Gotland i mitt hjärta
Min relation till Gotland har varit speciell sedan jag för första gången besökte ön under en familjesemester år 2000. Jag var då 15 år. Inför resan hade jag packat ner min mammas två fotofloror och av någon anledning började jag slå upp och anteckna de blommor som jag såg. Jag vet inte varför jag fick detta infall, kanske var det i brist på annat att göra, men det är det bästa infall jag någonsin har fått, för sedan den resan har jag varit fast i botanikens underbara värld.
I år har jag haft förmånen att återbesöka ön genom jobbet. Jag är nyss hemkommen från den tredje Gotlandsturen denna sommar och jag längtar redan tillbaka till de karga tallskogarna med hav av tulkört, de blåeldsprunkande klapperstensstränderna, de orkidérika kärren, agmyrarna, alvaren och inte minst de unika vägrenarna som så här på sensommaren dignar av väddklint, vildmorot, cikoria och pukvete, precis som jag minns som 15-åring.
Pukvete är en av de arter som är karaktäristisk för Gotlands vägkanter. Inför årets Gotlandsresor har jag haft höga förväntningar på att hitta rariteter och få nya artkryss. Nu kan jag konstatera att jag har fått se alla de arter jag drömde om i våras, plus några till. I början av juli snubblade jag till exempel över kärrlilja Tofieldia calyculata. Det är en art som i Sverige bara finns på Gotland och är släkt med den nordliga arten björnbrodd T. pusilla. Tyvärr blev det ingen bild efter som jag, som jag skrev, bokstavligt talat snubblade över den när jag inventerade en transekt.
En annan för Gotland exklusiv art är blodtopp Sanguisorba officinalis. Den letade jag aktivt efter i naturreservatet Bräntings haid på norra Gotland. Jag var taggad till tänderna för att hitta den och var beredd på timmar av letande. Men plötsligt, efter en kvarts vandring i reservatet, stod den bara där bland all knappag i den uttorkade fuktheden (även knappag var för mig ett kryss), och när jag hittat den första blodtoppen, dök det snart upp fler. Den säregna växten liknar ingenting annat jag sett tidigare. De rödsvarta små blommorna är samlade i huvudlika ax på gängliga stjälkar. Doften är utsökt.
Blodtopp Detta var ett smakprov på några av mina Gotlandskryss. Jag hittade naturligtvis en hel del nya fjärilar också. Det ska jag skriva om i ett annat inlägg.
Nattviol
Nu blommar nattviolerna Platanthera bifolia i Gredelby hagar! Jag var där och tittade till dem idag. Som små uppenbarelser står de där; sköra, bräckliga, men ändå stolta. Doften är ljuvlig, och den blir starkare inför natten, då den ska locka nattaktiva fjärilar till pollinering.
Nattviol Platanthera bifolia- stolt och vacker 
Det är bara svärmare med tillräckligt låga sugsnablar som kan komma åt nektarn i de långa sporrarna. 
Precis som det vetenskapliga artnamnet bifolia antyder har nattviolen två motsatta basalblad. Ett ögonblick av vattenblink
Jag måste bara få dela med mig av mitt senaste kärlväxtkryss som jag stötte på när jag gick en transekt i jobbet; vattenblink Hottonia palustris.
Den är inte ovanlig, men man måste vara i rätt miljö för att hitta den; dammar, vattenhål, diken, sjövikar och kanaler, anges som växtplatser i floran. Det är sällan jag har haft ärenden i sumpmarker i södra Sverige, och det är därför en såhär lättigenkännlig och vacker växt har gått mig förbi. Men tack vare jobbet som fältinventerare uppstår nya och oväntade möten i terräng som jag annars inte skulle ha konfronteras med.
Vattenblink Hottonia palustris Bilden blev lite suddig, som mobilbilder ofta blir, men det får symbolisera det faktum att jag såg den “i farten” och inte hade möjlighet att studera den närmare (eftersom jag jobbade).
