Lätt som en sälgplätt!
En alldeles vanlig grå novemberdag kan vara full med oväntade färger. Av alla mina svampfynd idag så var det sälgplätten Cytidia salicina som lyste starkast mot kulissen av grått. På en av de många salixstammarna i Tämnarens vattenskyddsområde i Tierp fick jag först se ett par vinröda sälgplättar. Glad och nöjd över dessa färgklickar försökte jag fånga dem med kameran. När jag gick runt trädet såg jag till min förvåning att andra sidan stammen var fullproppad med den märkvärdiga svampen. Visst är sälgplätten vacker ihop med den ljust turkosa skrynkellaven Parmelia sulcata?
Sälgplätt. Helt enkelt en omisskännlig skinnsvamp. 
Sälgplätten växer på olika arter av Salix, däribland sälg Salix caprea. Kantarellmussling – vackrast undertill
Små och gulbruna på ovansidan. Lätta att missa. En favoritsysselsättning nu under vinterhalvåret är att vända på pinnar. I dag bjöd vädret på kyla och fukt och färgskalorna var många nyanser av grått. En perfekt dag att vända på pinnar! Jag behövde inte gå långt hemifrån för att stötta på en bröt med pinnar mellan villaträdgårdarna. Det blev bingo på en gång. Vad som ovanifrån såg ut som något ordinärt skrufs, visade sig vara kantarellmussling Plicaturopsis crispa då jag vände pinnen och fick se den vita rynkade undersidan. Vilket konstverk!
Vänder man på pinnen ser man de rynkiga pappersrosetterna. Kantarellmusslingen är en ettårig skinnsvamp som är mycket frosthärdig och påträffas oftast under vinterhalvåret. Konsistensen är mjuk och liksom kantarellen har den åsar undertill istället för skivor. Dessa åsar är dessutom vackert gaffelgreniga. Kantarellmussling är en av skogsstyrelsens signalarter. Den är lätt att känna igen och förekommer nästan bara i skog där det kontinuerligt har nybildats död ved under en lång tid.
Mjukt, rynkigt och gaffelgrenigt! Ett axplock av ängssvampar från Bondskärets naturreservat
Det är ingen hemlighet att jag älskar ängssvampar. Och denna hösten fick jag möjlighet att under några helger gå all in för att hitta så många arter som mjöligt på en sällsynt vacker plats; Bondskärets naturreservat i Norduppland. Under mina turer använde jag bara kameran för att dokumentera arter för egen del, utan tanke på att bilderna skulle vara visningsbara och pedagogiska för någon annan än mig själv. Men några bilder duger ändå att läggas upp. Och mitt stoltaste fynd praktvaxskivlingen Hygrocybe splendidissima måste jag ju bara få visa!
Först ut är en fingersvamp med det passande namnet ängsfingersvamp Clavulinopsis corniculata. Jämför med omkringväxande blad så förstår du hur liten den är! 
Denna skönhet är också en fingersvamp. Denna heter aprikosfingersvamp Clavulinopsis luteoalba. 
Sprödvaxskivling Hygrocybe ceracea är så skör att den går sönder bara man tittar på den. Ett bra kännetecken bland andra arter av gula vaxskivlingar. 
Vit vaxskivling Cuphophyllus virgineus är en av de färglösare vaxskivlingarna. Denna är dessutom luktlös vilket skiljer den från sin ryssläderdoftande rödlistade dubbelgångare lädervaxskivling Cuphophyllus russocoriaceus. 
Söt som få är den lilla kantarellvaxskivlingen Hygrocybe cantharellus. Tittar man noga på hatten är den alldeles fjällig. 
Ängsvaxskivling Cuphophyllus pratensis är ätlig och är en större art än de föregående jag har visat. Storleken, den beige färgen samt de långt nedlöpande lamellerna är säkra kännetecken. 
Även om denna jordtunga inte ser särskilt hårig ut på bilden, så gör den skäl för sitt namn när man tittar på den genom lupp. Namnet är hårig jordtunga Trichoglossum hirsutum. 
