Första nässelfjärilen
Så här i vårtider tenderar mycket att bli den första. Den första tofsvipan, den första snödroppen… Facebook överöses med kommentarer i den här kategorin, och jag älskar det! Här kommer mitt första kittlande vårtecken. En solande nässelfjäril Aglais urticae.
Anledningen till att nässelfjärilen är en av våra tidigaste vårfjärilar, är att den övervintrar som adult (vuxen, fullutvecklad fjäril). Den övervintrar på skyddade platser hängandes upp och ner, som en liten fladdermus!
Se hur vackert de blå prickarna lyser!
Sommarlängtan
Sommarångesten har gått över i sommarlängtan. Jag längtar efter humlesurr, att svettas på verandan redan klockan nio på morgonen, och att smyga ut barfota om kvällen för att lukta på nattviolen.
Den här bilden väcker underbara minnen. Mitt i sommarnatten hittade jag en vilande brunfläckig pärlemorfjäril Boloria selene.
Guldögonslända i vinterskrud
Familjen Guldögonsländor Chrysopidae tillhör ordningen nätvingar Neuroptera och omfattar 16 svenska arter. Gemensamt för nästan alla nätvingar, är de genomskinliga vingarna med ribbor som bildar vackra mönster.
Den uppmärksamme har goda chanser att se arten Chrysoperla carnea vid fönsterkarmarna så här års, yrvakna efter en vinterlång dvala. Nu på vårkanten är sländan brunaktigt färgad, och övergår först till sommaren till sin karaktäristiska grönsköna skrud. Carnea är den enda guldögonsländearten som övervintrar som vuxen och är just nu mycket lätta att artbestämma. Guldögonsländorna är annars mycket lika varandra, och för att skilja dem gäller det att lyssna på deras parningsläten!
Guldögonslända Chrysoperla carnea Som larver är gulögonsländan ett riktigt rovdjur, vilket de kraftiga käkarna vittnar om. Den är omtyckt bland trädgårdsodlare, då den har en glupande aptit på bladlöss, och därför har fått det passande namnet bladluslejon. Bladluslejonen har en mycket sofistikerad jaktmetod. Genom att fästa döda bladlöss på kroppen, kan den obemärkt smyga sig på en bladluskoloni!
Denna lilla gynnare kröp på fönstret i morse. Primära källor:
- Alla dessa småkryp
- Sandhall, Å. Sländor. Interpublishing AB
Sommarångest
Så fort året har “gått över krönet”, börjar planerandet inför sommaren. Alla föreningar jag är med i anordnar helt fantastiska långexkursioner utspridda i landet t. ex Forskningsresan, Mykologiveckan och Botanikdagarna, och jag vill åka på dem alla!
Sedan måste man ju få in lite pengar också, samtidigt som jag bara vill spring på ängen med min håv. Och överallt finns det arter som lockar och pockar på uppmärksamhet. På ynka tre månader skall allt hinnas med. Känns problemet igen? De sommarprojekt som hittills har fått stryka på foten är underhåll av hus, trädgårdspyssel och deckarläsning i hängmattan.
Just nu är det skönt att det fortfarande är vinter. Med gott samvete kan jag sitta framför datorn eller kura i soffan med kurslitteraturen. Sommaren kommer när den kommer. Och då gäller det att vara utvilad!
En perfekt sommardag kan vara att bara ligga i gräset och studera en larvs vandring över ett grässtrå. Här syns den väl kamouflerade larven av ärtfly Ceramica pisi.
Violettkantad guldvinge
Bråbygden bjöd inte bara på blommor och vackra vyer. Då jag var i full färd med att fotografiera den sträva nejlikroten Geum hispidum, nåddes jag av meddelandet att en violettkantad guldvinge Lycaena hippothoe hade synts till. Jag släppte genast vad hade för händerna och började jaga allt som rörde sig.
