Gråblå skinnlav och förväxlingsarten slanklav
Här syns gråblå skinnlav inbäddad i mossa på ett rotben. Bredforsens naturreservat skyddar ett stycke omväxlande och artrik natur längs nedre Dalälven, utanför Söderfors i Norduppland. Häromveckan tittade jag till en av reservatets topparter, den gråblå skinnlaven Leptogium cyanescens, som växer på marken och på trädbaser vid älvstrandens översvämningszoner.
Jag tycker att laven lätt känns igen på dess speciella gråblå färg. Tittar man på lavens yta, syns också en “noppighet” som är utmärkande för laven. Dessa “noppor” är isidier, små utskott som bidrar till vegetativ förökning då de går av och förs bort med vind eller vatten.
Gråblå skinnlav gör skäl för sitt namn. Färgen är magisk! Gråblå skinnlav är en art med höga krav på sin omgivning. Den vill ha hög och jämn luftfuktighet och tål inte några större förändringar som påverkar lokalklimatet.
Gråblå skinnlav kan växa på marken, på träd och på klippor, det viktigast är att det hela tiden tillförs fukt. Fukten kan vara i form av sipprande vatten längs en klippa där den gråblå skinnlaven växer, eller i form av den höga luftfuktighet som bevaras i en ostörd skogsmiljö. Andra fuktiga miljöer där den kan växa är stränder och källor, eller som i Bredforsens naturreservet, på mark som regelbundet översvämmas.
Gråblå skinnalv är en hotad art i Sverige. På rödlistan är den klassad som starkt hotad (EN).
Här syns isidierna som små noppor över hela lavens yta. Slanklav Collema flaccidum är en förväxlingsart till den gråblå skinnlaven och de hittas ofta i samma miljö. Även slanklaven har en noppig yta av isidier, men har samtidigt en mörkare färgnyans utan några gråblå toner. Slanklaven tillhör ett släkte som kallas för gelélavar. Det namnet skvallrar om slanklavens konsistens, som är tjockare och lite mer elastisk än vad den gråblå skinnlaven är.
Förväxlingsarten slanklav har inga blågrå toner i sig. Klotterlav i mängder
Skåda in i stjärnhimlen av klotterlav! Häromdagen fick jag mitt livs klotterlavsupplevele. Jag hittade en asphögstubbe, som fortfarande hade den grova barken kvar, som var fullkomligt nedklottrad av svarta, lite upphöjda, oregelbundet formade apothecier. Flera av apotheciena var förgrenade och liknade stjärnor! (I högstadiebiologin fick många av oss lära oss att en lav består av en svamp och en alg som lever i ett tätt samarbete. Apothecierna hos en lav, i det här fallet klotterlav, är svampkomponentens fruktkroppar.)
Klotterlav Alyxoria varia är en vanlig art som uppträder på skrovlig lövträdsbark. Jag har dock aldrig tidigare sett laven täcka så stor yta. Detta massuppträdande av klotterlav gjorde min dag!
Allt det gråa på denna asphögstubbe är klotterlav. Ett riktigt massuppträdande! 
Vid inzoomning av asphögstubben kan man börja urskilja ett gytter av svarta fruktkroppar. 
Vid ytterligare inzoomning kan man urskilja de oregelbundet formade apothecierna där vissa av dem liknar stjärnor. Luktticka
Fem prydliga lukttickor på en granstubbe. Granstubbar är ett vanligt substrat för denna vedsvamp. Billuddens naturreservat i nordligaste Uppland levererar alltid! Yvonne, min biologvän från Medelpad, hade jag med mig denna gång. Tillsammans njöt vi av det som kändes som årets första riktiga vårdag i en kalkbarrskog i vinterskrud.
Vi hittade exklusiva arter som ryl Chimaphila umbellata och vinterståndare av orkidén nästrot Neottia nidus-avis. Ändå var det den triviala vedsvampen luktticka Osmoporus odoratus som fick mest av min uppmärksamhet och blev den enda arten som jag fick med mig bilder på.
Lukttickan har varma färger. Tillväxtzonen sitter längst ut på tickan och är brunorangegul. Luktticka kan påminna något om klibbticka på håll. Men färgerna går mer åt de varma hållet hos luktticka. Lukttickans tillväxtzon är heller aldrig rödlila som hos klibbtickan utan är istället varmt brunorangegul. Är man det minsta osäker är det bara att lukta!
Lukttickan lever upp till sitt namn och har en parfymaktig doft. Jag är värdelös på att karaktärisera dofter, så beskrivningen blir inte bättre än så. Kanske har du som läser detta ett bättre förslag på vad lukttickan egentligen doftar? Skriv då en kommentar!
Lukttickor är fleråriga. Precis som hos träd har fleråriga tickor årsringar. Lukttickan på bilden ser ut att ha haft ett treårigt liv. Den äldsta delen av tickan är svartbrun, andra årets tillväxt är brun och ljusast och mest lysande är den yngsta delen, tillväxtzonen. 
