Humlebagge
Om jag skulle få vara en skalbagge, skulle jag välja humlebaggen Trichius fasciatus. Humlebaggen är en riktig livnjutare. Den kan sitta i en och samma blomma i flera dagar och bara äta pollen. Den humlelika utstyrseln med gulsvarta täckvingar och tät kroppsbehåring, skrämmer bort potentiella fiender. Så varför bekymra sig?
Större frågeteckenbock
Större frågeteckenbock Brachyta interrogationis är en robust, två centimeter lång långhorning med utstående ögon, och antenner som når halva täckvingarnas längd. De halmgula täckvingarna har svarta teckningar som man med lite fantasi kan få till två frågetecken. Själv har jag svårt att se dessa, men jag uppskattar att namngivaren har gjort att skalbaggen är lätt att minas, både till namn och utseende.
Större frågeteckenbock är långhorningarnas tjuren Ferdinand. En stor del av dess vuxna liv ägnar de åt att äta på blommor. Midsommarblomster Geranium sylvaticum spelar en central roll i den större frågeteckenbockens liv. Som larv lever den inne i rötterna, och när larven vuxit till sig kryper den ut och äter av rötterna utifrån. Larvutvecklingen tar 1-2 år innan förpuppning sker, också den i anslutning till rötterna. Den fullbildade långhorningen äter sedan gärna av midsommarblomsternas kronblad.
Vill man se större frågeteckenbock skall man i juni bege sig till en norrländsk skogsäng som är full av midsommarblomster. Insekten har nämligen i huvudsak en nordlig utbredning.
Lövträdlöpare
Lövträdlöpare Rhagium mordax är en långhorning (familj Cerambycidae) som hittas i stort sett hela Sverige, och särskilt ofta hemma hos mig i Midskogsdalen. Jag vill gärna tro att det beror på alla högstubbar av björk och asp jag har skapat de senaste åren, för det är i nydöda lövträd som skalbaggens tvååriga larvutveckling sker.
De vuxna baggarna flyger under soliga dagar, vilar på trädstammar, parar sig och hämtar energi i form av nektar och pollen från vita blommor som hundkex Anthriscus sylvestris, strätta Angelica sylvestris, älggräs Filipendula ulmaria.
“Med mina fejkögon på ryggen kan jag skrämma bort vem som helst. Förutom den där fotografen.”
“Om jag spelar död kanske hon låter mig vara ifred”
Kamhornad knäppare
Kamhornad knäppare Ctenicera pectinicornis är en art som årligen dyker upp hemma på ängen i slutet av maj. I flera dagar har jag gått och sneglat på smörbollarna där den brukar hålla till. Igår kväll fick jag äntligen se den, vilandes på en gullviva.
Kamhornad knäppare är lätt att känna igen på den metalliskt grönbruna färgen. Hanarna har dessutom imponerande kam-lika antenner, vilket har gett arten dess svenska namn. På antennerna sitter massor av hyperkänsliga kemoreceptorer vars funktion bland annat är att fånga upp honornas doftämnen.
Vi har ett 90- tal knäppare i Sverige (familj Elateridae). Alla har det karaktäristiskt tillplattade och båtformade utseendet som framgår på bilderna.
Anledning till att denna skalbaggsfamilj kallas knäppare, är den katapultmekanism som utlöses då de hamnar på rygg. Genom att ta spjärn med mellankroppen mot bakkroppen kan de med ett ”knäpp” sprätta iväg och på så vis hamna på rätt köl igen!
En lat guldskatt
Guldbaggar är så vackra och så oskuldsfulla där de sitter och tuggar i sig nektar från blommor. De gör sig inget besvär i att flyga från blomma till blomma som humlor och bin – åh nej- en stor blomma kan ju räcka en flera dagar! Och med tanke på hur stora de är och hur tungt de flyger, har jag fullaste förståelse.
Guldbaggen som jag i dag hittade i påskliljan, är en gräsgrön guldbagge Cetonia aurata. En av Sveriges tre guldbaggearter.