När gruppen långsamt började dra sig tillbaka mot bussen, vred det sig i magen av besvikelse över att ha missat den för mig så exklusiva fjärilen. Men så plötslig fick jag syn på en guldvinge. Mitt hjärta bultade när jag undersökte den försiktigt:
- Violett anstrykning i vingspetsarna. Check!
- Ljusa, något otydliga “halvmånar” innanför den orange ytterkanten på bakvingens undersida. Check!
Det var ingen tvekan om att det var den. I min håv hade jag ren och skär lycka, en violettkantad sådan.
Men så som ofta när det gäller fjärilar i jordbrukslandskapet, är violett guldvinge starkt minskande. Därför är den klassad som sårbar (VU) på rödlistan. Läs mer i ArtDatabankens Artfaktablad.
Årets vackraste tid är nu
Årets försommar har varit den bästa på många år. Det faktum att jag har fått order att ta det lugnt efter operationen, har gjort att jag stannat hemma och bara njutit av blomsterprakten och insektsaktiviteten hemmavid.
Blomsterprakt och brunfläckig pärlemorfjäril Boloria selene.
Visslare & Blåvingar
Utflykten till Kinnekulle bjöd inte bara på växter. Jag blev rejält distraherad av både blåvingar och en liten visslare.
– Åh vad jag jagade den där lilla visslaren! Den kryssade snabbt mellan enbuskarna, och slog sig ner bara korta stunder. Jag förbannade mig själv att jag inte hade tagit med håven.
Bättre gick det med de här förälskade puktörneblåvingarna Polyommatus icarus . De lät sig till och med fotas!
Puktörneblåvingar Polyommatus icarus, fångade mitt i kärleksakten. Blåvingar kan ibland vara förirrande lika varandra. Men puktörneblåvingen känns lätt igen på de svarta prickarna innanför diskfläcken (mittfläcken), alldeles intill kroppen.
Väl hemma med fjärilsböckerna, kunde jag analysera vilken av Sveriges fem visslare jag hade sett, baserat utbredning, habitat och flygtid. Allt pekade på att jag hade jagat smultronvisslare Pyrgus malvae. Ett nytt fjärilskryss!
Brun barkbock
Brun barkbock (Arhopalus rusticus) är en vanlig långhorning i våra barrskogar. I nyligen dött talltimmer lever larverna en kort tid i kambiet för att sedan gå in i 1-3 cm i splintveden. Larverna lever här i 2-3 år, innan förpuppning och kläckning sker.
Brandskadade tallar är ofta angripna av brun barkbock. Massangrepp förekommer, då veden i den brända trädbasen äts upp till den grad att trädet bryts av vid markytan. Vill man få syn på de fullbildade, ganska så anspråkslösa långhorningarna, skall man ge sig ut om natten i slutet av juli.
Det vi ser på bilden är ett kläckhål där den färdigutvecklade skalbaggen tagit sig ut längs fibrernas längdriktning. Gnag av brun barkbock är svår att skilja i från gnag av naken barkbock (Arhopalus tristis), en skalbagge som sällsynt hittas i varma kustområden i Sverige.
Gnag av brun barkbock Källa: Ehnström, B. & Axelsson, R. 2002. Insektsgnag i bark och ved. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Kortvingad granbock
Som en av våra vanligaste långhorningar i äldre granskog, lever kortvingad granbock (Molorchus minor) ett undanskymt liv. Den fullbildade skalbaggen är inte mer än 12 mm lång, och större delen av sin livtid lever den som larv under barken på de nedersta grenvarven på äldre granar eller i smala granstammar.
Larverna gnager karaktäristiska 2 mm breda gångar i splintveden, och lämnar efter sig ett vackert tvärrandigt mönster som vi kan få ta del av i många år efter larvernas framfart.
Under sensommaren då larverna är två år gamla, går de in i veden och förpuppar sig. Övervintringen sker som fullbildad skalbagge, när våren kommer söker de sig ut ur veden som små perfekta kortvingade granbockar!
- Gnag av kortvingad granbock
Källa: Ehnström, B. & Axelsson, R. 2002. Insektsgnag i bark och ved. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