Ytan på en luktticka är ofta lite smågropig och tilltufsad. Vindlande vedmussling
Värmande marssol. Kristallblå himmel och smältande snö. Dagens utflykt gick till Söderfors och Dalälvens varierande natur med syftet att bara njuta. I det inbegriper ett visst mått av artletande. Jag menar, det går ju inte bara att stänga av sin artradar. Men fokus låg på att ta in naturen i sin helhet och lägga bakom sig några kilometer innan den obligatoriska fikastunden. På tillbakavägen stötte vi på ett gäng tjusiga vedmusslingar Gloeophyllum sepiarium.
Det var länge sedan jag såg så pass många färska och fina vedmusslingar på en enda låga, så jag var tvungen att stanna för att fota och klappa. 
Vackert rödbruna vedmusslingar. 
En liten, färsk och strävhårig vedmussling. Vedmussling är en vedlevande svamp som är särskilt vanlig på hyggen då den föredrar solexponerad barrved. När den strävhåriga och zonerade musslingen blir till åren, förlorar den sin rostbruna färg och antar samma gråaktiga nyans som veden den växer på.
Undertill har vedmusslingen täta läderartade skivor som ibland är vindlande labyrintiska. Det är på undersidan den verkliga skönheten sitter och undersidans skivor skiljer den från liknande vedsampar med porer.
Undersidan är underbar! “Rosa prick-svampen” Illosporopsis christiansenii
För bara ett par dagar sedan, övervägde jag att kasta mig på tåget till Sundsvall, för att få titta på några rosa fläckar som min biologvän Yvonne hade hittat på ett träd. Det rörde sig om den lavparasitiska svampen Illosporopsis christiansenii, en art som jag har velat se sedan den för första gången dök upp i mitt Facebookflöde för flera år sedan. Men verkligheten kom ikapp mig och jag insåg det ologiska i att överge mina planer och åtaganden över julhelgen för en millimeterstor svamps skull, om än en mycket snygg sådan.
Det jag inte visste när jag idag gick ut på min skogsrunda, var att jag skulle få hitta mitt alldeles egna fynd av Illosporopsis christiansenii! Av en slump föll min blick på en liten, död aspkvist, som fastnat i ett buskage på sin väg ned mot marken. Och på denna kvist syntes minimala exemplar av min rosa drömart!
Som av en händelse fick jag syn på lavparasiten Illosporopsis christiansenii som växte på en död aspgren. Titta noga. De är mycket små! Väl hemma igen, lade jag hela aspkvisten under stereoluppen och lavfloran åkte fram. Det var inte helt lätt att artbestämma laven som Illosporopsis christiansenii växte på. Men det var tydligt att den inte mådde bra av att bli parasiterad. De lavbålar med många fläckar av den rosa parasitsvampen, var missfärgade och förkrympta.
Den lavprydda aspgrenen fick komma med hem för att hamna under stereoluppens ljus. 
Fotat genom stereoluppen. De gråa cirklarna är lavens apotecier, frukkroppar. De är ca 1 mm breda, som storleksjämförelse till den ännu mindre, tuggummirosa lavparasiten Illosporopsis christiansenii. Illosporopsis christiansenii har inte något svenskt namn än (skandal, jag vet!). Men med denna svamps utseende och livsstil, borde det inte vara några problem att associera fram något passande! Jag som är dålig på att memorera vetenskapliga namn, har hittills kallat den för “rosa prick-svampen” i mitt huvud. Yvonne har tagit ut svängarna och kallar den för hubbabubba! Genialiskt, tycker jag!
Skogskaparspindelns kokong
Får jag lov att presentera de sötaste av julgranskulor man kan träffa på i naturen? Här svajar skogskaparspindelns Ero furcata lilla kokong för vinden, enbart fästad i ett enbarr.
Det är skogskaparspindeln som har spunnit denna ytterst lilla kokong. Jämför storleken med enbären och förundras! Denna spunna skapelse är vanlig att stöta på i skog och mark. Kanske har du som jag, beundrat de gyllengula silkestrådarna som bildar en vacker skyddsbubbla för nästa generation skogskaparspindlar.
Det var svårt att fota denna! Mitt tips är att söka på spindelns namn på Artfakta. Där finns det gott om bra bilder där man tydligt ser kokongens vackra konstruktion. Den vuxna skogskaparspindeln är en predator på nätspindlar. Genom att besöka och vibrera i andra spindlars nät, lockas spindelnätägaren fram i tron att den har fått ett byte. Blixtsnabbt biter och förlamar skogskaparspindeln då sitt byte och suger sedan ut spindelns innanmäte.
I Sverige har vi två arter av kaparspindlar med detta beteende; skogskaparspindel Ero furcata och sumpkaparspindel Ero cambridgei.
Sottickor modell större
Genväg är senväg. I alla fall när man hittar maffiga sottickor! För att komma fortare hem efter dagens skogspromenad, genade jag förbi ett uppväxande hygge bakom Tierps ridhus. Det resulterade i fynd av de största sottickorna Ischnoderma benzoinum jag någonsin sett!
