Scharlakansröd vårskål
Scharlakansröd vårskål är en sällsynt skönhet som nu på våren kan hittas i fuktiga lövlundar, åraviner och strandskogar. Skålsvampen växer på murkna nerfallna grenar från olika lövträd. Grenarna skall ligga fuktigt, gärna intill rörligt markvatten som svämmar över på våren, och miljön skall ha en permanent hög luftfuktighet. Scharlakansröd vårskål har så specifika miljökrav att den är utsedd som signalart av Skogsstyrelsen. Det innebär att närvaron av scharlakansröd vårskål visar på en skyddsvärd lövträdsmiljö där andra ovanliga och rödlistade arter förekommer.
Skålarna är 2-5 cm breda, foten är 1-3 cm lång och utgår vanligtvis från undersidan av en gren, vilket syns på bilden nedan. Det vi kallar för scharlakansröd vårskål är egentligen tre olika arter, omöjliga att skilja åt utan mikroskop.
Borstticka
På den döda häggen här hemma växer det klungor med tefatsstora borsttickor Trametes hirsuta. När jag går förbi kan jag inte låta bli att stryka med handen över dem. De är nämligen alldeles borsthåriga.
Som alla tickor i släktet Trametes är fruktkropparna ettåriga. Unga fruktkroppar är ofta ljusa med en brun kant. När de blir äldre blir de vackert zonerade i vitt, grått och brunt. Den gröna färgen som syns på bilderna är en algpåväxt.
Borstticka växer på stammar och stubbar av lövträd och orsakar vitröta. Det finns en förväxlingsart till borsttickan, Trametes pubescens, men denna saknar borsthår och är istället sammetsluden.
Borsthårig borstticka Cinnoberticka
Lysande rödorange pryder den död lövved på solöppna platser som hagar och hyggen. Cinnobertickan Pycnoporus cinnabarinus gör sannerligen skäl för sitt namn. Visst är den vacker?
Lappuggla
Det är sällan jag ger mig ut för att få se någon särskild fågel. Men i dag var det med hopp om att få se en av Sveriges största ugglor som jag begav mig av i skymningen till en närbelägen by. På Artportalen hade det nämligen kommit in flera rapporter om en kringflackande lappuggla Strix nebulosa.
Det dröjde inte länge innan jag fick napp. Den uppenbarade sig som en stor gestalt på telefonledningen. Bara huvudet rörde sig då den födosökte. Efter ett tag slog den ut vingarna och flög ljudlöst till en telefonstolpe längre bort. Vilken mäktig varelse!
Gullhorn
Så här i slutet av sommaren dyker de gyllengula gullhornen Calocera viscosa upp i skogarna. Gullhorn är 5-10 cm höga, gaffelgrenade gelesvampar som växer på murkna stubbar och döda rötter av barrträd. Som torr är svampen hornartad men så fort den blir fuktig blir den klibbig och gelatinös, vilket skiljer den från gula fingersvampar.
Gullhorn är lätt att känna igen på sin konsistens och lysande färg men kan möjligtvis förväxlas med dvärggullhorn Calocera furcata. Som namnet avslöjar är dvärggullhorn mycket mindre, bara 0,5-1,5 cm höga. Gullpigg Calocera cornea är också en möjlig förväxlingsart, men dessa är inte gaffelgreniga utan har cylindriska fruktkroppar och växer på lövved.
Lingonsvulst
Det ser ut som en sällsynt blomma, men är egentligen en svamp som har angripit en lingonplanta. Svampen helter lingonsvulst Exobasidium vaccini och är vanlig i hela Skandinavien.
Det egendomliga utseendet kommer av att svulstsvampen stimulerar celldelingen i lingonbladen så de blir tjocka och buckliga. Den förstör även klorofyllet, därav den den rödaktiga färgen. Det vita luddet är själva svampen som har brutit sig ut för att sprida sina sporer.
Vanligtvis är det bara enskilda blad som angrips av lingonsvulst, men här har hela skottspetsen strukit med!
