Så gjorde vi
Inventeringsuppdraget var att kartera floran på fyra förutbestämda fjälltoppar. Varje fjälltopp delades in i fyra fält, ett för varje vädersteck, och varje fält delades sedan upp i en övre och undre zon.
Floran dokumenterades på flera olika sätt. Det som var mest tålamodsprövande var att i varje fält skriva upp samtliga arter i 400 rutor, 1 x 1 dm stora. De rutor som bara bestod av jord och sten inventerades på ett kick. Värre var det med rutor där täta rismattor kuvade de underliggande växterna vars späda skott då blev både svårfunna och svårbestämda.
Den inventeringsmetod jag tyckte var roligast, var att gå igenom de breda zonerna och skriva upp samtliga arter. Och ju längre tid som gick mellan artfynden, desto mer mer utmanade blev det att hitta ytterligare en art. Skattjakt helt enkelt!
Vi gjorde också linjetaxeringar. En av oss gick då utefter ett rep och ropade ut vilken växt eller struktur som fanns exakt under varje halvmetersmarkering på repet. Den andra personen förde protokoll efter bästa förmåga.
Den första toppen låg vid trädgränsen. På bilden syns en kvadrat bestående av nio rutor. I varje “hörnruta” i kvadraten, lade vi ut ett nät som bildade 100 smårutor som vi inventerade noggrant.
Resterade toppar låg på kalfjället. Bilden visar högsta höjden på topp nr. 2 där de fyra stora fälten möttes.
Topp nr. tre var fjället Gåsen, som också har gett namn till den fjällstation vi bodde på.
Och så var det fjärde toppen. Allt som oftast var den insvept i moln. Men inte denna dag.
Vid varje topp slog vi upp vårt basläger. (Men vi övernattade alltid vår bekväma fjällstuga).
En bukett fjällväxter
Jag vet inte hur jag skall strukturera upp alla arter som jag vill skriva om. Men här kommer några till att börja med.
Fjällvedel Astragalus alpinus är en vacker ärtväxt som hittas allmänt på fuktiga ställen i hela fjällkedjan. Vad man vet, har larverna av kilstreckad fjällsäckmal Coleophora svenssoni, högnordisk höfjäril Colias hecla och fjällvickerblåvinge Albulina orbitulus, fjällvedel som enda värdväxt.
Fjällkåpa Alchemilla alpina är vår enda daggkåpa som har fingrade blad och är därför lätt att känna igen. Se bara upp med dvärgfingerörten Sibbaldia procumbens som kan påminna om fjällkåpan, men som bara har tre “fingrar” gentemot fjällkåpans fem.
Alla violer är inte blå. Fjällviolen Viola biflora, är undantaget som bekräftar regeln.
Fjällbräken Athyrium distentifolium växer i buketter på skyddade, fuktiga platser i fjällen. Bladen är skira och har en omisskännlig ljusgrön färg.
Fjällförgätmigej Myosotis decumbens. Aldrig att man förgäter en sådan skönhet!
Hemma igen
Äntligen hemma! Tänk bara att få ta en varm dusch inomhus istället för att plaska sig ren i en rännil av smältvatten.
Det har varit ett roligt och lärorikt äventyr, med massor av nya arter och intryck. Först och främst är det en sådan lyx att umgås med duktiga botaniker hela dagarna, att inte alltid behöva gå via floran, utan bara hugga tag i närmsta expert och fråga hur man skiljer mellan snöarv Cerastium arcticum och fjällarv C. alpinum.
Sedan kan jag ju inte klaga på arbetsmiljön direkt! Visserligen var det mindre kul när snöblandat regn piskade oss i ansiktet och stela fingrar omöjliggjorde produktionen av prydliga protokoll, men dagarna med sol och milsvidd utsikt, uppvägde skitvädret alla gånger.
Botaniker in action.
Jag älskar den här bilden! B. fäktar vilt för att få bort myggorna.
Snöarv eller fjällarv – det är frågan!
Efter regn…
…kommer solsken.
I klimatforskarnas tjänst
Wohoo!! Nu bär det av mot Jämtlandsfjällen för några veckor i klimatforskarnas tjänst. Det låter märkvärdigare än vad är, men kul skall det bli!
Min uppgift är att artbestämma och uppskatta utbredningen av fjällväxter på olika höjder, tillsammans med några andra botaniker. Uppgifterna skall sedan analyseras och jämföras med andra alpina områden i världen, med syftet att förstå hur det varmare klimatet har påverkat växtligheten hittills, och hur framtidens växtsamhällen kommer att se ut. Hela projektet går under namnet GLORIA (GLobal Observation Reesearch Initiative in Alpine Environments). Läs gärna mer om den pågående forskningen här.
Jag hoppas att detta äventyr slutar bättre än det gjorde i Abisko.
Mot nya höjder Bråbygden
Första gången jag fick upp ögonen för Bråbygden, var under ett besök på Skansen i början på 00-talet. Jag var på väg ut från området, men slank ändå in i en utställningslokal strax innan stängning. Där visades de mest hänförande bilder på ett levande kulturlandskap med ängar, hagar, hamlade träd och stenrösen. Även byarnas eldsjälar skildrades respektfullt, som med gemensamma krafter lyckats vända trenden av utflyttnig och utarming av samhällsservicen. I bakgrunden till allt detta, spelades en stämningsfull folkmelodi. Jag blev helt betagen. “Denna bygd måste jag besöka”.
Jag hoppade högt av glädje när jag såg att ett besök i Bråbygden var inplanerat under Botanikdagarna i Småland.