Och som utlovat, sist men inte minst; praktvaxskivling Hygrocybe spledissima. En honungsdoftande färgexplosion! Ja, den doftar faktiskt honung när man värmer den i handen eller tar in och torkar den lite. Efter detta frosseri av vackra ängssvampar är det på sin plats med en definition. Alla svampar som växer på en äng är nämligen inte ängssvampar, utan till ängssvamparna räknas bara omkring 150 fördefinierade exklusiva arter som alla har det gemensamt att det är knutna till ogödslade och därmed magra ängs- och betesmarker. Och som du säkert redan vet, är dessa marker idag sällsynta i landskapet.
Hattifnattsvampen stubbbläcksvamp
Jag måste bara få presentera en så häftig art. Det är stubbläcksvamp Coprinellus disseminatus som oftast uppträder i sådana mängder att de ser ut som ett gäng mini- hattifnattar från Tove Janssons värld. Stubbläcksvamp växer i basen på trädstammar och på murken ved. Sitt svenska namn till trots, bläckar inte stubbbläcksvampen. Visst är det snygg?
Hattifnattar! 
Det är vanligt att stubbläcksvampen uppträder i mängder som på bilden. 
Inte en tillstymmelse till bläck här inte! Läderskål i knopp
Läderskål som trängt igenom barken på en döende hasselstam Nu under vårvintern ligger det mesta av liv i dvala. Men i svampvärlden finns det varelser som knoppas trots kylan. En av dessa är läderskålen Encoelia furfuracea, en vedlevande skålsvamp som jag för första gången fick se idag. Läderskålen blir inte mer än ett par centimeter stor, så trots exakta koordinater från Artportalen och vetskapen om att läderskålen bara går på döda stammar av hassel och al, fick jag leta ett bra tag innan jag fick syn på den.
Små men snygga! Läderskålarna är så här års slutna. Utsidan är ljust brun och kornig. Först fram i maj-juni spricker upp de upp och antar formen av en skål som i torka har inrullade kanter.
Läderskålarnas växtplats, en miljö att återvända till. Läderskålen är en signalart för lundar med höga naturvärden och växer bara i miljöer där det kontinuerligt har bildats död ved av värdträdet under lång tid. Jag kommer definitivt att återvända till denna fina ek- och hasselbacke för att leta fler arter.
Smått och gott från mykologiveckan i Dalarna 2018
Den fjärde dagen av årets mykologivecka i Dalarna är snart till ända. Det är en fältdag kvar och därför förtidigt att summera hela veckan. Men jag kan ändå konstatera att den hittills har varit lyckad, trots att sommarens torka har påverkat svamptillgången negativt. Av de turer som stod till buds under veckans första två dagar valde jag att följa med till ängsmiljöer. Vi besökte ett antal fäbodvallar och en betad älvdal med skralt resultat. Det var helt enkelt för torrt. Men den mycket vanliga gräsmarkssvampen toppvaxskivling svek oss inte. Toppvaxskivling ser ut som en sagosvamp; toppig med röd hatt och gul fot och så svartnar den med åldern eller vid beröring. Efter mycket letande hittades tillslut en lite ovanligare ängssvamp också; spetsvaxskivning Hygrocybe acutoconica var. acutoconica. Även spetsvaxskivling är toppig, men är gul-orange i färgen och svartnar inte vid beröring så som toppig ängsvaxskivling gör.
En familj med sagosvampen toppvaxskivling. Dessa svartnar med åldern eller vid beröring. 
Spetsvaxskivling är toppig, gul-orange och svartnar inte vid beröring. Eftersom det var så magert med svamp på ängsmarkerna, valde jag att exkurera i skogsmiljö under gårdagen. Det blev inte vilken skogsmiljö som helst utan något så exklusivt som en kalksandtallskog. Där växte förväxlingsarterna ruttaggsvamp Sarcodon pseudoglaucopus och skrovlig taggsvamp Sarcodon scabrosus som jag fick öva på att särskilja, den kanelmuffinslika dropptaggsvampen Hydnellum ferrugineum och ett litet exemplar av luddticka Onnia tomentosa. Luddticka har jag velat se länge. Det är en marklevande ettårig ticka som är signalart. Luddtickan har en kanelbrun, luddig fot och hatt och porerna är till en början vita.
