Vitgräsfjäril – äntligen i min håv
I flera dagar den här fjärilen gäckat mig. Stor och mörk har den fladdrat i en väldig fart runt tomten utan att jag har fått tag på den. Men i dag så!
Det visade sig vara en vitgräsfjäril Lasiommata maera. Arten är snarlik berggräsfjärilen Lasiommata petropolitana och de skiljs lättast genom att studera framvingarnas ovansidor där berggräsfjärilen utmärker sig med mörka tvärstrimmor. Med lite fantasi ser det ut som trappsteg, och trappsteg är ju bra att ha när man bestiger berg- ett minneknep som fungerar för mig!
Tyvärr vet jag inga bra karaktärer som syns på den här bilden. Är det någon som vet hur man skiljer vitgräsfjäril från berggräsfjäril på undersidan av vingarna?
Svavelgul höfjäril
Svavelgul höfjäril Colias palaeno har den osannolika färgkombinationen av svavelgula vingar, röda vingfransar och knallgröna ögon. I boken Svenska Fjärilar- En fälthandbok kan man läsa att fjärilen är en snabb och målmedveten flygare, vilket också är min erfarenhet när jag gång på gång misslyckas håva in den.
Hanen liknar en citronfjäril i flykten eftersom vingarnas ovansida är citrongula. Honan har en vit ovansida och liknar en vanlig kålfjäril när den flyger förbi. Båda könen är vackert svavelgula på vingundersidorna och på bakvingens undersida syns en vit fläck.
Svavelgul höfjäril kan ses i skogsmarker med närhet till näringsfattiga myrar och mossmarker där värdväxten odon växer.
En dag på stranden
En dag på sjöstranden med Yvonne. Som två överförtjusta barn håvade vi vattendjur ända tills vi frös öronen av oss.
Yvonne in action.
Våra stoltaste fångster var två klodyvlar Nepa cinerea (varav en fångade en dagsländelarv så fort den släpptes i akvariet!), ett illrött gummibåtskvalster Limnochares aquatica, en långsträckt hundigel Erpobdella octoculata och en lite tjockare hästigel Haemopis sanguisuga. Det som på bilden ser ut som en bajskorv är en boning åt en nattsländelarv, ordning Trichoptera.
Spetsen i klodyvelns bak är ett andningsrör och inte en gadd. Bara så ni vet.
Nattsländelarver kallas i folkmun för husmaskar. De bygger sina egna kryp in av de material som finns tillhanda. Det kan vara grus, snäckskal eller växtdelar som de varsamt sammanfogar med silkestråd. En del arter lever hela sitt vattenburna liv i dessa rörformade hus, andra bygger bo först när de skall förpuppas.
Här har vi nattsländan i egen hög person! Det finns ca 120 arter i Sverige och jag har ingen aning om vad det här är för sort. Men visst ser det ut som en liten alien?
Vi hittade också en trollsländelarv. Trollsländelarver är små monster som slukar allt i sin väg, från fiskyngel till andra insektslarver. På bilden ser den däremot inte så skräckinjagande ut. Mer som en ledsen blöt hund.
Om man lirkar lite försiktigt under hakan på trollsländelarven kan man få fram den väldiga underläppen som har samma funktion som tungan på en kameleont. Som sagt, trollsländelarver är sjöbottens små monster!
Brun blåvinge
I mitten av juni dyker de bruna blåvingarna Aricia eumedon upp hemma hos mig. Här finns allt en brun blåvinge behöver: solexponerade nektarrika ängar, lägivande buskar och träd och mängder av värdväxten skogsnäva Geranium sylvaticum. Honan lägger äggen ett och ett på skogsnävans knopphöljen och efter en vecka kläcks en liten larv som tar för sig av nävans blad.
Både hona och hane av brun blåvinge är vackert chokladbruna på vingarnas ovansidor. Honorna har dessutom ofta diffusa orange fläckar på bakvingens ytterkant, vilket syns på bilden ovan.
Hur skiljer man då den bruna blåvingen från andra blåvingar med brun ovansida? Titta på bakvingens undersida! Här syns en karaktäristisk vit strimma som går från vingkanten in till vingens mittfläck, svarta fläckar som sitter på rad och blågrön pudring som täcker nästan halva vingen.
Lövträdlöpare
Lövträdlöpare Rhagium mordax är en långhorning (familj Cerambycidae) som hittas i stort sett hela Sverige, och särskilt ofta hemma hos mig i Midskogsdalen. Jag vill gärna tro att det beror på alla högstubbar av björk och asp jag har skapat de senaste åren, för det är i nydöda lövträd som skalbaggens tvååriga larvutveckling sker.
De vuxna baggarna flyger under soliga dagar, vilar på trädstammar, parar sig och hämtar energi i form av nektar och pollen från vita blommor som hundkex Anthriscus sylvestris, strätta Angelica sylvestris, älggräs Filipendula ulmaria.
“Med mina fejkögon på ryggen kan jag skrämma bort vem som helst. Förutom den där fotografen.”