Så fort jag steg ut i landskapet från bussen, möttes jag av denna vackra hamlade lind Tilia cordata. Hamling var förr ett att sätt att dryga ut djurfodret när ängsskörden inte räckte till. Trots att trädet angrips av rötsvampar och stressas av den återkommande kvistskörden, kan det till och med bli äldre än icke hamlade träd. Rötsvamparna skapar en ovärderlig livsmiljö för en mångfald av insekter och andra småkryp. (Naturvårdsverket 2004)
De stora stenuppläggningarna vittnar om forna tiders slit för att göra Smålands jordar odlingsbara.
Vilken mångfald av växter! I förgrunden syns åkervädd Knautia arvensis.
Målet för vårt besök i Bråbygden var att få se den sällsynta sträv nejlikrot. Dess främsta utbredning i Sverige är just i östra delen av Småland. Utanför Sveriges gränser dyker den upp först i Spanien (!).
Rhododendron vid Lapporten
Jag är nyss hemkommen efter ett äventyr i Abisko som inte slutade som jag hade tänkt. I en vecka skulle jag skulle bistå som fältarbetare för en doktorand på Mittuniversitetet. Efter bara ett par dagar blev jag akut sjuk och fick lifta ambulans till operationsbordet på Kiruna lasarett. Nu ligger jag här i soffan och har fått order att vila i minst tre veckor. Jag håller tummarna att jag ändå kan genomföra nästa fjälltur i början av juli.
Abisko var fantastiskt vackert och jag har lovat mig själv att snart åka dit igen.
Fjällbjörkarna hade precis slagit ut. Mitt bästa minne från resan är den lapska alprosen Rhododendron lapponicum som blommade på kalfjället. Det vetenskapliga namnet avslöjar att det inte är frågan om en rosväxt utan en rhododendronbuske! Även skvattram R. tomentosum tillhör familjen Rhododendron och hittas i svenska myrmarker.
En av Sveriges två Rhododendronbuskar, Lappsk alpros Rhododendron lapponicum Guckusko – En farlig fälla för flugor
Inte behöver man åka utomlands för att få se exotiska orkidéer. Titta bara på guckuskon Cypripedium calceolus ! Så snygg, och så häftig biologi.
Livsfarlig flugfälla, Guckusko Cypripedium calceolus Guckuskon slösar inte med energirik nektar för att belöna de pollinerande insekterna. Här är det fula knep som gäller! Med sin förföriska doft lockas bin och flugor som trillar ner i guckuskoblommans gula gap. De hala kanterna hindrar dem att krypa tillbaka samma väg som de kom in. Efter mycket sökande hittar fångarna, i bästa fall, utgången i bakre delen av blomman. Där sitter ståndarna, beredda på att ge insekterna en avskedskyss i form av pollen, som fastnar på deras kroppar. Förhoppningsvis gör insekterna om samma misstag i en annan guckuskoblomma, och pollinationen blir fullbordad!
Guckusko Cypripedium calceolus, vackra som rosor, krispiga som tulpaner. Något ont inom mig vill plocka dem alla! Men aj aj, alla orkidéer i Sverige är fridlysta. Flugblomster och Sankt Pers nycklar – Lurendrejeri och viagra
En kombination av kalkberggrund, milt klimat, tunt jordtäcke och bete har gjort Österplana hed på Kinnekulle till ett botaniskt eldorado. Första gången jag besökte Österplana hed var jag på exkursion med Uddevalla Botaniska Förening. De flesta blommorna var nya för mig, och jag befann mig i ett ständigt lyckorus.
Idag, nio år senare, var det dags igen för att besöka Kinnekulle och österplana hed. Exkursionssällskap var min mamma och lillebror, tillsammans med Uddevalla Botaniska Förening. Och dagen gick i sannerligen i orkidéernas tecken.
Fascinerande flugblomster Ophrys insectifera lurar stekelhanar till parning
Den lilla orkidén Flugblomster Ophrys insectifera, har en alldeles fantastisk anpassning. Blommans utseende, hårighet och doft imiterar en hona av stekeln Gorytes mystaceus. Intet ont anande stekelhanar föröker para sig med dessa “honor” och flugblomstret bli därmed pollinerat.
Sankt Pers nycklar har i folkmun haft många namn som anspelar på växtens två testikelliknande rotknölar. Rotknölarna har också ansetts vara potenshöjande, och har används som afrodiaka till både människor och djur. Detta var något som Carl von Linné uppmärksammande då han namngav växten till mascula, dvs manstestikel. Det svenska namnet Sankt Pers Nycklar är ett resultat av kyrkans försök att utradera växtens många okristliga synonymer till denna ståtliga orkidé.
Orkidén ängsnycklar Dactylorhiza incarnata växte också i mängder bland starr och gräsull. Vårfryle och backskärvfrö
Vitsippa och tussilago är klassiska vårblommor som väcker den där speciella vårkänslan. Men det finns fler vårskönheter som är värda uppmärksamhet. Här kommer två av mina favoriter; vårfryle (Luzula pilosa) och backskärvfrö (Thlaspi caerulascens)
Vårfrylens latinska artepitet "pilosa" syftar på de håriga bladen. 
Backskärvfrö tillhör familjen korsblommiga växter tillsammans med välkända nyttoväxter som kål och raps. Sol i sinnet
Finns det någon art som framkallar sådana lyckokänslor som den första tussilagon? Här är tre solar som log emot mig i dag!
Hästhov (Tussilago farfara)