Luddtaggsvamp är kanelfärgad och sammetsluden på hatt och fot. Dagens exkursion gick till lite trivialare skogsmiljöer. Vi hittade inga ovanliga svampar direkt, men två arter vill jag lyfta fram som favoriter; tratticka Polyporus melanopus och broskmussling Panus conchatus. Tratticka är spexig med sin sammetssvarta fot mot de ljusa porlagret. Ovanifrån ser den alldaglig ut och är därför lätt att missa. Den gråbeigea broskmussligen bjöd på en överraskning när man vände på yngre exemplar; lamellerna var vackert lilafärgade! Både tratticka och broskmussling är lövträdsvedsvampar, men trattickan behöver inte mer än en liten pinne av lövträd att leva på som är begravd i marken. Trattickan kan också leva på lövträdsrötter.
Den spexiga tratttickan med sammetsmörk fot, vitt porlager och ljusbrun ovansida kan leva på en liten lövträdspinne i marken. 
Broskmussling har ofta lila toner i sig, särskilt unga fruktkroppar. Färgprakt under en tallåga
Vem kan ana att det finns en värd av färger att upptäcka under en tallåga? Ta skinnsvamparna gultrådsskinn Piloderma fallax och rödvedsskinn Phanerochaete sanguinea till exempel. Båda arter är vanliga, men de lever ett undangömt liv. Vackra är de hur som helst!
Gultrådsskinn är inte specifikt knutna till tallågor, utan dess gula myceltrådar hittas ofta när man lyfter på mossa eller skrapar bort förna i barrskog. Den anses till och med vara Sveriges vanligaste svamp. 
Det köttröda rödvedsskinnet bryter ned murken ved, oftast barrved på magra marker. Tallnaturskogens vedsvampar
I helgen har jag varit på den bästa kurs jag har gått på år och dar; tallnaturskogens vedsvampar, arrangerat av Sveriges mykologiska förening. Kursen hölls i nordvästra Dalarna och kursledare var bland annat Olli Manninen som är en av nordens bästa vedsvampskännare och en skogsaktivist av rang. Han var den som importerade den finska metoden till Sverige för att hitta tallvedsvampar. Den finska metoden går ut på att man helt enkelt vänder på tallågorna. Det kan se en smula brutalt ut när stora stockar vänds upp och ner, men det ger resultat utan dess like och har bidragit till att man i Sverige har gjort många nya vedsvampsfynd. Givetvis läggs lågorna tillbaks i sin ursprungsposition för att den mångfald av arter som lever under dem ska få fortsätta göra det i decennier framöver.
Uppvänd låga med urskogsporing, en art som vi skulle ha missat utan denna omilda behandling. Urskogsporing är klassad som starkt hotad på svenska rödlistan (EN). På kursen lyftes tre arter av tallvedsvampar fram som särskilt användbara vid identifiering av biologiskt värdefulla tallmiljöer. Det var gräddporing Sidera lenis, nortagging Odonticium romellii och fläckporing Antrodia albobrunnea. Dessa tre är rödlistade, möjliga att urskilja i fält och signalerar att det finns en kontinuitet av högkvalitativa tallågor sedan långt tillbaka i tiden.
Gräddporing är en finporig vit till gräddfärgad ticka som har konsistensen av en tempurmadrass när man petar på den. Den har heller ingen riktigt definierad kant utan liksom flyter ut i veden. När gräddporing åldras blir den ofta grönfärgad av alger. Denna art klassas som sårbar på svenska rödlistan (VU). 
Nordtagging är en ljus, tunn skinnsvamp med millimetersmå taggar. En deltagare på kursen tyckte att den såg ut som ett snölandskap med granar i miniatyr. En klockren liknelse! Arten är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan. 