Dessa stora sottickor uppvisade en fantastisk zonering i brunt och svart. De vackert brunzonerade fruktkropparna dekorerade basen på en granhögstubbe och fick mig att stanna upp och förundras. Svamparna var alldeles ludna, vilket skvallrar om att det handlade om relativt färska fruktkroppar. Sotticka har ettåriga fruktkroppar och när de åldras så försvinner nämligen ludenheten och blottlägger den mörka krustan. De är så jag är van att se sottickor; svarta, kala, intorkade och växandes under någon förmultnande låga. Dagens gigantiska sottickor var därför för mig också de vackraste sottickor jag har sett på länge.
När sottickan åldras försvinner den finludna ytan som karaktäriserar de unga sottickorna. På bilden syns sottickans blottlagda krusta i form av en svart halvcirkel. 
Här är en annan skönhet, sotsvart i färgen. 
På tickans undersida syns mycket små rörmynningar. De utgör hymeniet, den fertila delen av tickan, som sprider sporer. Rödbrun jordstjärna – Gotlands landskapssvamp
Under mykologiveckans första dag på Gotland tog jag endast ett par bilder på en och samma art; rödbrun jordstjärna Geastrum rufescens. De skulle också bli de enda bilderna jag fick med mig från resan, eftersom jag på grund av sjukdom var tvungen att åka hem redan nästa dag. Rödbrun jordstjärna är Gotlands landskapssvamp (javisst finns det landskapssvampar!) och därför är det passande att just denna art får representera min korta Gotlandsvistelse.
Rödbrun jordstjärna är en av våra större jordstjärnor och är lätt att känna igen på den 5-8-flikiga underdelens rodnande färg. I Sverige har vi omkring 20 arter av jordstjärnor Geastrum. Storlek och utseende varierar, men alla har samma uppbyggnad med en stjärnflikig kropp som bär upp en rökboll. Precis som hos röksvampar så innehåller jordstjärnornas rökbollar sporer och inbjuder till “puffning” för oss som har barnasinnet kvar.
Rödbrun jordstjärna – ståtlig värre! I bakgrunden syns växtplatsen som är Gotländsk kalkbarrskog. Majssot – En ovälkommen delikatess
Visst syns det att det är något märkligt med denna majskolv? Majssot Mycosarcoma maydis är en parasitsvamp som bildar galler på odlad majs. Det finns få registrerade fynd av majssot på Artportalen, en databas där både myndigheter och privatpersoner kan rapportera in och offentliggöra artfynd. De få fynden på Artportalen behöver inte betyda att majssoten är ovanlig i Sverige, bara att den inte har uppmärksammats i så stor utsträckning bland mykologer. Inom jordbuket är den långt ifrån okänd, efter som svampangreppen minskar skörden.
Förflyttar vi oss utomlands, till Mexico, anses majkolvar som blivit angripna av majssot vara en delikatess. Svampen ympas därför in aktivt in i odlingar och säljs dyrare än vanlig majs.
Här gäller det att spana noga efter parasiten majssot. Av en händelse passerade jag ett stort majsfält häromdagen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att spana efter majssot som i så fall skulle bli ett nytt svampkryss för mig personligen. Och mycket riktigt stötte jag på flera praktexemplar! Jag knäppte snabbt några bilder och tog kordinater för fyndplatsen, hela tiden orolig för att uppfattas som en potentiell majskolvstjuv. Men jag kom osedd därifrån, och har numera bidragit till kunskapsspridning av en intressant organism.
Ett resultat av parasitsvampen majssot. En delikatess som dock inte ser så aptitlig ut! Bokspinnarlarv – En samtalsöppnare på Tranås centralstation
En obekymrad bokspinnarlarv. När jag i helgen klev in i vänthallen på Tranås centralstation, fick jag syn på en bokspinnarlarv Calliteara pudibunda som spatserade på en av de lediga sittbänkarna. Synen av denna spektakulära nattfjärilslarv gjorde mig glad och eftersom delad glädje är dubbel glädje, plockade jag upp bokspinnaren i handen och visade var och en av de andra väntande resenärerna. Det visade sig vara en samtalsöppnare, och snart var vi ett gäng som spekulerade kring hur denna larv hade kommit dit, dess livscykel och om nattfjärilar i största allmänhet.
Bokspinnarlaven har klassiska varningsfärger i gult, svart och rött – en färgkombination som signalerar giftighet. Om larven verkligen är giftig, eller om den bara fejkar, vet jag inte. Bokspinnarlarver har inget med böcker att göra. Däremot är bok dess huvudsakliga värdträd och det är i trädkronan som den främst håller till under sin tre månader långa larvutveckling. I slutet av september eller en bit in i oktober söker sig den fullvuxna larven ner på marken och letar lämplig plats för förpuppning. Övervintring sker i puppstadiet och nästa försommar kläcks den fullbildade fjärilen. Så som många andra nattfjärilar är bokspinnaren gråfärgad och är lågt ifrån den färgklick som den var som larv.