Pollenkorgar!
Jag fick en så bra bild där humlans pollenkorgar syns, så jag tänkte jag skulle skriva lite om dessa. Pollenkorgar, eller pollenbyxor som de också kallas, är humlans förvaringsställe för pollen. Korgen består i styva hår som sitter längs de utplattade bakskenbenen. När humlan trampar runt i en blomma, samlas det pollen över hela kroppen som den kammar av sig med hjälp av benens hårkammar och fäster i pollenkorgarna. I bland kan man se humlorna sitta och surra i en blomma, för att med hjälp av vingarnas vibrationer få loss så mycket pollen som möjligt!
Hos humlorna är det bara de bobyggande honorna som samlar pollen. Alla sorters hanhumlor och honor av de de tjuvaktiga snylthumlorna, saknar därför pollenkorgar.
Inte nog med att en humla är flygtung- lasten kan väga lika mycket!
Stekelkurs med NEF
Nu har jag bestämt mig. Resten av mitt art- verksamma liv skall jag ägna åt bin, humlor och getingar!I alla fall är det så det känns efter gaddstekelkursen med NEF, Norrlands entomologiska förening.
Kursen var bara över helgen, men oj vad mycket jag fick lära mig om denna stora värld av småkryp.
Sanddyner och grustag är optimala miljöer för bland annat bin, rov- och vägsteklar. Insektsvädret var på topp!
Kursledaren hade i förväg placerat ut insektsfällor som vi vittjade (plastbyttor till hälften fyllda av vatten med några doppar diskmedel i).
Innehållet i fällorna lades i sprit, etiketterades efter konstens alla regler och blev eftermiddagens huvudbry vid stereolupparna.
Med hjälp av ett 20-tal insektsböcker på allehanda språk, hjälptes vi åt att artbestämma gaddsteklarna. Jag bestämde bara sisådär 10 stycken, men var mäkta stolt ändå!
Större vårtbitare
När man väl får syn på den välkamouflerade större vårtbitaren Decticus verrucivorus, är den lätt att artbestämma. Bara grön vårtbitare Tettigonia viridissima kan bli så stor som större vårtbitare, hela 4,5 cm, och denna är helgrön medan större vårtbitare är spräcklig. Större vårtbitare är spridd i stora delar av landet och förekommer allmänt på öppna gräsmarker, ljunghedar, hyggen, myrmark och stränder. Den föredrar att krypa omkring på marken men kan utan problem flyga 20-30 meter.
Till skillnad från andra vårtbitare så är större vårtbitare endast dagaktiv. Soliga, varma dagar kan man höra hanarna spela på 50 meters avstånd. Det karaktäristiska lätet som låter som ett tuffande ånglok, kan du ladda ner och lyssna på här.
Hanarnas spel syftar givetvis till att locka till sig honor. Efter parning lägger honan uppemot 250 ägg. De gråbruna äggen läggs ett och ett, ofta i sand, och de övervintrar minst två omgångar innan de kläcks, ibland hela 7 gånger. När äggen kläcks i maj månad kryper det ut pyttesmå nymfer som till utseendet påminner om sina föräldrar. Sedan väntar ytterligare 6-7 nymfstadier, vilket innebär lika många hudömsningar, innan vårtbitaren är fullvuxen mot slutet av sommaren.
Det respektingivande namnet vårtbitare kommer från Linne´ som såg bönderna använda den som vårtborttagare. De satte insektens kraftiga mundelar framför vårtan och lät den bita. Den bruna vätska av maginnehåll som sprutades ut troddes fräta sönder resterna av vårtan. Inget som jag tänker prova!
Vitfläckig guldvinge
Får jag lov att presentera en av mina favoritdagfjärilar: Vitfläckig guldvinge Lycaena virgaureae.
På bakvingens undersida syns de karaktäristiska vita fläckarna. 
Honan är vackert rödorange med brun teckning. Hanen saknar de bruna fläckarna och är istället lysande vägverksorange.