Vattenblink har vita till skära blommor, en gänglig, ihålig stjälk och finflikiga blad. Den tillhör familjen viveväxter Primulaceae och det svenska namnet “blink” syftar på de förgängliga blommorna som snabbt faller av.
I näringsrika vatten
Här kommer ett gäng växter (och en bonusinsekt) som är typiska för näringsrika vatten och dess närmiljö. Bilderna är tagna i Gredelby hagar, Knivsta.
Gul näckros Nuphar lutea Gul näckros Nuphar lutea utgör sinnebilden för den näringsrika sjön.
Andmat Lemna sp. Omgiven av blad av gul näckros, existerar den betydligt mindre växten andmat Lemna sp. Andmat flyter på vattenytan och rötterna hänger fritt i det näringsrika vattnet.
Svärdslilja Iris pseudacorus och bladbockar Donaciinae. Svärdsliljan Iris pseudacorus är så stor och sprakande så att man kan tro att den har rymt från en trädgård! I blomman sitter det bladbockar Donaciinae.
Blåsstarr Carex vesicaria Blåsstarr Carex vesicaria växer hög vid strandkanten.
Tiggarranunkel Ranunculus sceleratus Sist ut är den söta tiggarranunkeln Ranunculus sceleratus med sitt höga fruktfäste. Det här exemplaret är litet, men tiggarranunkeln kan bli uppemot en halvmeter.
Humlelusern
Efter en blixtvisit på Västkusten är jag nu tillbaka i Knivsta. Här är gräsmattorna fulla av den lilla gula ärtväxten humlelusern Medicago lupulina, en art jag nämnde som förväxlingsart till jordklöver i förra blogginlägget.
Släktet Medicago som humlelusern och alla andra lusernväxter tillhör, har blomkronor som faller av när de är vissna. Då blottas frukten, som är vriden som en snäcka. Släktet Trifolium med sina gula klöverarter, har kronan kvarsittande som vissen, vilket döljer fruktbaljan som är rak och kort.
Humlelusern Medicago lupulina Jordklöver
Ett hav av jordklöver Idag behövde jag inte gå långt för att hitta en art jag inte har sett på länge. Några hundra meter från min systers hus (jag är på besök hos familjen på Västkusten) växer det mängder av jordklöver Trifolium campestre. Den är inte ovanlig, men jag har inte haft turen att stöta på den så ofta. Även om namnet jordklöver snabbt dök upp i huvudet, kände jag tvivel, och började fundera över gullklöver Trifolium aureum som alternativ. Men med Krok- Almquists nyckelflora “Kroken” i ryggsäcken behövde jag inte leva i ovisshet någon längre stund!
Jordklöver- med skaftat mellansmåblad och räfflat kronsegel För att artbestämma en gulblommig klöver, ska du studera det mellersta småbladet. Om det är skaftat, vilket det är i det här fallet, är det jordklöver. Är det oskaftat, är det gullklöver. En annan gul klöver som möjligen kan vara förväxlingsart är trådklöver T. dubium, men den är mycket spädare och har framför allt ett slätt kronsegel (kronsegel kallas det översta kronbladet hos ärtväxterna). Jordklöver har räfflat kronsegel.
Det kan också vara på sin plats att nämna humlelusern Medicago lupulina i det här sammanhanget. Även humlelusern är en gulblommig, spenslig ärtväxt, men tillhör ett annat släkte; Medicago. Den tänkte jag visa upp i ett annat blogginlägg.
Ostronört och strandvallmo – två strandrariteter
Att gå på artjakt är något av det roligaste jag vet! Dagens exkursion gick till Tjurpannan, ett naturreservat utanför Grebbestad i Bohuslän, tillsammans med min vän Anna Karin. Vi hade ett enda mål i sikte; att hitta rariteterna ostronört Mertensia maritima och strandvallmo Glaucium flavum.
