Sommarlängtan
Sommarångesten har gått över i sommarlängtan. Jag längtar efter humlesurr, att svettas på verandan redan klockan nio på morgonen, och att smyga ut barfota om kvällen för att lukta på nattviolen.
Den här bilden väcker underbara minnen. Mitt i sommarnatten hittade jag en vilande brunfläckig pärlemorfjäril Boloria selene.
Guldögonslända i vinterskrud
Familjen Guldögonsländor Chrysopidae tillhör ordningen nätvingar Neuroptera och omfattar 16 svenska arter. Gemensamt för nästan alla nätvingar, är de genomskinliga vingarna med ribbor som bildar vackra mönster.
Den uppmärksamme har goda chanser att se arten Chrysoperla carnea vid fönsterkarmarna så här års, yrvakna efter en vinterlång dvala. Nu på vårkanten är sländan brunaktigt färgad, och övergår först till sommaren till sin karaktäristiska grönsköna skrud. Carnea är den enda guldögonsländearten som övervintrar som vuxen och är just nu mycket lätta att artbestämma. Guldögonsländorna är annars mycket lika varandra, och för att skilja dem gäller det att lyssna på deras parningsläten!
Som larver är gulögonsländan ett riktigt rovdjur, vilket de kraftiga käkarna vittnar om. Den är omtyckt bland trädgårdsodlare, då den har en glupande aptit på bladlöss, och därför har fått det passande namnet bladluslejon. Bladluslejonen har en mycket sofistikerad jaktmetod. Genom att fästa döda bladlöss på kroppen, kan den obemärkt smyga sig på en bladluskoloni!
Primära källor:
- Alla dessa småkryp
- Sandhall, Å. Sländor. Interpublishing AB
Apropå kärnkraft
Jag har ett fint blomsterminne kopplat till kärnkraftsverket i Oskarshamn, vilket känns absurt med tanke på den dramatiska utvecklingen i Japan.
Det var i samband med sommarens Botanikdagar, som vi botaniserade på artificiella grusåsar bara några hundra meter från kärnkraftverket. Solen stekte och den ljusreflekterade miljön krävde solglasögon för att undvika spänningshuvudvärk. (Eller var det inbillad strålningshuvudvärk som kom smygande?).
Under det korta besöket fick jag se två efterlängtade drömarter, några bonusarter som jag aldrig tidigare hade sett men som jag heller inte har längtat efter, och flera kära återseenden.
Kärnkraftverket i Oskarshamn- En udda plats för biologisk mångfald?
Äntligen! Ända sedan jag köpte min flora för 11 år sedan, har jag längtat efter att få se klipplin Linum austriacum.
Även rosenkronill Securigera varia var en drömart. Den var dock lite blekare än vad jag föreställt mig.
Styv fingerört Potentilla recta var en trevlig bonusart.
Aldrig att jag tröttnar på denna fantastiska blomma! Blåeld Echium vulgare var ett kärt återseende.
Sommarångest
Så fort året har “gått över krönet”, börjar planerandet inför sommaren. Alla föreningar jag är med i anordnar helt fantastiska långexkursioner utspridda i landet t. ex Forskningsresan, Mykologiveckan och Botanikdagarna, och jag vill åka på dem alla!
Sedan måste man ju få in lite pengar också, samtidigt som jag bara vill spring på ängen med min håv. Och överallt finns det arter som lockar och pockar på uppmärksamhet. På ynka tre månader skall allt hinnas med. Känns problemet igen? De sommarprojekt som hittills har fått stryka på foten är underhåll av hus, trädgårdspyssel och deckarläsning i hängmattan.
Just nu är det skönt att det fortfarande är vinter. Med gott samvete kan jag sitta framför datorn eller kura i soffan med kurslitteraturen. Sommaren kommer när den kommer. Och då gäller det att vara utvilad!
En perfekt sommardag kan vara att bara ligga i gräset och studera en larvs vandring över ett grässtrå. Här syns den väl kamouflerade larven av ärtfly Ceramica pisi.
Gör det blodiga risktestet
Riskor är ett stort svampsläkte med ett 80-tal arter bara i Sverige. Det vetenskapliga namnet Lactarius syftar till den mjölkliknande vätska som kommer fram då man bryter en riska- den blöder!
Bilden nedan visar pepparriska Lactarius rufus som enligt mig är en av de vanligaste riskorna man träffar på i skog och mark. Jag känner genast igen den på den pepparkaksbruna färgen och den spetsiga lilla puckeln i hattens mitt. Det yttersta artbeviset uppenbaras om man tuggar i sig en bit. Peppariska bränner som peppar på tungan!
Pepparriska är en av de så kallade finska riskorna. Mer om detta kan du läsa här.