Fläckporing har den egenheten att den blir brunfläckad när den åldras. Den har också en karaktäristisk mörk zon intill tickans baksida där den fäster mot underlaget. Fläckporing är klassad som sårbar (VU) i svenska rödlistan. Det är i de torra tallmiljöerna som man kan hitta de mest exklusiva vedsvamparna, fick vi lära oss på kursen. I en torr miljö bryts tallågorna ner långsamt och blir därmed ett långlivat substrat för kräsna vedsvampar som gräddporing, nordtagging och fläckporing. Välkänt är också att gamla, långsamväxande tallar ger en hög kvalitet på lågorna som gör att det tar hundratals år för dem att brytas ned. Sådana lågor nyblildas av naturliga skäl i långsam takt och därför är det allvarligt att så många av dem körs sönder vid t ex markberedning i skogsbruket. Att skogar med gammal tall huggs ner är också ett hot för många vedsvampar eftersom det är framtidens potentiella lågor som försvinner.
Här studeras kritporing. Den kritvita tickan som klassas som akut hotad CR. Under stora delar av kursen befann jag mig i ett lyckorus. Så många häftiga arter, fantastiska skogar och ett härligt gäng nördar där alla blev lika glada som jag när vi hittade arter som kritporing Antrodia crassa, urskogsporing Antrodia infirma och kolticka Gloeophyllum carbonarium, för mig närmast mytiska gammelskogsarter. Nu känner jag mig taggad att hitta dessa på egen hand!
Avslutningsvis vill jag visa vad som för mig och flera andra var det klart häftigaste fyndet; kolticka. Den växer bara på undersidan av brända, kolade talllågor. Bara det är häftigt i sig! Koltickan kan förväxlas med vedticka som också är brun och kan växa på kolad ved. Men till skillnad från vedtickan så har koltickan hexagonala porer som går ända ut i kanten på fruktkroppen. Den har inte heller vedtickans karaktäristiska läderlukt. Kolticka är klassad som starkt hotad (EN) på rödlistan. Ädellövskogens gömda svampar – en bok som väcker längtan
Ädellövskogens gömda svampar. En nyutkommen bok av Claes Ingvert. Jag minns när jag som barn tittade i min mors fotosvampbok och uppslukad av bilderna lät fantasin skena iväg. Kragskivlingarna såg ut som vackra damer med stora hattar och flugsvamparna var läskiga att titta på eftersom de var märkta med kors som utropade deras farlighet. Som vuxen bläddrar jag fortfarande gärna i fotoböcker på svamp. Men mina fantasier handlar idag om att själv få hitta de där snyggingarna och istället för varnande kors går jag igång på rödlistekategorier. Claes Ingverts nyutkomna bok Ädellövskogens gömda svampar har allt det jag söker i en artbok för att jag ska nöjesbläddra; hänförande bilder och en överskådlig presentation av utbredning och rödlistestatus. Boken har också en kortfattad presentation av varje svamp, både på svenska och engelska. Men dessa texter har jag inte fördjupat mig i ännu. Det kommer jag göra den gången jag själv besöker en ädellövskog och hittar någon av dess gömda svampar. Förhoppningsvis sker det snart, för är det något den här boken gör så är det att väcka längtan. Och det är ett bra betyg för en bok!
Bilderna är hänförande och informationen är lättöverskådlig. Boken kan köpas här direkt av författaren.
Gyttrad taggsvamp
I en lågarik asp- och hasselmiljö hittade jag den blyga skönheten gyttrad taggsvamp. Återigen är det asplågorna som levererar i mitt inventeringsområde utanför Uppsala. Idag hittade jag en till taggig skönhet, gyttrad taggsvamp Hericium cirrhatum, men denna är något blygsammare än sin praktfulla släktig koralltaggsvampen som jag hittade och bloggade om häromdagen. Gyttrad taggsvamp är en vednedbrytare som föredrar lövved. I bland förekommer den även på barrved. Taggarna sitter på undersidan av breda tungor som utgår ifrån en gemensam bas, inte som hos koralltaggsvampen där taggarna sitter på uppåtsträvande grenar. Gyttrad taggsvamp blir heller inte särskilt stor, max 15 cm. Liten men naggade god kan man säga!
Hos den gyttrade taggsvampen sitter taggarna främst på undersidan av breda tungor som sitter gyttrade från en gemensam bas.