Vägledda av guiden Botaniska utflykter i Bohuslän, besökte vi den sten-grusstrand där de skulle växa. Letandet gav snart utdelning i form av en mäktig planta ostronört. Den var inburad för att skyddas från de betande fåren, men även utan bur hade vi nog lätt kunna hitta den. Växten täckte nära en kvadratmeter av stranden och de krypande skotten hade en utmärkande blågrågrön färg.
Ostronörten har burats in för att inte bli uppäten av får. Den verkliga skönhetsupplevelsen fick man när man kröp nära. Ostronörten har köttiga blad och små, söta, klockformade blommor som först är rosa och sedan blir blå. Växten, som bara förekommer på ett tjugotal lokaler i Västsverige, är fridlyst och klassad som akut hotad (CR) på rödlistan i Sverige. När en art blir så pass sällsynt, är det mycket som kan hota dess fortlevnad. Allt från oljespill, klimatförändringar och intensifierat jordbruk nämns som reella hot på ArtDatabankens faktablad för ostronört.
Ostronörten har blå och rosa, klockformade blommor. Jag hade ännu inte smällt tillfredsställelsen av att ha hittat ostronört, när Anna Karin ropade:
– Detta är vår lyckodag! Utropet var befogat. Hon hade hittat blommande strandvallmo och därmed fulländat dagen.
Strandvallmon är omisskännlig med sina stora gula blommor. Strandvallmon är omisskännlig med sina stora gula blommor. Bladen är blågråa, mångflikiga och typiskt vallmohåriga. Liksom ostronörten, är strandvallmon sällsynt och fridlyst. Den är med på svenska rödlistan som nära hotad (NT) och hotas bland annat av blomplockning. Mer om artens hotbild och status kan du läsa i ArtDatabankens artfakta.
Även bladen är säregna; blågrå, mångflikiga och håriga. Skelört
Skelört har gula, sköra blommor. Skelört Chelidonium majus är en växt som jag har barndomsminnen till. Den växte vid källartrappan till vårat hus och jag minns särskilt väl den orange växtsaften som jag hade stor respekt för. Intuitivt visste jag att växten var giftig.
Orange växtsaft Skelört, har som alla vallmoväxter, fyra sköra kronblad och många ståndare. Stjälk och knoppar är håriga, och den orange växtsaften är som sagt ett bra kännetecken. Namnet skelört, kommer från att man förr trodde att växten kunde bota skelögdhet. Det är inget som är värt att prova. Enligt giftinformationscentralen ger skelörten sveda i mun och svalg samt magproblem vid förtäring!
Skelörtens ljusgröna blad Häckvicker
Häckvicker Vicia sepium I bland är naturen pedagogisk. Som idag när jag hittade häckvicker Vicia sepium växandes i en hagtornshäck. Häckvicker är lite av en doldis trots att den är vanlig. Den avbildas sällan och omnämns inte i några visor. Men jag tycker den är näpen och förtjänar lite uppmärksamhet.
Kännetecken för häckvicker, är att den har fåblommiga violetta klasar som är oskaftade. Bladen består av 4-8 småblad som är bredast nära basen. Häckvickern växer i skogsbryn, vägrenar och annan gräsmark, och så i häckar förstås!
Växtplats för häckvicker Blåsuga
I skogsbryn och hagmarker tornar nu blåsugan Ajuga pyramidalis upp sig likt blåa pyramider. Om man knäböjer för arten, syns de söta små blommorna som sitter i kransar under de mjukhåriga stödbladen. Stödbladen är alltid längre än blommorna, vilket så inte är fallet hos förväxlingsarten revsuga Ajuga reptans.
Blåsugans frön har ett fettrikt bihang som myror gärna äter. Myrorna pallar fröna och bidrar på så vis till blåsugans spridning. Denna smarta spridningsstrategi kallas för myrmekokori.
