermanlands landskapsblomma. 
Här är ännu ett ogräs, men av den mer diskretare sorten. Åkerspärgel Spergula arvensis växer ostyrigt och spretigt. De vita blommorna är mycket näpna, men i regnet behagade de inte att slå ut. Med lite god vilja kan man se på bilden att åkerspärgeln har glandelhår, hår som utsöndrar vätska som gör att växten känns lite klibbig att ta i. 
Delar av gräsmattan på torpet är oklippt till förmån för biologisk mångfald. Här blommar massor av ormrot med sin vita blommor i ax och ätbara rödbruna groddknoppar. 
Vi hittade även årets första ängssvampar! För mig var det dessutom en ny art, mörkfjällig vaxskivling Hygrocybe turunda. Mörkfjällig vaxskivling är vackert röd-orange med nedlöpande skivor i något ljusare färgnyans. Tittar man nära på hatten ser man de karaktäristiska bruna små fjällen som har gett vaxskivlingen dess namn. 
I syrenbusken hade en tandmätare Odontopera bidentata tagit skydd för regnet. Nattfjärilar kan generellt vara kluriga att artbestämma, och i synnerhet många mätarfjärilar som är gråa eller bruna. Den här mätaren har tandade vingkanter, vilket få liknande arter har. 
Även min nattfjärilsfälla har fått följa med på semester. På nätterna har den lyst och fångat in någon enstaka ny art varje natt. Här syns ett mörkt och lite anonymt nattfly som har ett namn som jag tycker passar en superhjälte; mörkbrunt skuggfly Charanyca ferruginea. Sju sorters blommor, sju färger
Det här är min midsommarbukett med sju sorters blommor som jag ska drömma på i natt. Visserligen har jag hittat min drömprins, men blomsterplockandet vid midsommar är ändå den tradition jag håller högst. Nu, just i denna tid, är natten som kortast och naturen är som mest levande, prunkande och myllrande. Är inte det värt att fira med en bukett under kudden, så säg?
Sju sorters blommor är lekande lätt att få ihop när man befinner sig på ett torpställe i skogen med omgivande slåtteräng. För att utmana mig lite har jag plockat sju arter i olika färger. Lägg gärna märke till den fantastiska utsikten med de blånande, skogsklädda bergen som skymtas i bilden. Jag är tillfälligt tillbaka i Västernorrland, mina gamla hemtrakter, och det kittlar i magen när jag ser det storslagna och vackra landskapet som jag inte visste att jag saknade så mycket.
Blå: ängsklocka
Rosa: rödblära
Gul: smörblomma
Vit: prästkrage
Brun: ängsfryle
Gulgrön: daggkåpa
Rödaktig (högst utskickande i buketten): ängssyraOlvon med en krans av fejkblommor
Olvonblommor som tål att studeras närmare. Det är gott om vitblommande träd och buskar i skogsbrynen nu. Fläder och rönn med sina praktfulla blomsterkvastar, där fläderns blommor doftar underbart och rönnens luktar kattpiss, och olika arter av hagtorn med sina vita blommor på skaft, bara för att nämna några. Olvon är busken som ståtar med prakt två gånger om året. I juni med sina vita blommor och i oktober när både bär och blad blir vackert röda. Doften på olvonens blommor, kan jag inte dra mig till minnes, och om just vår vildväxande olvonbuske hittar jag inga doftreferenser beskrivna på nätet eller i floran. Hur som helst är olvonens blommor vackra, eller i alla fall de som många av oss tror är blommor.
I mitten syns olvonets egentliga blommor som aldrig blir större eller märkvärdigare än såhär. I en krans runt dessa syns de sterila fejkblommorna som bara har skyltande funktion för pollinerarna. Om vi definierar en blomma som ett organ som antingen innehåller hanliga ståndare eller honliga pistiller, så sitter olvonets egentliga blommor i mitten av blomsterklasen, små och intetsägande. I en krans runt dessa, har olvonet stora skyltande fejkblommor! Titta noga på dem. Du kommer inte att se en tillstymmelse till ståndare eller pistiller i dessa “blommor” som förövrigt har fem vita kronblad. Dessa könlösa fejkblommor fyller naturligtvis en funktion ändå. De hjälper till att skylta till pollinerare att det finns mat att hämta i form av pollen och nektar i de riktiga blommorna.
Olvonblad är tre- till femflikiga och växer parvis motsatta på stammen. På hösten blir blad och bär vackert röda. Dramatik i ramslökskogen
Nationaldagen firade jag idag med andra floraentusiaster i Långhällskogens naturreservat strax söder om Gävle. Det var perfekt strandväder med gassande sol från klarblå himmel, men vi från Gävleborgs botaniska sällskap valde skogen istället med svalkande källvatten, ljusa gläntor och dansande myggor. Även om allt från trollsländor till dunmossa fick vår uppmärksamhet så var det kärlväxterna som stod i fokus. Efter att vi betat av guckusko i knopp, stor låsbräken, nästrot, bäckbräsma och allehanda starr- arter så lämnade jag gruppen för att ensam i lugn och ro njuta av havet av ramslök Allium ursinum som vi tidigare hade passerat.