Bilden nedan visar en riska som med sin svarta hattfärg skiljer sig från andra riskor- svartriska Lactarius necator. Som alla riskor blöder även svartriskan, vilket förväxlingsarten pluggskivling Paxillus involutus inte gör.
Jag rodnar
Röd flugsvamp Amanita muscaria är en ökänd och mytomspunnen svamp. Vi har hört historier om vikingarna som berusade sig med röd flugsvamp innan de drog ut i krig, den dyker i upp i målningar och i sagor och vi dekorerar våra andväntsljusstakar med klatschiga karikatyrer av flugsvamp i plast.
Vit flugsvamp Amanita virosa, är tillsammans med lömsk flugsvamp Amanita phalloides, några av våra giftigaste svampar som vi kan träffa på i de svenska skogarna. Dessa flugsvampar ligger bakom dramatiska rubriker som “Svampen som kan döda dig” och “Se upp med döden i skogen”.
Bilden ovan visar en flugsvamp som är lite mer av en doldis i sammanhanget; rodnande flugsvamp Amanita rubescens. Det viktigaste kännetecknet för svampen är att den rodnar då man misshandlar den lite. Rodnande flugsvamp är faktiskt ätlig, men pga risken för förväxling med andra flugsvampar, rekommenderar jag att plocka annan svamp om man är nybörjare. Karl Johan till exempel!
Eller varför inte en smarrigt slemmig smörsopp?!
Naturens eget antabus
Just nu läser jag botanik C på Mittuniversitetet i Sundsvall. Det är den bästa kurs jag någonsin gått! Varje dag är vi ute i skön natur och lär oss arter. Denna vecka har svamparna stått i fokus; stora som små, ätliga som giftiga.
Bläcksvamparna poppar gärna upp ur våra gräsmattor fram på hösten. Till en början är skivorna vita och fina som på bilden, men snart svärtas de och övergår i en bläcklikande gegga, därav det svenska namnet. Bläcksvamparnas vetenskapliga namn är Coprinus och syftar på giftet coprin som ger förgiftningsymptom tillsammans med alkohol. Fjällig bläcksvamp som visas på bilden innehåller dock inte coprin, och har fått ett oförtjänt dåligt rykte som giftsvamp. Faktum är att den är jättegod!
Svamplycka
Svamp är så mycket mer än champinjoner och kantareller. Svamp är regnbågens alla färger, smått och stort, vackert och äckligt. Gemensamt för de svampar som fångar mitt intresse är att de är små, oansenliga och svåra att artbestämma, vilket ibland är mycket frustrerande! Violett fingersvamp Clavaria zollingeri är dock en favorit som är lätt att känna igen. Den växer sällsynt i magra gräsmarker.
En ledig dag
En ledig dag från inventeringsjobbet. Vad gör man? Jo, man vandrar iväg och letar spännande växter!
En av botanikerna visades oss en lokal med krusbräken Cryptogramma crispa, en sällsynt men omisskännlig ormbunksväxt. De krusiga bladen får mig att associera till morotsblast.
I de fuktiga svackorna växte polarull i mängder, Eriophorum scheuchzer. Fluffigt värre!
Jag blir alltid glad när jag ser polartåg Juncus biglumis. Jag tycker att blommorna ser ut som stora handskar med pekande pekfingrar. Ni vet, sådana supportrarna har på hockeymatcher.
Fjällsyra Oxyria digyna är en växt som är lika syrlig som den låter. Precis som harsyra, innehåller de njurformade bladen oxalsyra, och ger växten en frisk smak. Käka lugnt bara! Oxalsyra är giftigt i stora mängder. Titta kan du göra hur mycket som helst.
I en snölega
En snölega är lite som det låter. En plätt där snön har legat extra länge, ibland ända in i augusti.
Denna snölega, som låg nedanför en av våra toppar vi inventerade, har nyligen blottats. Eftersom ris och buskar inte hinner etablera sig på den korta tid det är barmark, kan små och konkurrenssvaga arter få livsutrymme. Resultatet blir ett unikt ekosystem med stor biologisk mångfald. Här följer några av de snölegearter som jag träffade på.
Bladrosett av fjällnoppa Gnaphalium supinum. Så gosig med sina silverulliga blad!
Den pyttiga dvärgranunkeln Ranunculus pygmaeus gör skäl för sitt namn.
Isranunkel Ranunculus glacialis förtjänar ett helt eget blogginlägg med sin intressanta biologi. Men det får bli en annan gång.
Snöbräcka Saxifraga rivularis. Mycket lätt att gå förbi!
Här ovanligt storblommiga exemplar av purpurbräcka Saxifraga oppositifolia.En stor del av biomassan i fjällen består av olika arter av lav. I denna snölega bredde den omisskännliga saffranslaven Solorina crocea ut sig i vida mattor.