“Om jag spelar död kanske hon låter mig vara ifred”
Sista hjälpen
I våras tog jag den här bilden på en för mig alldeles okänd fluga. Efter att ha slagit i mina insektsböcker trodde jag mig veta att det var en marsmygga. För säkerhets skull skickade jag in bilden till Sveriges entomologiska förenings frågelåda där mina uppgifter behandlades av en flugexpert. Inom ett par veckor fick jag nedanstående svar. Snacka om service!
Visst är lönnblommor alldeles fantastiskt vackra?
“Detta är en dansfluga av familjen Empididae med cirka 200 svenska arter. Denna tillhör släktet Empis med 37 svenska arter. Arten på bilden är en hanne: stora ögon och relativt smala vingar; honorna har mindre ögon och stora breda vingplan. Det är helt riktigt att den ganska mycket liknar det som ibland kallas “marsmygga”, dvs en art av familjen hårmyggor, Bibionidae, och de uppträder båda på ett likartat sätt om våren stelt flygande av och an med hängande bakben. Dansflugor tillhör underordningen flugor bland tvåvingarna och hårmyggor tillhör underordningen myggor och man kan skilj dem åt på antennernas utseende. Myggor har mer eller mindre trådformade antenner med många segment. /Bildfrågan”
Det är skönt att veta att “sista hjälpen” aldrig är långt borta.
Kamhornad knäppare
Kamhornad knäppare Ctenicera pectinicornis är en art som årligen dyker upp hemma på ängen i slutet av maj. I flera dagar har jag gått och sneglat på smörbollarna där den brukar hålla till. Igår kväll fick jag äntligen se den, vilandes på en gullviva.
Kamhornad knäppare är lätt att känna igen på den metalliskt grönbruna färgen. Hanarna har dessutom imponerande kam-lika antenner, vilket har gett arten dess svenska namn. På antennerna sitter massor av hyperkänsliga kemoreceptorer vars funktion bland annat är att fånga upp honornas doftämnen.
Vi har ett 90- tal knäppare i Sverige (familj Elateridae). Alla har det karaktäristiskt tillplattade och båtformade utseendet som framgår på bilderna.
Anledning till att denna skalbaggsfamilj kallas knäppare, är den katapultmekanism som utlöses då de hamnar på rygg. Genom att ta spjärn med mellankroppen mot bakkroppen kan de med ett ”knäpp” sprätta iväg och på så vis hamna på rätt köl igen!
En lat guldskatt
Guldbaggar är så vackra och så oskuldsfulla där de sitter och tuggar i sig nektar från blommor. De gör sig inget besvär i att flyga från blomma till blomma som humlor och bin – åh nej- en stor blomma kan ju räcka en flera dagar! Och med tanke på hur stora de är och hur tungt de flyger, har jag fullaste förståelse.
Guldbaggen som jag i dag hittade i påskliljan, är en gräsgrön guldbagge Cetonia aurata. En av Sveriges tre guldbaggearter.
Lurvig vintermätare
En av vårens första kläckta fjärilar är lurvig vintermätare Lycia hirtaria. I går hittade jag en vilandes på min veranda.
De plymlika antennerna skvallrar om att det är en hane. Med dessa kan den lokalisera honornas feromoner.
Lurvig vintermätare. Ett passande namn för ett sådant här litet lejon!
Bäckslända på snöpromenad
När jag såg denna lilla krabat komma vandrande över snön, var “snöslända” det första som flög igenom mitt huvud. Men efter att ha gjort några slagningar på nätet, insåg jag att den art som kallas snöslända tillhör näbbsländorna Mecoptera som är en ordning med näbbliknande mundelar, vilket min slända saknar.
Med hjälp av Åke Sandhalls bok Sländor, har jag genom uteslutningsmetoden kommit fram till att detta måste vara en av Sveriges ca 40 arter av bäcksländor.
När det gäller de insekter som vi kallar sländor, har vi sex ordningar att välja mellan: trollsländor Odonata, näbbsländor Mecoptera, dagsländor Ephemeroptera, nattsländor Trichoptera, nätvingar Neuroptera och bäcksländor Plecoptera. Trollslända och näbbslända är lätta att utesluta i detta fall. Dagsländor har bredare vingar som i vila hålls i hopslagna och uppsträckta över ryggen. Nattsländan har finhåriga, ogenomskinliga vingar och nätvingens vingar är tätt ribbade. Kvar blir då bäcksländan.
En bäcksländan känns igen på att vingarna ligger platt över ryggen eller går runt kroppen. Ofta ligger framvingarna omlott.
Bäcksländorna har sin starkaste tillväxtperiod under vinterhalvåret, och därför är en bäckslända på snöpromenad ingen ovanlig syn.
Precis som nätvingarna har bäcksländorna ett farcinerande parningsbeteende. Genom att slå med bakkroppen mot en gren eller ett löv, frambringas ett trummande läte som attraherar båda könen. Skall du artbestämma en bäckslända, gäller det lyssna till trummandet!