I långhällskogens naturreservat kan du vandra i ett hav av ramslök. När jag närmade mig skogsgläntan där ramslöken växte ymnigt, märkte jag att jag inte längre var själv. En man och en kvinna stod böjda över var sin ryggsäck som stod på marken och de fick bråttom att stänga ryggsäckarna när jag närmade mig. Jag förstod direkt vad som pågick och skyndade mig fram. “Ni plockar väl inte ramslök i ett naturreservat?” Kvinnan, som såg både skyldig och trotsig ut på samma gång, mumlade om att ramslök inte var fridlyst och att flera verkade ha skördat ramslök innan dem eftersom det fanns så mycket stigar upptrampade. Jag upplyste dem då om att reservatet hade upprättats bland annat för att skydda den sällsynta ramslöken, men jag såg på deras skyldiga kroppsspråk att de mycket väl redan visste att det var förbjudet. De lommade snart iväg och jag blev ensam igen bland myggen och den gastronomiskt eftertraktade ramslöken. Jag, som sällan tar ton och är konflikträdd, funderade sedan lite förfärat på var jag fick luft ifrån.
Ramslöken, vars blad var täckta med pollen från barrträden, blommade vitt och vackert på sina ställen. 
Såhär ser ramslökens blad ut som skördas och används i matlagning. 
Intill havet av ramslök växte också stora bestånd av liljekonvalj. De giftiga liljekonvaljebladen kan vara förvillande lika ramslöksblad. Ramslöksblad växer dock ett och ett och skiljs så från liljekonvaljbladen som är parbladiga. Violmaraton del 5: sumpviol, kärrviol och strandviol
Jag fortsätter mitt violmaraton med tre violer som alla växer på en strandäng i Bredforsens naturreservat; sumpviol Viola uliginosa, kärrviol Viola palustris och strandviol Viola persicifolia. Att dessa violer vill ha de blött om fötterna, hör man på namnen. Den vanligaste av alla violer på fuktig mark skulle jag säga är kärrviolen. Sumpviol och strandviol är båda sällsynta och rödlistade, nära hotad (NT) respektive sårbar (VU).
Den ståtliga sumpviolen vill ha det fuktigt och trivs i strandängar och sumpskogar. Bredforsens naturreservat ligger vid bruksorten Söderfors i Tierps kommun och innefattar fastland, öar och stränder i anslutning till Dalälven. I reservatet ingår också strandängar där de regelbundna översvämningarna i kombination med bete skapar en öppen, fuktig miljö där en mångfald av specialanpassade gräs och örter trivs. En av dessa specialare är sumpviolen som faktiskt har sin första svenska fynduppgift i Söderfors. Sumpviolen är en ovanligt stor och ståtlig viol och de blåvioletta blommorna är flera centimeter höga. Även bladen är stora, och de har en utdragen hjärtlik form.
Sumpviolens blad är stora, kala och utdraget hjärtlika. 
Sumpviolens blommor är också stora och kan bli uppemot tre centimeter. Efter att ha klafsat runt i strandängen en bra stund och fotograferat sumpvioler fick jag tillslut också syn på den betydligt mindre och oansenligare kärrviolen. Även om kärrviolen är mycket vanlig i fuktiga marker, blev jag glad att se den eftersom den står på min violmaratonlista. Kärrviolens blommor är blekt violetta med vackert ådringsmönster och bladen har den form som i flororna kallas njurlik.
Kärrviol. En vanlig och vacker syn på fuktiga marker under vår och försommar. 
Jag har bara sett njurar på bild, men kan stämma in i florornas beskrivning om att kärrviolens blad är njurlika. Efter att ha sett både sumpviol och kärrviol vid Dalälvens strand, kom jag hem och läste att Naturskyddsföreningen i Tierp hade haft en exkursion på exakt samma strandäng några dagar innan och då hittat strandviol. Så härom dagen återvände jag med ett enda fokus; att hitta den sällsynta strandviolen. Efter mycket letande gjorde jag en klassiker. Jag gav upp för en stund och satte mig ner för att fika. Tror du inte att den stod just där jag ställde ner ryggsäcken? Efter att ha konsulterat floran kunde jag konstatera att strandviolen är omisskännlig med sina blekt blåa blommor och avlånga, trubbigt spjutformade blad.
Den eftersökta strandviolen. Blek och vacker med karaktäristiskt avlånga blad. Violmaraton del 4: underviol
Underviolens blommor är bleka och väldoftande. Underviol växer i mullrika och kalkrika skogar och är en av skogsstyrelsens signalarter. Som skogsälskare ligger mig signalarter extra varmt om hjärtat. En signalart indikerar nämligen att skogen har höga naturvärden. Många gånger har jag stött på underviolens stora, njurformade blad i skogen, blivit glad och fört den till protokollet, just eftersom den är en signalart. Det jag också gillar med underviolen, är att arten har ett klockrent kännetecken. Det är nämligen bara underviolen som har ensidigt håriga stjälkar och bladskaft. Håll upp en bladstjälk mot solen och du kan urskilja en hår-rand på bara ena sidan av skaftet!
Hårig, men bara på en sida av bladskaftet! 
Underviolens blad är nu små, men de växer till sig ordentligt framåt sommaren.